Nu kan jag ju erkänna..

.. att sen igår så känns det som att fortsättningen av min graviditet kommer att gå i slowmotion. Och varför det ändrades just igår? JO, det var inte för att jag käkade en snigel så att någon slags slowmotion-effekt smittade av sig eller så, utan det var nämligen som så att min kusin som bor i Stockholm är nere i Skåne för tillfället och hon fick barn för 5 veckor sedan. Så att få träffa henne och hennes fina bebis igår gjorde att jag nu har en längtan inom mig som hunnit växa enormt. Jag har en teori som säger mig att det är för att jag nu börjar inse att det faktiskt bor någon i min mage och att hon faktiskt kommer att komma ut och finnas här hos mig/oss. Hon kommer bli en självklarhet i vårt liv, och hon är så efterlängtad. När jag såg min kusin tillsammans med sin son igår så blev det som en kick av att ”åh herrejävlar, jag bakar en sån bulle i min egen ugn också”, tanken och känslan blev så påtaglig.

Igår gick jag in i vecka 24 och eftersom jag just nu inte ens känner mig gravid förutom att jag har svårare att andas imellanåt och känner mig extra trött. Jag uppdaterade ju er om vecka 22 och 23 för bara några dagar sedan så jag hoppar över vecka 24 och slår ihop den med nästa vecka istället :)
Iallafall.. Ni vet ju hur jag tjatat gång på gång om hur snabbt jag tycker att tiden går? Well, den känslan byttes nu ut. Jag är en person med extremt dåligt tålamod när det gäller att behöva vänta på saker, både när det gäller övergångsställen och att få svar på mail. Jag är sån som hellre skickar 2 mail till och går över vägen fastän det är röd gubbe (I know, jag ska inte göra det med mitt barn sen såklart, det blir en lärdom både för mig och barnet sen). Så HUR ska jag kunna stå ut resterande av tiden som är kvar? Det är lite mer än 100 dagar kvar och det är en evighet så jag håller inte med Carola när hon sjunger ”en eeevigheeet, en koooort sekuuund” längre. Jag känner mig själv, och det bästa jag kan göra är att ha småsaker ”påvägen” att se framemot som inte är så långt iväg.. Tex på söndag ska vi på ultraljud, jag går på mammaledighet i augusti (känns som att den sista tiden när jag går hemma kommer att gå sakta, precis som folk säger). Jag får helt enkelt skriva upp saker jag kan hitta på. Hoppa bungyjump, bestiga några berg, lansera en ny hamburgare på donken, öppna upp en smyckesaffär, göra några Guiness rekord och skriva en bok, för just nu känns det som att det är så lång tid kvar tills bebis ska anlända så att jag hade hunnit med allt dedär.

Jadu, älskade bebis. Vem du nu än är, så är du så efterlängtad. Du får absolut inte komma ut ännu, utan jag vill baka dig lite längre i ugnen så att du blir sådär alldeles lagom, men tiden får gärna hoppa framåt nu. Tänk att du ligger därinne i värmen, sväljer fostervatten, hickar, gör kullerbyttor och utforskar dig själv, och du har verkligen ingen aning om hur älskad du redan är. Jag och din pappa längtar så efter att få ha dig här, men innan du anländer så ska jag njuta av tiden när du ligger därinne och ditt hjärta slår precis intill mitt. För såhär nära kommer du och jag aldrig mer att vara fysiskt, och tänk att du just nu ligger och hör mina hjärtslag (du hör väl mina gaser också men jag försökte vara lite i mysig romantisk stämning här i texten haha..)

Det är så sjukt att du ligger härinne, på riktigt. Kroppen är magisk som kan skapa ett barn. Eller ja vi behöver ju grejer från en manlig kropp också men sen sköter vi kvinnor resten. Även fast det är jobbigt att vara gravid med allt som hör till ibland, så skulle jag aldrig vilja byta bort det mot något i världen!

Image-15

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>