Skam den som ger sig..

Nu tänkte jag skriva och berätta kring det som skedde för 3 veckor sedan, nämligen då jag var på mitt första besök hos specialistmödravården (har du inte läst det så klicka HÄR för att läsa inlägget först så att du förstår vad jag pratar om).

Sist jag skrev så hade jag nyss kommit hem därifrån iallafall, och då visste jag att jag skulle ha en lång resa framför mig och eventuellt behöva kriga lite i denna smeten. Mitt mål var liksom att skriva ut mig från det sjukhuset jag var på, försöka få hjälp via en annan kommun och fixa en remiss till ett annat sjukhus för att få skrivas in hos deras specialistmödravård istället. Nästa grej var även att få igenom ett planerat kejsarsnitt då jag känner att det är de enda alternativet för mig (förklaring finns också i det förra inlägget). Jag blev ju nekad av den inkompetenta läkaren på spec. mödravården utan vidare förklaring. Så jag stod i valet och kvalet, jag visste vart jag ville ansöka om att få skrivas in, men hade ingen aning om hur jag skulle kunna få någon att lyssna och förstå mig kring kejsarsnittet, vem skulle jag ens prata om det med? Det är ju ingen situation man brukar vara i.. Så mitt första hopp var min psykiatri jag är inskriven på men den tillhör inte Skånes län så det kunde bli svårt då min psykolog är pappaledig, så mitt hopp där igenom var min kontaktperson eller läkare där. Imed detta med kejsarsnitt även är pga psykiska faktorer så kände jag att de kanske kunde hjälpa mig eftersom de känner mig sedan flera år tillbaka. De skulle ringa mig veckan efter men nu är det två veckor sedan, så de har väl glömt mig. Jag hade även pratat med min neurolog på telefon(en annan läkare jag har men som är min läkare pga min epilepsi) men det blev inget bra samtal för han sa att en vaginal förlossning inte medför ”så stor risk för ett epilepsianfall”. Jag var på ruta ett IGEN och kände mig helt jävla övergiven rent ut sagt.

Men… så bokades ett möte hos min neurolog pga uppföljning av min medicinering. Jag har nu ökat min dosering och det rekommenderas 200 mg dagligen men jag ska upp i 400 mg nu vilket oroar mig lite då det inte finns tillräckligt mycket forskning kring hur det kan skada barnet i magen men enligt den lilla forskningen som finns så ska det vara en ”snäll” medicin. Jag vill ju såklart kolla upp detta via en tillväxtkontroll runt vecka 24-26 som jag vet att många gör om de går på medicin när de är gravida men specialistmödravården nekade det och sa att jag kan göra det i vecka 31-32 istället. Så jag kommer att betala för en tillväxtkontroll på en privat ultraljudsklinik om några veckor istället men det är de värt, jag vill gärna veta hur min dotter mår och ifall hon på något vis blivit påverkad av min medicinering. Är det på något sätt konstigt att jag vill det? Man är ju orolig i sin graviditet vare sig man äter medicin eller inte, så då är det väl en självklarhet att jag blir extra orolig när det inte ens finns forskning? Det är möjligt att det nya sjukhuset där jag ska skrivas in på specialistmödravården säger något annat och tycker att jag ska göra tillväxtkontroll tidigare hos dem och då gör jag såklart det men annars betalar jag mer än gärna för det som sagt, huvudsaken är att jag få se att/om hon mår bra!

Hur som haver.. i onsdags var jag på besöket hos min neurolog och jag hade inställningen att det fick bära eller brista helt enkelt, jag var beredd på att få kriga för att få honom att förstå min oro och min önskan kring planerat kejsarsnitt. När vi satte oss så frågade han hur jag mådde i graviditeten, hur jag kände kring medicinen osv. Ganska snabbt kom vi in på samtalet kring min förlossningsrädsla vad gäller att föda vaginalt. Jag berättade om hur illa bemötta vi blev på specialistmödravården och att det inte finns någon läkare som lyssnar. Sedan förklarade jag att detta nu har börjat påverka mig ännu mer psykiskt nu kring vaginal förlossning då jag är LIVRÄDD att få ett krampanfall under förlossningen och att mitt psyke inte klarar av detta, att jag mår skit av dessa tankar. Han vet om en del av min psykiska ohälsa och historia kring det och då det finns risk för att vissa saker ska upprepas eller att jag ska falla ner på botten så blir det en extra fara för mig och barnet. Även detta kan trigga igång krampanfall hos mig.

Och vet ni vad? För FÖRSTA gången så lyssnade en läkare på mig helt och hållet. Han låtsades inte lyssna och sedan pratade bort det eller så, utan han lyssnade. Han gick iväg för att prata med en kollega och sedan kom han tillbaka med ett papper. Han och hans kollega hade pratat och pga min epilepsi samt psykiska problem så tycker dem att de bästa för mig är ett planerat kejsarsnitt. De anser att det blir lugnast, och känns bäst för mig eftersom han såg på mig hur dåligt jag mådde av detta och hur påverkad jag var av det. Pappret han hade med sig skulle han skicka till min specialistmödravård men eftersom jag då inte visste ifall jag skulle få byta kommun eller ej så skulle jag höra av mig såfort jag visste det så att han kunde skicka iväg det. På pappret stod alltså hans utlåtande kring ett planerat snitt, och en neurologs utlåtande väger tungt. Alltså ni skulle sett mig, jag satt med tårar i ögonen och jag tackade honom för att han först och främst hade lyssnat på mig och kunnat förstå mig. Jag ville för nån sekund slänga mig i hans knä och famn men hejdade mig.

Då hade jag kommit en bra bit på vägen, då återstod det att få byta landsting och sjukhus för specialistmödravården. Det var passande att jag dagen efter mötet med min neurolog skulle träffa min barnmorska, alltså igår. När jag kom dit så gick vi igenom en massa grejer och sedan så berättade jag hela denna historian. Hon gick iväg och pratade med sin kollega och sedan kom hon tillbaka med ett papper och ett kuvert, så nu har hon alltså skickat ett brev till den ”nya” specialistmödravården som var mitt önskemål, så nu slipper jag helvetet på jorden – där jag var inskriven innan – och det känns så jävla skönt. Min barnmorska var skeptisk kring att de på specialistmödravården nekat kejsarsnitt men att min neurolog beviljat det, men jag antar att det är så det kan gå till eftersom han den inkompetenta läkaren på specialist varken kände mig eller ville lyssna på mig.

Jag vet inte exakt vad som ska ske nu men jag antar att dem kommer höra av sig från det nya stället och jag ber verkligen för att de ska ha en plats åt mig där. Jag ber även för att min neurolog kommer att skicka rätt papper dit och att han formulerar sig på ett bra sätt. Som jag skrev innan så väger en neurologs ord tungt, och eftersom han beviljat kejsarsnitt och ska skicka pappret till dem så hoppas jag inte att en läkare där kan neka det men man vet aldrig, jag har inte världens bästa tillit till vården som ni säkert förstår och har förståelse till varför.. Jag kommer inte våga slappna av förrän jag får det skriftligt eller utlåtandet från läkaren på det nya sjukhuset att det kommer att bli ett planerat kejsarsnitt, för tar jag ut all lycka nu så ger jag mig fan på att det kommer att förstöras sen. Men inte borde väl en neurologs utlåtande kunna bli förbisett? Jag måste ändå erkänna att det känns som att många stenar lättat från mitt bröst.

Så snälla, ni kan väl också hålla tummarna för att det sjukhuset jag ansökt att få bli flyttad till tar emot mig, och att min neurolog formulerar vårt samtal bra så att även den nya läkaren kommer att förstå. Jag kommer att hålla er uppdaterade kring detta och det är även skönt för mig att få skriva av mig.

Jag gav mig bannemej inte, och förhoppningsvis verkar det ha gett det positiva med sig. Som min neurolog sa så är jag väldigt påläst själv kring allt detta vilket han beundrade, men vad annars ska man göra? Hade jag inte varit det så vill jag inte ens tänka på hur jag hade blivit behandlad eller känt om jag bara hade tackat och tagit emot dåligt bemötande och noll förståelse.. det gäller att ha huvudet på skaft och vara sin egen läkare ibland. Vill även tillägga att den inkompetenta läkaren jag hade har fått klagomål och är ”välkänd” hos många barnmorskor att han behandlar sina patienter på ett dåligt sätt. Det är så frustrerande att han ens får vara kvar, för tänk hur många godhjärtade människor som hade kunnat göra allt för att få just hans plats inom det arbetet..

Igår firade jag och Johannes att jag fixat allt detta och ingen gett upp, och att det ser ljust ut just nu. Vi drack barn-champagne, grillade och avslutade kvällen med att kolla på en serie, mysigt :) Förhoppningsvis kan jag äntligen börja slappna av och fokusera på att njuta av graviditeten nu.

(uppdatering: har läst min journal nu och min neurolog har formulerat sig på ett bra sätt där vårt samtal framgick jättebra)

3088EE27-962F-44BA-881B-A2E882DB745EBästa citatet på min barnmorskmottagning!

FC2282CF-EF9C-419E-BEB9-09BAA3A12451

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>