Vecka 16 – graviditeten hittills!

Vet ni vad? Jag ljög för er innan. Bra start på en blogg, att ljuga.. Men det var faktiskt inte medvetet för jag hade glömt bort det samtidigt som jag skrev det inlägget i förmiddags..
FÖR ATT.. Varje onsdag när jag vaknar så känns det som julafton eller som min födelsedag. Det är nämligen på onsdagar som vi går in i en ny gravidvecka, så imorse var det inte bara enbart bloggen som gav mig en boost som start på dagen för det första jag gör varje onsdag är att gå in på alla appar jag har och läser om den lilla krabaten!

Idag går vi då alltså in i en ny gravidvecka, vecka 16. Jag kommer att skriva om varje vecka framöver men det kommer inte bli så långa inlägg som detta kommer att bli, för jag tänkte nämligen att jag skulle berätta lite angående min resa hittills i graviditeten!

Jag slutade med mina p-piller i december förra året, det var inte för att planera en graviditet utan vi sa att vi tar det som det kommer liksom, för det har vid tidigare p-piller-stopp tagit min kropp ca 4 månader att återhämta sig. Anledningen till att jag slutade med dem var främst för att jag äter Lamotrigin, som är för min epilepsi och även stämningsstabiliserande pga andra orsaker. Dock var det pga epilepsin som jag och läkaren kom överens om att det kunde vara bra att pausa med p-pillerna ett tag då koncentrationen av medicinen i mitt blod inte riktigt kunde mätas ordentligt då p-pillerna slog bort medicinen och gjorde att jag behövde äta mer än dubbel dos av Lamotrigin och det blev inte bra den veckan jag hade uppehåll med p-pillerna för att få mens.
Iallafall, jag slutade som sagt med p-pillerna i december, och i januari hade jag min första och enda ägglossning och tydligen tog det sig direkt. Jag vet att jag har lätt för att bli gravid då jag varit det förut, men att min pojkvän skulle skjuta så skarpa skott i min ”äggalåda” var inte direkt nånting någon av oss hade räknat med. Hursomhelst så var graviditeten välkommen även om det gick undan,
Jag märkte ju dock inte riktigt själv att jag var gravid, även fast min pojkvän visste det hela tiden då jag helt plötsligt började leva på surt godis från ingenstans och blev galen om jag inte fick mina älskade surisar och inte kunde äta riktig mat, mitt humör var även katastrof, men såfort han påpekade det så blev jag vansinnig och tyckte att han var riktigt korkad som inte bara kunde förstå att det var pga mina hormoner skulle stabiliseras efter jag slutade med mina p-piller.

En annan sak som jag förnekade,( jag vet inte ens varför jag förnekade tanken? Antagligen för att jag tänkte att jag nyss hade slutat med mina p-piller) det var när jag vaknade upp en natt några dagar efter min ägglossning (som jag tydligen hade 25 januari) med en fruktansvärd smärta i livmodern. Det var som ett getingstick och jag nästan skrek rakt ut, jag trodde jag skulle tuppa av och fyfan vad akrobatisk jag var nu när jag tänker efter för jag låg i såna ställningar som jag knappt trodde var möjliga bara för att dämpa smärtan. Det höll i sig i ett par minuter. Efteråt sa jag till honom att jag endast hade upplevt exakt den smärtan för några år sedan när jag då var gravid, han tittade på mig och sa att ”ja och du tror kanske inte att det betyder att du är gravid? Men jag idiotförklarade honom, ånej minsann, inte var jag gravid inte.
(Tydligen beror denna smärta på att man kan känna när ägget fäster, jag trodde inte det var möjligt att känna men barnmorskan har förklarat att det visst går, vissa får ju en blödning när det fäster och då är det klart att man kan känna smärta, men de flesta känner ingenting alls).
I början av februari så gjorde jag ett graviditetstest ”bara för att” och anade en svag skugga. Jag spammade på riktigt min vän med bilder på dedär testet och när hon sa att hon också anade en skugga men tyckte jag skulle vänta någon dag med att testa igen så gjorde jag inte alls som hon sa.. Sammanlagt på 2 dygn tog jag 8 olika tester, och dagen efter på kvällen så kunde även min pojkvän se två streck.
Jag SKYNDA DIG TILL APOTEKET!!!! KÖP ETT DIGITALT TEST!! ELLER NEJ FÖR FAN KÖP 2!!!
Han: Men klockan är kvart i tio på kvällen Malin?
Jag:  SKIT I DET, APOTEKET PÅ MAXI HAR ÖPPET TILL 22, KÖÖÖÖÖÖR!!!!!!!!!
(Asså om någon kunde sett hans min, och hur snabbt han stack så hade ni också skrattat). Kvar i lägenheten satt jag med testet i min skakande hand.

Och jo minsann, efter ytterligare 4 (!) tester så fattade vi att det var på riktigt. Han blev överlycklig och tårarna kom, men jag.. Ja mina försvarsmekanismer högg in direkt och det första jag sa var ”var inte glad, det kommer kanske ändå bara bli missfall eller nåt när det är såhär tidigt”. Fatta vilken glädjedödare.. Här får han veta att han ska bli pappa vilket varit hans dröm lääääänge, och jag dödade det på 2 sekunder. Dock vet han varför, eftersom jag varit med om jobbiga saker innan jag träffade honom, men ändå.. Ibland är det liksom som så att man tänker det värsta för att försvara sig själv mot kommande svårigheter eller tragedier som man är rädd ska inträffa.

Dagarna efter detta levde vi båda med en ofattbar tanke: vi ska ha ett barn? (Trots att jag var säker på ett missfall så ville jag nånstans hoppas att det nu var min tur att få känna glädje över att få vara gravid).
Vi skulle inte berätta det för någon, men det kan ju vara så att jag råkade berätta för min syster, och nån kompis. Som sedan blev två, och sedan tre.. Dock väntade vi med att berätta för våra föräldrar eftersom vi bara var i vecka 5, och tro mig det är en för jävla rolig historia om när vi berättade för min mamma, HAHAHA!!!


Vecka 6-12 är som en dimma, vilket jag är glad över, för jag har aldrig mått så dåligt som under den tiden.
Detta tänkte jag faktiskt att jag ska skriva ett egen inlägg om då det är en stor grej och som jag inte tror att så många vet om att man kan drabbas av, jag själv hade ingen aning om det vilket gjorde att det blev ännu värre då jag kände att jag inte är normal överhuvudtaget eller ens värd att få vara gravid. Speciellt inte med killen jag ville dela mitt liv med och som skulle kunna gå genom eld för mig.

Vecka 12-16 (nu) har varit så mycket bättre! Jag älskar tanken av att vi ska få ha en liten bebis hos oss inom en snar framtid, även fast det samtidigt känns läskigt såklart. Jag minns liksom när jag sprang runt och lekte Spice Girls när jag var 6 år gammal och hade en tröja på huvudet som jag låtsades var långt hår.. och nu ska jag själv få ett barn? När det kommer till vissa självsäkra grejer så är jag helt säker på att trots att det kommer vara jävligt svårt vissa stunder, så kommer jag att bli en bra mamma, och barnet kommer att få en sån himla fin pappa vilket gör mig otroligt trygg i detta.

Veckorna fram tills vecka 12-13 nån gång var jag så trött att jag aldrig trott att man kan känna så, trötthet har fått en helt ny innebörd för mig som alltid annars är full av energi och knappt behöver någon sömn alls haha. Det enda jag gjorde förutom att jobba var att sova, spelade ingen roll om jag slutade jobbet kl 14, kl 16, började kl 06 eller började klockan 13 på eftermiddagen, såfort jag kom innanför dörren så deckade jag. Mina raster tillägnade jag inte åt att pilla på telefonen eller att äta, nepp jag sov rakt igenom dem också. Jag minns så väl en dag när jag skulle gå hem från jobbet, jag övervägde att gå in på en toalett bara för att få vila lite innan jag skulle gå hemåt (observera att jag endast bor 7-8 minuters gångväg från jobbet, haha) men jag kom fram till att min älskade ljuva säng där hemma saknade mig och att den var ett bättre alternativ. Vi bor på tredje våningen utan hiss, behöver jag ens nämna hur många gånger jag behövt sätta mig på nåt trappsteg bara för att få vila mig? Inte för att jag blev andfådd, utan för att jag var sååå trött.
Från att ha varit världens energiska tjej som älskade att vara på gymmet, till en livs levande zombie. Nu i efterhand skrattar jag åt det, och det gjorde jag egentligen då med eftersom det var så olikt mig att känna den tröttheten. Jag fick ställa in de planer jag hade, och kunde inte planera saker eftersom jag visste att det enda jag orkade var att sova.
När jag och mamma var på hotell förresten, när jag var i vecka 5, så började tröttheten slå till ordentligt och då visste ingen att jag var gravid. Jag fick lägga mig och sova efter vi hade ätit frukost, och mammas kommentar var ”du borde nog kolla upp ifall du är gravid” men SÅKLART idiotförklarade jag henne med och sa att jag säkert bara hade brist på D-vitamin. Jag sitter verkligen och skrattar åt mig själv nu!
Illamåendet började i vecka 7 ungefär, men det började inte kännas på morgonen utan på kvällen först, och sedan även under dagarna och morgnarna. Det satt inte i dygnet runt men det var ändå att jag kände mig spyfärdig. Dock spydde jag faktiskt inte förrän vecka 12 och det var på jobbet. Jag höll på med läkemedelshantering och fick springa ut från rummet och in på toaletten. Illamåendet tyckte jag ändå om, eller alltså nej det låter bara fel för jag njöt absolut inte av det men det var ändå som en bekräftelse eller ett kvitto på att jag var gravid. Samma med brösten, jag hade redan E-kupa men nu är de lite större och fy satan vad de har ömmat de veckorna, en liten rolig berättelse om det är när min pojkvän (varför skriver jag pojkvän när han har ett namn? Stör ihjäl mig på mig själv. Han heter från och med nu Johannes!) (det har han ju hetat hela tiden iförsig haha.. inte som att jag döpte honom nyss). Iallafall, JOHANNES råkade röra mitt ena bröst av misstag, och det gjorde så jävla ont att jag gav honom en riktigt fet jävla smäll tillbaks, den reflexen kan jag säga var snabbare än Gunde Svan på skidor i snabbspolning på snapchat.

Men förutom depressionen, illamåendet, tröttheten och ont i brösten så har jag klarat mig lindrigt undan tycker jag.
Numera mår jag illa nån enstaka gång på förmiddagen om jag gått upp tidigt tex, tröttheten är det bättre med (8/10 dagar), brösten gör inte ont och depressionen är ett minne blott *peppar peppar*.
Sedan vi var på KUB + ultraljud 10 april så har en sten lättat från mina axlar, vi fick se bebisen och risken för kromosomfel var 1/20.000 på alla förutom en som var 1/18.477. Egentligen hade det inte gjort någon skillnad sålänge barnet ändå kan få ett värdigt liv, men jag tycker det är skönt att vi gjort det iallafall.
Just nu är mitt hår väldigt fint, det är så himla mjukt, samma med min hy. Johannes sa häromkvällen att mitt hår är så mjukt och lent att han hade velat ha det som ett täcke. Nog för att det är jävligt långt, men ska vi ha det som ett täcke lär jag både få nackspärr och behöver utöva mina akrobatiska rörelser ännu mer. Jag har även börjat drömma mer och mer, det är ganska konstiga drömmar men tydligen ska det vara ganska vanligt har jag hört. En hel natt kan jag inte minnas att jag sovit i streck, för jag är uppe minst 3 gånger varje natt och kissar, men det är helt och hållet nånting jag står ut med så det gör ingenting :) Dock får jag riktigt jävla växtvärk ibland, det känns som en taggig hård kotte i livmodern typ som kniper mig, jag har aldrig känt en kotte knipas men hade den kunnat så hade det nog känts så.
Cravings har jag inga, eller alltså jag har ju blivit väldigt förtjust i ost. För nån vecka sen började jag gråta för att jag var så sugen på ost men inte orkade gå nånstans för att det var på kvällen, tack gode Gud för att Johannes stack och köpte det för det kändes som att just dendär ostskivan var livsavgörande haha. Matvanorna är ändå OK, allt mitt sötsug är borta men jag är ofta hungrig och sugen på mat vilket jag inte är van vid från innan min graviditet. Tydligen äter jag ”normalt” nu enligt andra, men för mig känns det supermycket.


Jag tycker att tiden har gått sjukt snabbt, nästan läskigt snabbt. 38% har redan gått och det känns som att det var för en månad sen vi plussade.. Jag ser framemot att få dela detta med er som vill läsa om det, och som sagt kommer jag att skriva en utvärdering varje vecka, men jag LOVAR, det kommer inte bli ett sådant här mega-inlägg varje vecka, för då lär jag få skrivkramp och ni kommer inte orka scrolla. 😉

Här är en bild från idag. Nu börjar magen att synas på riktigt, jag är ju fortfarande kvar i att jag är helt i början av graviditeten så när jag får syn på magen kan jag fortfarande få en liten chock och undra vadfan jag ätit egentligen.

12

 

Bebis vecka 16:C99AD1AA-B782-4CB7-88B4-0A5CD62C832A

 

Mamma vecka 16:

07D40EC6-7595-423C-8304-7A5756E8BA1E

 

blogstats trackingpixel

10 reaktion på “Vecka 16 – graviditeten hittills!

  1. Men mys! Grattis!
    Jag blev mamma till min son för 21månader sen (tiden går så enormt fort!) men han är född redan i v28+2 med sina pytte 920 gram
    Barn är underbart och man lär sig så mycket om sig själv genom dom små. Önskar er lycka till o njut av varje sekund, varje dag :)
    Har följt dig av o till sen bilddagboken

    • Tack! (och grattis till dig i efterskott) 😀
      Wooow, vilken liten bebis, skönt att allt verkar ha gått bra? :) Vad roligt att du hängt med sedan bilddagboken, otroligt, vad glad jag blir.
      Försöker att njuta så mycket jag kan, just nu känner jag mig inte så gravid så jag längtar tills om ett par veckor när man börjar känna sparkarna och så. :)

      • Hah ja det har gått jätte bra fast han va så liten. Har är fortfarande väldigt liten i storleken, många tror han är som en 10-12mån
        Och tack :)
        Du har haft det tufft i början så försöka o njuta lite när magen blir större, känna alla rörelser. Jag missade en del då magen knappt syntes mer än en pizza/taco kväll mage

  2. Åh va mysigt med ”minifödelsedagskänsla” en gång i veckan! Ser fram emot ditt inlägg om vecka 6-12 Själv börjat bli barnsugen men vill hinna ta ut min kandidatexamen samt jobba något år först. Men längtan och drömmen finns kvar

    • Ja det är jättemysigt 😀 Jag ska börja skriva på det inlägget senare idag hade jag tänkt, eventuellt imorgon. När tar du din kandidatexamen? :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>