Man måste bromsa för att kunna tanka

En sak som jag är duktig på är att hålla föredrag för andra om att man ska lyssna på sig själv och på sin kropp, för hälsan är nummer ett. En sak jag dock är mindre bra på är ju att leva som jag lär. Varför är det ofta så? Att vi är så himla kloka när det gäller att hjälpa andra men inte oss själva, varför sätter man så lätt andra i första hand liksom? Jag och en pratade lite om det idag, att man alltid ska sätta sig själv först av allt för mår man själv bra så kan man även påverka omgivningen till det positiva. Men orkar man inte hjälpa sig själv, hur ska man då kunna hjälpa någon annan? Det går ju till man brakar loss.

Jag har inte helt lyssnat på mig själv den senaste tiden, eller jo till viss del, men jag har däremot inte gjort något åt det utan jag har kört på med gasen i botten och inte bromsat eller stannat för att fylla på tanken. När det gäller att sakta ner tempot så är jag inte bra på det, och speciellt inte nu när jag är gravid även fast det verkligen är superviktigt att faktiskt stanna upp ibland och tillåta sig att känna efter och fråga sig själv: hur mår jag? Och ännu viktigare: att kunna lyssna och ta in sitt svar för att kunna ta det på allvar och därmed göra något åt det.

Jag har känt senaste tiden att jag är på gränsen till att falla neråt men istället för att sakta ner så har jag lagt i en extra växel, vilket har gjort till att jag nu nästan tappat hela växelspaken. Jag har inte fallit ner till botten men jag känner att jag är påväg åt det hållet.. det har varit otroligt mycket senaste veckorna och graviditetshormomerna på det samt att kroppen inte har samma ork det sätter sina spår. Jag kan på riktigt inte minnas sist jag hade en oplanerad dag att bara kunna koppla av på förutom när vi var på semester, och visst laddade jag upp batterierna då men jag har just nu extra batterier som måste laddas också. Såfort jag varit ledig eller haft en stund över så har jag gjort saker, konstant, sällan varit hemma. Det är en hel den privata saker i mitt liv just nu som är väldigt jobbiga och tar mycket av min energi och tid (jag är personlig på bloggen men vill inte vara för privat här för det ser jag ingen anledning till) men det är även alla processer med läkarna, tvisten med specialistmödravården, massa extra besök på sjukhus med blodprov pga fel dosering av min medicinering (ska liksom mer än dubbla dosen), tvisten med att få mig hörd angående kejsarsnittet, problem med försäkringskassan och alla papper, plus att saker runtomkring ska ordnas. Till råga på detta så planerar jag in saker såfort jag har en ledig stund över för att jag vill passa på att göra saker och ta vara på dagarna. Till vilken nytta? Jag har börjat få minnesluckor, värk i kroppen, huvudvärk, sömnrubbningar, trötthet som stigit och mitt humör och känslor svajar (mycket hormoner med) samtidigt som jag just nu bakar en bulle i ugnen. Jag önskar liksom att det kunde vara lite mer stabilt i livet generellt nu, och att när det väl dyker upp problem så löser man det då, för just nu känns det nästan som att såfort jag löst ett problem så kommer nästa, det liksom staplas på en hög och den högen minskar inte.

Jag gillar inte negativa människor, för de är riktiga energitjuvar och sådana människor ska man verkligen passa sig för. Märker jag att någon är väldigt negativ av sig så försöker jag vända det till något positivt istället för personen och ibland fungerar det, och ibland inte. Det är det som är skillnaden, att vissa människor är positiva men har dagar som är sämre och då blir negativa vilket är helt mänskligt och förståligt, men sedan finns det den farliga kategorin som jämt och ständigt är negativa. Och anledningen till att de är farliga är för att man oftast inte märker att man dras ner till deras negativa nivå eftersom man försöker hjälpa dem uppåt istället eller försöker intala sig att man inte ska bli påverkad. Just nu känner jag att jag till iallafall 60% är negativ sedan ett tag tillbaka och jag hatar det! Det är en sak att inte själv kunna se att man är det, men jag märker och ser det och även fast jag verkligen försöker omvända den energin så är det otroligt svårt faktiskt. För jag känner att när saker löser sig så dyker nästa problem upp.

Det komiska i detta är ju att jag verkligen försöker få andra att förstå att man ska lyssna på sig själv som sagt, att man ska ta en sak i taget och att vissa saker kan man inte påverka och då ska man inte heller lägga sin energi på det. Jag har faktiskt en massa sådana exempel och jag vet att det hjälpt många att kunna bli en mer positiv och bra människa, kanske borde jag skriva om det och läsa det själv? Jag ska försöka att inte känna press eller stress inför nånting just nu utan allt kan vänta till måndag (en egenskap som är både positiv och negativ hos mig är att ifall det är något som ska ordnas så vill jag göra direkt så att man har det fixat och kan släppa det.. för det är bland det värsta jag vet, att behöva vänta med att lösa saker för då drar det bara ut på det och jag kan inte släppa det).

Just nu är det grejer med försäkringskassan och jobbet som oroar mig och som jag måste lösa men det går ju ändå inte att göra förrän måndag då det är stängt nu, så i vanliga fall hade jag predikat för att ”släpp det, det drar onödig energi då du ändå inte kan göra något åt det nu på två dagar ändå” men det gååår inte för min hjärna och kropp är sönderstressade. Att tänka ”äsch det löser sig, det finns en dag imorgon med” det finns inte med på min karta på långa vägar, för jag vill ju bli av med problemen och inte dra på de. Jag vet att folk har det värre, det finns dem som har 8 barn och 5 jobb samtidigt men att jämföra sig med andra är det värsta jag vet för ingen ska få förminska ens känslor eller förlöjliga någon. Man har rätt till att känna för man äger sina egna känslor och det är utifrån sig själv man vet sina behov, ellerhur? Att någon inte får högsta betyg på ett prov kan vara världens grej för någon, fastän det är lika viktigt som en droppe i havet för andra.

Det var skönt att skriva av sig, det är ju därför jag har bloggen även fast jag inte kan dela med mig av precis allt. Jag är van vid att klara allting själv, för jag KAN själv. Min pojkvän försöker så gott han kan men även fast både han och jag jobbat en dag tex så får jag dåligt samvete om jag inte diskat eller handlat eftersom han jobbat en hel dag, sen att jag själv jobbat lika länge det räknar jag inte ens? Om han diskar så får jag dåligt samvete för att jag inte gör det, osv. Jag är sådan som person, att jag hatar att be andra om hjälp eller att ens ta emot hjälpen som erbjuds, så lite får jag skylla mig själv. Det ska bli en sak att jobba på iallafall, att sluta känna mig som en böld i röven på en cykelsemester hos folk som faktiskt tycker om mig, jag ska sluta be om ursäkt för mig själv hela tiden. Jag ska fan bli morsa, det är dax att sätta mig själv i första hand för annars kommer mitt barn att känna av att jag inte mår bra. Man måste sätta sig själv först, för att kunna få andra att må bra. Det gäller att ha ett mål att sträva efter och mitt mål är att sluta trycka plattan i mattan och gasa, mitt mål är att sakta ner och njuta av nuet – för ska man tänka på saker längre fram hela tiden så förlorar man nutiden och det man har just nu. För en sak vi inte kan förneka, det är att det enda vi har just nu vet ni vad det är? Jo, tiden. Vi människor är lite som bilar, när bensinen börjar ta slut så måste vi stanna för att tanka och fylla på bensin. Vi kan inte fortsätta att köra på för förr eller senare så tar det tvärstopp. Denna helgen är det fan ta mig körförbud på mig, och jag känner redan hur det kryper av tanken på att bara ta det lugnt, för det betyder ju att verkligheten kommer ikapp.

331A516C-D9B3-4145-BF06-EBFD8AEAF496

0B18F95A-D49C-4487-94E3-0F70125DDD16

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>