Vecka 34!

Untitled-1I onsdags sprang jag in i vecka 34, och ja jag sprang för just nu nu springer verkligen dagarna förbi trots att jag ”bara går hemma”. Men som jag sagt innan, dagarna går snabbt men ändå känns det inte som att tiden blir kortare tills bebisen är här. Det känns liksom overkligt, och idag är det 40 dagar kvar till det planerade snittet och samtidigt som jag önskar att det var imorgon, så är jag tacksam över att jag har denna tiden att vila upp mig och att förbereda allting här hemma i den takt som känns bra. Allting är ju visserligen ordnat, mer eller mindre, men att storstäda och hålla rent här hemma är ju också viktigt då hon faktiskt kan komma närsomhelst. I veckan skrev jag även klart förlossningsbrevet så nu blev allting ännu mer verkligt. Jag själv var prick 50 dagar för tidigt född räknade jag och mamma ut häromdagen, 50 dagar?! Satan i gatan vad bråttom jag hade, och än idag är jag en person med dåligt tålamod och vill att allt ska ske direkt haha.

Igår var jag hos min barnmorska, mitt SF-mått följer kurvan trots att den ligger under medel men som sagt så kommer jag att få en ”liten” bebis och det är inget konstigt enligt henne. Mitt blodtryck gav varningssignaler två gånger då det var för högt men tredje gången gillt så visade det bra och blev godkänt.

Däremot så blev hon lite orolig över mina sammandragningar för att de egentligen knappt ens ska kännas, och att jag får så ont i nedre delen av ryggen ibland också. Senaste tiden har jag även sprungit och kissat oftare än vanligt (så då är det superofta kan jag säga..) men aldrig känt att min blåsa blir tömd, men jag har kopplat det till att det är bebisen som är större och rör sig därnere vilket också är sant men när vi tog ett urinprov så visade det att jag har bakterier i urinen och det måste kollas upp så på måndag ska jag göra en urinodling för att kolla ifall det kan vara urinvägsinfektion (vilket inte är bra att ha som gravid) eller om det är njurbäckeninflammation eftersom jag även har ont i ryggen och andra symtom på det, och isåfall blir det antibiotika. Det är skönt att det kollas upp iallafall! 

Mina hormoner har börjat bli ostabila nu, det kommer fler och fler stunder då jag mår väldigt dåligt och känner mig nere. Blir ännu mer trött och tappar all ork, känner mig opepp på allting i livet och känner ingen glädje utan att allt är meningslöst och så får jag ångest. Sånthär får jag även som ogravid men nu blir det på ett annat sätt eftersom det är mina hormoner som håller på att bråka. Det är dock något jag står ut med eftersom jag vet vad det beror på, och första veckorna i graviditeten var ett helvete så att jag börjar känna igen mig i det är ju ändå ”tryggt” på något vis.

Man kan säga att mina känslor är stärkta, för när jag skrattar och är glad så är jag verkligen det, och när jag känner mig nere så känner jag mig verkligen nere. 

Jag är inte trött på att vara gravid för att jag känner mig klumpig, för det gör jag faktiskt inte. Jag kan raka benen (sist trodde jag inte att jag skulle kunna det fler gånger som gravid ju), plocka upp saker jag tappar, ta på strumpor och skor osv även fast det såklart tar emot lite ibland och är lite mer ansträngande. Ibland om jag ska sätta mig på huk så är det svårare att ta sig upp ibland så jag känner mig 50 år äldre haha. Eftersom jag fortfarande är hundvakt så går jag ju upp och ner från tredje våningen många gånger varje dag och ibland känner jag mig väldigt andfådd men det går ändå bra, *peppar peppar*. Sålänge jag tar saker i min egen takt och lyssnar på min kropp så funkar det mesta. Iförrgår när jag gick in till stan så fick jag sakta ner för jag fick sammandragningar tex, men när jag saktade ner tempot så blev det lite bättre. 

Det som känns mest påfrestande är det psykiska nu som sagt men jag försöker vara öppen om det, dels för att det blir värre att stänga in sig med det, men även för jag vet att jag under de första helvetes-veckorna inte ens visste att man kunde må så psykiskt dåligt eftersom jag trodde att ”alla andra” mådde bra och att det var fel på mig så därför förtjänade jag inte att ens få vara gravid. Nu vet jag att det inte är så, det är väldigt vanligt att känna så i perioder i en graviditet och med tanke på hur mycket med hormonerna som ändras och förstärks så är det ju – såhär i efterhand- inte speciellt konstigt. 

Hursomhelst! Bebis denna veckan: (dock stämmer inte dagarna då hon inte kommer att komma den 16e, utan den 10e. Det är alltså 40 dagar kvar och inte 46) EB732C9C-8435-4694-925A-2B1DA1159515

Jag: E6425D7A-54D7-40BC-9D4F-01F694CA7182

Vecka 15, & nu406191D0-728D-4AD7-AD73-D2D30F13227849E24CB2-1B1C-4D50-9CD1-623B23DBB6CB

Vart går gränsen på vad jag skriver om?

pJag vet att jag är väldigt öppen i min blogg kring mycket, men det är sådan jag är. Jag är en öppen person, och sålänge jag står för det jag skriver och ingen råkar illa ut eller tar illa upp så tycker jag att det är en befrielse att få skriva och har alltid gjort.

Men, vart går min gräns egentligen? Har jag ens någon? Ja såklart att jag har! Man kanske kan uppleva att jag inte håller något privat för mig själv och mina närmsta utan att jag delar med mig om för mycket eller rättare sagt- allt, men sanningen är att jag kan skilja på privat och personligt. Det personliga har jag inga problem att dela med mig av, såklart inte allt, men mycket. Det är lite av mina tankar, känslor, vad jag gör, inte gör osv. Det som är privat skulle jag inte dela med mig utav, tex privata saker om mina nära och kära, mitt arbete skriver jag ingenting om, jag skulle aldrig få för mig att gå in på privata delar om min relation med min pojkvän som tex vårt sexliv eller om vi bråkar. Inte heller om väldigt privata tankar eller känslor jag har. För människor är onda, inte alla, men många. Tyvärr, men det är så, därför måste man välja vad man delar med sig av och inte eftersom det ALLTID finns folk som kan vända det emot en. Att folk snackar skit är en sak för det gör alla, även du som läser detta just nu denna sekunden, men det gör inte en människa automatiskt till ond (eller okej det beror ju på vad för skitsnack, såklart.)

Människor som tror att jag skriver och är öppen om ALLT, berättar allt jag gör osv, det är ju rätt… korkat tänkt ändå? Jag skriver och berättar inte ens om 50% vad som händer i mitt liv, så det ni får ta del utav är bara en liten del. Jag kan visst skriva om vad jag gör på dagarna, visa bilder, bli djup och öppna upp mig, men nånstans går gränsen och det trodde jag att folk förstod. Jag skriver inte om alla människor jag pratar med eller fotar varje gång jag går och kissar liksom. Så det ni får se är endast 50% och knappt det. Denna bloggen är mitt intresse på min fritid, jag hade en blogg förr som jag tjänade pengar på och då skrev jag flera inlägg dagligen vilket tog otroligt mycket av min tid men eftersom jag tyckte att det var roligt så var det ju värt det, nu skriver jag ju inte dagligen utan när jag känner för det helt enkelt. Jag vet att det var många som tyckte att jag delade med mig för mycket av mig och mitt liv på den förra bloggen men det gjorde jag faktiskt inte ens då. Det gäller att ha balans, och när man har lärt sig det så kan man vara hur personlig man än vill för då har man den gränsen i sig som en spärr :) Så ni som tycker att jag är korkad som delar med mig av ”allt” och inte har något privatliv, tänk efter vem det egentligen är som är korkad. Jag väljer mina ord och vad jag ska utelämna eller ej och så är det med det. Jag ska bli mamma, men bara för det så betyder det inte att jag inte ska få blogga och skriva av mig, visa bilder eller så, men jag skulle aldrig dela med mig av allting för sådan är jag inte. Jag väljer vad jag publicerar eller ej, på samma sätt som att ni väljer ifall ni vill läsa eller ej.
Och även om jag hade velat dela med mig av minsta detalj om mitt liv så vad hade det gjort då? Jag tvingar ingen att läsa men det är rätt kul att det alltid är så, att de som stör sig på en människa är de som är de mest trogna läsarna :)

E6B32B6C-2041-408D-9CA4-560243142EB6

Godmorgon!

Alltså.. wow? Söndag igen? Var det inte nyss jag skrev det? Nej uppenbarligen är det en vecka sen såvida jag inte har en egen kalender med flera söndagar än vad resterande av världen har..

Igår drog jag och Johannes in till stan och käkade frukost, alltså Espresso House’s creeme cheese-bagel, kan vi ta en tyst minut för den? Jag verkligen älskar den och eftersom beslutsångest är mitt andranamn så är det perfekt för mig att gå dit då jag alltid väljer den, den är vegetarisk och så god att den kn*llar i käften helt seriöst, jag börjar dregla redan nu. Vi satt där och åt och pratade en stund, man vet ju inte riktigt hur ofta såna tillfällen kommer senare liksom då det bara är han och jag? Jag vill ta vara på alla såna saker just nu känns det som, typ som om jorden höll på att gå under vilket den absolut inte gör, men vi ska bli föräldrar vilket kommer att ändra allting och då är det klart att vi vill ta vara på sådana tillfällen extra mycket :) Typ som när vi drog och köpte mjukglass jättesent på kvällen förra veckan, eller stack till donken och körde hit all mat och åt det i sängen när det nästan var natt. Det känns som när man hade fyllt 18 och man skulle visa att man fick bestämma allt själv för nu var man ju 18 år och vuxen, man hade ju fått höra hela livet att när man fyllde 18 fick man bestämma själv.. bara det att sen kläckte ens mamma att ”sålänge du bor hemma så är det jag som bestämmer”, jag minns hur alla mina visioner om att vara 18 krossades där och då haha! 83A791BE-FB14-4553-86BB-1E719BBC7290

Jag har kvar Zelma här ännu, det tar emot att säga att hon är pappas hund sen två år tillbaka men det är min förra hund okej? Så hon är lite min, väl? Jag skulle ju bara haft henne förra helgen men så upptäckte jag vilket bra sällskap hon var för mig nu och förgyller mina dagar då jag bara är hemma ändå nu innan bebisen kommer. Jag råkade alltså fjäska till mig henne en extra vecka men på tisdag ska hon till min pappa igen :) Det är så lätt att man fastnar innanför dessa fyra väggar när man känner sig så trött hela tiden att man inte orkar gå ut egentligen mer än nödvändigt. Därför är det extra bra att ha Zelma här hos mig för det är ju gaaanska NÖDvändigt (bokstavligt talat) att hon behöver ut.

Påtal om det! Solen skiner och det är skönt ute, så nu ska jag ta min fyrbenta vän och hitta nån park eller liknande och kasta lite pinne och busa :) Hoppas ni alla får en bra söndag, har haft en bra helg och laddar upp inför en ny vecka :)21691B21-6F9B-4D52-B682-A7F53F78D2F1B46D2110-E158-4643-9BB7-CC7A0BD130B0

Ett väldigt personligt inlägg- jag har blivit introvert.

hallåJag fick en fråga för något halvår sedan ifall jag är en introvert eller extrovert person. Jag kom fram till att jag är verkligen 50/50. Jag kan ha svårt att träffa helt nya människor i verkliga livet men när jag väl gjort det så är jag väldigt extrovert så man kanske kan säga att jag först är introvert, tills man lär känna mig? När det gäller sociala medier, sms och liknande så är jag absolut inte introvert (oftast) men det kanske bara gäller i det verkliga livet? När jag väl är med människor, umgås och så, då är jag väldigt social. Jag är inte den som skulle sätta mig i ett hörn ifall det inte fanns en ordentlig orsak till det liksom.. Att prata, vara glad och social har varit något jag fått höra många gånger av människor jag mött. Det är inget fel med att vara något av delarna och jag tror att de flesta av oss är lite blandat faktiskt, MEN om jag hade varit tvungen att välja något av det så hade jag valt att kalla mig introvert. Iallafall just nu.

Det började egentligen med att jag fick en klump i magen av att ringa samtal. Visserligen har jag aldrig varit en person som gillar att prata i telefon förutom med typ två-tre personer, då kan jag prata i timmar om det skulle vara så. Men att ringa andra samtal, även fast det är till sådana människor jag känner det har jag inte alls tyckt om. Jag vet att vi alla är olika, vissa älskar att prata i telefon och föredrar att göra det, men jag (precis som många andra) föredrar det inte alls. Jag resonerar oftast att vill man något så kan man väl smsa.. Är det sjukhuset, barnmorskan eller något annat sådant samtal som jag vet att jag bara måste ringa så håller jag andan när jag gör det och går med ångest i kroppen, ofta kan jag ligga/sitta och blunda under de samtalen eller sitta och hålla på med tårna eller så. Att man på de flesta sjukhus/mottagningar numera kan avboka tider eller skicka meddelande till sin läkare eller en sekreterare via 1177 på internet är bland det bästa som hänt mig kan jag säga, jag fullkomligt älskar det.
I mitt arbete behöver man kunna prata i telefon (jobbar inom vården och då behövs det kontakt med läkare och anhöriga bland annat) men då går jag in i en annan roll, min yrkesroll, så då går det faktiskt bra ändå. Då vet jag min roll och jag är säker i den.

För ett tag sedan så märkte jag hur jag fick en klump i magen även när min telefon ringde. Jag kunde lägga telefonen uppochned eller trycka av och istället smsa personen (som sagt, förutom om det var min barnmorska eller sjukhussamtal eller liknande som jag vet har varit ett måste, dock har jag inte svarat när min kontaktperson på psykiatrin har ringt mig under sommaren men där vet jag att det är okej för de har en form av förståelse). Här måste jag även tillägga att som jag berättade för några dagar sedan så tappade jag ju min telefon så skärmen är sprucken, så helt ärligt går det inte att prata i den för tillfället då jag får glassplitter i öronen, och har jag högtalartelefonen igång så hör man knappt. Därför tar jag endast livsviktiga samtal (okej, det låter överdrivet men ni fattar grejen) och då får jag höja volymen och hålla telefonen på avstånd istället.
Att umgås med nya människor eller människor jag inte brukar umgås med så ofta har verkligen gått i perioder, jag tror de flesta känner igen sig när man bokat in en grej med någon men sen när man väl ska träffas så ångrar man sig. Dock känns det alltid bra när man väl gjort det, det är bara själva tanken av att behöva träffa någon som blir jobbig och det har ju inte med personen ifråga att göra alls. Ibland har jag velat umgås med allt och alla, och ibland inte alls. Mina närmsta vet ju om detta och eftersom det inte är något konstigt egentligen då de flesta fungerar såhär så är det liksom inget märkvärdigt.

Men.. Nu senaste tiden, och mest märkbart den senaste månaden, så har det blivit riktigt illa. Och jag skäms över det så mycket, jag känner mig på riktigt som en dålig människa.
Jag har dragit mig undan, inte velat träffa folk, sista tiden på jobbet innan jag gick på mammaledighet var så ansträngande även mentalt då jag var positiv och social på jobbet men det var alla krafter som gick åt där. Det finns tre personer, varav en av dem är min sambo, som jag inte har något som helst problem att umgås med, jag hade kunnat umgås med dem dagligen om det skulle vara så. Detta tycks kanske inte vara något problem enligt vissa av er, ”men umgås bara med dem då?” tänker ni kanske? Grejen är bara den att det finns så många jag hade velat träffa egentligen och som jag vet tycker att jag är tråkig just nu. Människor jag hade velat ta dendär omtalade promenaden med, träffas på den fikan som ännu inte blivit av, ses för att se film eller bara gå på stan liksom, speciellt nu innan bebisen kommer.. Jag vill kunna umgås med mina svärföräldrar, ringa till min farmor för att kolla läget, bjuda hit vänner och bara vara. MEN DET GÅR INTE. Jag blir utmattad av tanken, på riktigt. Och jag får en sådan klump i magen av bara tanken av att vara social. Jag hade velat bjuda in folk och ses allihopa tillsammans innan bebisen kommer, typ samlas ihop och bara ha kul men då får jag en klump i magen av att jag måste ta tag i det och ordna det själv. Hade man kunnat trolla så hade jag trollat hit mina närmsta hit och bjudit på fika och bara umgåtts.

Det som jag är så tacksam över, det är att jag har så fina människor omkring mig som inte ”överger” eller skiter i mig fastän jag är väldigt introvert nu. Som min bästa vän Skalis sa häromdagen så är det viktigt att bli inbjuden fastän man vet att personen inte kommer att komma, men just för att känna sig välkommen och omtyckt. Som en gemenskap liksom..
Först tänkte jag skriva ett meddelande till alla jag känner och be om ursäkt för att jag inte är så på eller social för tillfället men sen kom jag på att det känns bara konstigt att behöva ursäkta mig själv. Dessutom är det kanske inte ens så många som har reflekterat över det då folk har fullt upp med sina egna liv, det är ju inte som att andras liv kretsar runt mig. Ibland förstorar man saker genom att tänka på hur andra ser på en eller ifall man är omtyckt eller inte och vem är det som mår ÄNNU sämre av det då? Jo en själv.
Många har nog inte ens lagt märkte till detta heller eftersom jag är väldigt social via min telefon, jag smsar och är inne på sociala medier och där är jag faktiskt social och det är inget jag känner mig tvingad till eller mår dåligt utav. Det är mitt sätt att kommunicera med människor för annars hade jag blivit galen! Däremot märker jag att jag är väldigt känslig mot att känna press i olika sammanhang, tex om jag får förfrågningar om olika samarbeten som jag hade tyckt var intressanta men som jag helt enkelt bara känner press inför och som framkallar dendär klumpen inom mig. Därför tar jag bara samarbeten med de företag jag verkligen tycker om och fastnar för även fast det inte blir så många. Men hellre det och att det känns bra för både mig och företagen, än att det ska bli halvdant och förjävligt.

Så, allt började med att jag kände ångest över att ens ringa samtal, tills där jag är idag, att inte ens vilja gå till mataffären. Tro mig, jag älskar att hänga i den vanliga mataffären jag bor vid för den är stor och där finns så mycket saker men jag har på riktigt varit där 3-4 gånger den senaste MÅNADEN och i ”vanliga” fall är jag där minst 4-5 gånger i veckan. Storhandlat har jag gjort med Johannes på en annan affär och det har endast varit 2 ggr på en hel månad det med. Jag får på riktigt ångest (jo jag vet vad ångest är och jag missbrukar inte det ordet/känslan, tro mig) bara av tanken att gå därinne, vilket betyder att Johannes får handla. Visserligen hade jag inte kunnat handla massa själv ändå då det blir för tungt för mig att bära vilket inte är bra nu när jag börjar bli höggravid och allt.
Därför är det perfekt för mig att passa Zelma, då kommer jag ut MINST 4-5 gånger per dag och när vi går promenader och man möter någon så räcker det med att le och säga hej. Ibland låtsas jag dock att prata i telefon för att slippa hälsa och jag kollar alltid i kikhålet i dörren ifall lampan i trappuppgången är tänd för då betyder det att någon är där och då väntar jag, hur normalt låter detta? Det känns som att jag är ensammast i världen om att ha det såhär. Eller är det för att jag inte är van bara? Jag skulle ju aldrig någonsin döma någon annan som är såhär?

För ett tag sedan så satt jag och funderade på hur det har kunnat bli såhär? För när jag väl umgås med folk eller möter folk så är jag ju glad och social? Visst blir jag sååå utmattad efteråt och det känns som att all kraft och energi är som bortblåst men varifrån kommer detta, och framförallt: varför? Kommer jag att vara såhär som mamma?
Av en ren slump när jag var inne på internet och läste om graviditeter och vad som sker vecka för vecka (jag tror att alla ni som är eller har varit gravida vet vad jag talar om, man vill ju läsa och veta allt vad som händer med sitt lilla knyte i magen samt vad som sker med ens egen kropp med symtom och liknande). Då hamnade jag iallafall på en intressant sida där en skrev och berättade att det är vanligt att gravida kvinnor blir mer och mer introverta ju mer de närmar sig slutet av graviditeten, att det tar på krafterna mentalt av att vara proppfull med hormoner. Vissa som inte är gravida drabbas av pms eller har dagar i sin menscykel som de mest vill hålla sig undan och när man är gravid kan det bli samma sak förutom att hormonflödet är ännu mer ostabilt och proppfullt och inte försvinner, vilket betyder att det kanske inte är så jäkla konstigt trots allt att jag känner såhär? Vissa reagerar dessutom mer på hormoner än andra. Det finns ju de kvinnor/tjejer som inte ens märker av hormonerna.
Runt vecka 31 brukar denna introverta sidan bryta ut mer vilket stämmer ganska bra på min tidsram sedan detta blev värre, en till förklaring är även att all fokus (vare sig det är undermedvetet eller att man märker av det) går åt det ofödda barnet och alla förberedelser. Det är ju inte allt det praktiska bara som ska förberedas, det är ju ALLT. Precis allt i hela ens liv kommer att ändras och det är klart att det visar sig på ett eller annat sätt även om det är på olika vis för alla nyblivna föräldrar.
Jag har sett detta introverta som något väldigt negativt och jag har skämts över det vilket har gjort att jag mått ännu sämre av det och känt den höga pressen av att vilja göra saker men inte kunnat. Just nu iallafall. Men när jag läste på de olika sidorna, artiklarna och människor som själva berättade att det är vanligt i en graviditet så var det så skönt. Jag kommer inte bli en dålig mamma, och jag kommer inte att vara såhär sen (i början är det ju klart att man inte är social mot omvärlden vilket inte är ett dugg konstigt), och jag måste tillägga att introverta personer absolut INTE blir dåliga föräldrar då det finns en rad med olika egenskaper som är en fördel om man är introvert och får barn. Jag menar bara att det är jobbigt med denna förändringen då jag inte känner igen mig själv alls och just nu är på ett sätt som jag inte vill vara. Jag försöker från och med nu att göra som jag blivit tillsagd, nämligen att lyssna på mig själv och mina egna behov. Vill jag låsa in mig så gör jag det, vill jag dansa Gangnam-style med en snögubbe så gör jag det, eller gå i mataffären så länge att folk tror att jag ska flytta in. 

Vissa dagar är bättre än andra, och ibland älskar jag att umgås och vara social men det har blivit alltmer sällan tyvärr, ärligt talat vet jag inte när jag hade ett sådant moment senast. Om någon av er som tycker att jag är väldigt knepig för tillfället läser detta så snälla ha tålamod med mig för jag hoppas, vill och VET att det kommer att bli bättre sen igen. Tacka gudarna för att man lever denna tid som är nu, hade detta varit förr när man inte kunde kommunicera utan att träffas face to face så hade jag nog fått acceptera att jag hade blivit rätt ensam och bortglömd..
Det sista jag vill är ju att folk ska börja strunta i mig, jag vill inte att folk strunta i att försöka ringa ibland, jag vill inte att folk ska sluta höra av sig för att de ändå tror att jag skiter i det. Ett sms gör mig så glad, ett meddelande på instagram/snapchat/facebook gör mig varm inombords och jag blir glad av det.
Man vet aldrig, imorgon kanske jag vaknar upp och styr upp en cirkus med dansande skalbaggar, flygande indianer och hoppande sniglar och bjuder hela Skåne?
På tisdag ska jag iallafall först träffa min mamma och vi ska åka till ett shoppingcenter vilket jag längtar efter sååå mycket, på kvällen ska jag till min pappa och fira min brorsa som fyller år och trots att vi inte blir så många så tror jag att jag kommer att vara helt utmattad dagen efter, men vet ni vad? Det gör ingenting. För detta är jag just nu, och jag är både duglig och bra ändå.79BABAE0-758F-4A8C-9C73-F561558387ED

2 steg närmre..

bbTidigare i veckan började vi att packa BB-väskan. Jag har verkligen tyckt att det är för tidigt att göra det då Johannes började prata om det för en månad sedan, men nu är vi i vecka 33 och det var i vecka 34 jag själv föddes. Läkaren sa att det ofta är ärftligt och min syster var också för tidigt född så därför gick jag med på att göra det tillslut, jag tror lite att jag skjutit fram det pga det känns så läskigt och verkligt på samma gång för då vet man att wow, det är på riktigt nu. Det är inte det att jag inte är redo, det är bara det att det känts som en evighet tills oktober och i mitt huvud är vi fortfarande bara i juni liksom.. 

Vi har kollat olika listor på vad man ska ha med sig så det har vi nu bockat av :) Ni som läser detta och som redan varit med om förlossningar tycker kanske att vi tagit med oss något onödigt eller missat något? Vi är inga experter men det är ganska kul att få göra allting för första gången, speciellt med Johannes som är lika vilsen i detta som jag är haha..
Jag tänkte iallafall dela med mig av listan av vad vi packat: (Johannes har mer koll på sina egna grejer som hans kläder och neccesär så jag skriver vad vi har till mig och bebis). 

Till mig:
Kläder:
Ett par pyjamasbyxor och ett par mjukisbyxor plus de jag kommer att åka dit i, ett linne, en vanlig långärmad tröja, och en lite mer varm och mjuk tröja (sånt tyg man bara vill krama haha), trosor, strumpor och bh. Kommer ej amma så därav ingen amnings-bh.
Neccesär:
Tandborste, tandkräm, schampoo,  balsam, duschtvål, toffsar, läppsyl, ansiktsrengöring, bodylotion (läste att det är bra att ha för att man enkelt kan bli torr och det kan vara skönt att få smörja in sig), deoderant och en bodysplash (den är väääldigt mild i doften men jag vill känna mig ”hemma” där och inte bara känna all sjukhus-lukt, jag vet att bebisar inte ska ha starka dofter hos sig men denna är mild och kommer såklart inte spruta precis där bebisen är eller kommer ligga!) och bindor.
Övrigt:
En filt jag brukar sova med, jag tar alltid med mig en filt till hotell också tex för jag känner mig mer trygg och hemma då helt enkelt, förlossningsbrev och andra viktiga papper vi fått. Jag upptäckte nu att jag inte tagit med mig någon tröja/nattlinne att sova i så det måste jag fixa på momangen!
Vad jag ska packa ner precis innan vi åker:
Mitt kramdjur (skratta inte!!!), mobil, laddare, plånbok, lite smink (kom igen, jag fattar att man kanske inte alls ens orkar eller bryr sig överhuvudtaget men låt mig få vara den tröga personen då.. jag syftar på att jag ska ta med mascara, ögonbrynspenna och puder bara), borste, brun utan sol (okej där skämtade jag haha..) och så funderar vi på att ta med datorn så att vi kan kolla serier om vi måste stanna några dagar (jag ska ju göra kejsarsnitt), när det gäller dator så är det så många delade åsikter kring det men de jag pratat med som haft den med sig har sagt att det är guld värt. Lite familjetid tillsammans med massa mys (och allt annat som tillkommer såklart, jag är inte dum i huvudet, det kanske inte alls blir så att tiden finns men jag är en ”ifall ifall”-person).

Till bebis:
Kläder:
2 pyjamasar, 3 bodys, 2 mjuka byxor, 2 par strumpor, en mjuk fluffig ”overall”, en mössa.
Neccesär:
Nagel-kit (med nagelfil osv, för de kan ha långa och vassa naglar när de kommer ut), blöjor (man får kanske det där men vi tar med några ändå), napp, babyskydd (bilbarnstol).
Vad vi ska packa innan vi åker:
Hennes kramdjur/snutte som vi döpt till Toddy (don´t ask…) och hennes filt (vi sover med filtarna och Toddy nu för att de ska lukta oss sen, det ska tydligen ge en form av trygghet) :)

Sedan ska vi ju köpa snacks/frukt/dricka och så men det känns liiite tidigt att göra än.. Dock är jag lite osäker kring mjölkersättning.. Ska man köpa det själv innan BB, eller får man det där och att de sedan rekommenderar vad man ska fortsätta med? För när jag frågade min barnmorska så visste hon inte. Och blöjor, ska man ha med ett helt paket eller räcker några stycken? Vad får man där, och vad får man inte där? Man vill ju ha med så mycket som möjligt själv, men det känns som att det kommer se ut som att vi kommer att flytta in där? Är två väskor + en handväska för mycket? Vi lär ju stanna några dagar och vi har packat till 3 personer.

Jag skulle fota väskorna men av någon konstig anledning så fick jag ett annat motiv framför kameran, efter 4 bilder gav jag upp. Jag tror att ni förstod konceptet iallafall :)FE42FC63-8619-48F2-9A89-09A2845873FFA768511E-4DB6-4996-A33F-DE1D88A04784B9C3730B-04F2-49A1-BF06-450D9BEA10A223112F24-9180-4B2A-BACB-4FD70DE6D833

nSom jag skrev häromdagen så är det detta med att koka nappar, nappflaskor osv. Jag har senaste tiden läst vääääldigt mycket där det står så olika. Det står att man ska sterilisera dem genom att koka i vatten, men sedan står det att i Sverige har vi så pass ”fint” och rent vatten att det inte behövs, utan att det räcker med att diska dem? Jag tog det säkra före det osäkra iallafall och kokade alltihop. Det är ju helt nytt och då kändes det bäst enligt mig iallafall :)B327783A-25D3-400F-8D4D-26C18F113859

Vecka 33!

Untitled-1Vad är det för dag idag? ONSDAG. Vad händer då? NY GRAVIDVECKA! Och för en gångs skull så uppdaterar jag bloggen på rätt dag dessutom haha..

Nu har ytterligare en hel gravidvecka passerat så idag går jag in i vecka 33. Nu börjar jag tycka att tiden går sakta.. Fast nej, dagarna rusar förbi men ändå känns det som att för varje dag som går så är det en dag EXTRA tills vår prinsessa är här, alltså verkligen som att dagarna plussas på. Idag om prick 7 veckor så har vi vårt kejsarsnitt inplanerat iallafall, men jag tror att hon kommer att komma tidigare än så.. på ett sätt är det bra eftersom en bebis mår bäst av att få komma ut när den känner sig ”redo” alltså att ha börjat själv, jag får helt enkelt lita på att det kommer gå bra i vilket fall som helst. Det hade ju varit kul att få känna värkarna (även fast jag vet att jag är dum i huvudet som ens tänker så och ni som varit med om värkar tänker nog inte direkt några kloka tankar om mig), att gå med spänning i kroppen i väntan och förundran om när hon kommer att komma det gör jag redan eftersom jag (och de i min närhet) är väldigt säkra på att hon kommer tidigare än 10 oktober som sagt. I vilket fall som helst så är det väääldigt spännande och efterlängtat!!

Hur har veckan sett ut då? Alltså vecka 32? När jag uppdaterade senast, alltså för en vecka sedan så skrev jag ju att jag inte kände mig gravid förutom de symtom jag haft länge nu, alltså att jag blir andfådd lättare, blir varm lättare, kissar mycket, mår illa imellanåt, hormonerna som spökar ibland och att kroppen säger ifrån ibland genom att göra ont osv. Så är det fortfarande, men pga jag inte jobbar nu mer så mår kroppen såå mycket bättre! *Peppar peppar*
Jag har börjat få mer sammandragningar, när jag är stressad eller går för snabbt så känner jag hur det börjar strama om magen och den blir stenhård. Nästan som när man har håll fast nere vid magen istället. I helgen blev jag lite nojig för jag fick sååå ont i min svank och nedre delen av ryggen, aldrig känt något liknande. Jag kunde inte röra mig utan det enda jag kunde göra vad att knipa i första bästa ting och verkligen fokusera på att andas. Det höll i sig i några minuter och jag var helt kallsvettig efteråt, efter tio minuter kom det igen och då gjorde det ännu ondare. Dessutom var jag ju helt ensam hemma också så jag kunde inte ropa på någon heller. Efter detta så hände det inte på flera timmar men på kvällen kom det en gång men inte alls lika starkt. Det kändes som att jag skulle gå av på mitten vid nedre delen av ryggen och framemot magen typ? Jag har inte upplevt det sedan dess iallafall vilket är skönt! Däremot tror jag att hon har börjat fixera sig lite nu för det sticker till mellan benen imellanåt och som om något trycks liksom, svårt att förklara. Hon ligger ofta med huvudet nära mitt blygdben men jag tror inte att hon är helt fixerad ännu, mer att hon kanske börjar göra sig redo.

I måndags var vi på tillväxtkontroll för att se hur hon ligger i kurvan. För två månader sen så va hon 13% för liten, men nu var hon 8.5% för liten så hon har iallafall lagt på sig litegrann och hon följer sin egen kurva vilket är skönt att veta. Barnmorskan sa att jag antagligen är en sådan person som bara kommer att föda små bebisar, vissa gör ju det och vissa föder stora bebisar. Min barnmorska kommer att fortsätta mäta mitt SF-mått (livmodern) och skulle det stanna av, minska eller inte växa i normal takt så ska vi in på en till kontroll. Man gör alltså ett ultraljud och går igenom hela kroppen och huvudet på bebisen och mäter. Jag älskar att få se henne på ultraljud men denna gången fick vi en väldigt dålig bild då hon först höll sig för ansiktet med båda händerna hur länge som helst, och när barnmorskan buffade på magen så lade hon sig istället med ansiktet åt andra hållet (bebisen alltså, inte barnmorskan..) så det var himla synd faktiskt. Jag är så fascinerad av ultraljud eftersom det är en tid man aldrig kommer kunna få tillbaka med denna bebisen, vill man se henne inne i magen så får man göra det nu liksom. Forskning visar olika saker vad gäller ultraljud, förr sades det att det kunde vara farligt men numera är det tydligen inte så. I vilket fall som så är jag glad att man kan få göra ultraljud i syftet att få se så att hon mår bra och att allt är som det ska helt enkelt :)

Jag går in i åttonde kalendermånaden idag, och jag känner mig inte så jättegravid egentligen men jag tror att det beror på att jag fortfarande är ganska smidig av mig. Häromkvällen kröp jag runt på alla fyra i hela lägenheten och lekte med hunden, (försök inte ens att se framför er hur detta såg ut) och jag kan böja mig ner efter saker, kan fortfarande raka benen även fast det känns som ett träningspass och jag tror att Johannes får göra det nästa gång på mig. Dock har jag senaste veckan gått upp och ner för våra trappor (tredje våningen utan hiss) mellan 10-16 ggr per dag (rastat hunden, handlat, tvättat osv) så lite fart är det i mig. Men ska man inte tänka på kroppen så har jag en del andra symtom. Illamåendet kommer och går och tröttheten är inte nådig fyfan för den säger jag bara, jag får sammandragningar och ont i svanken och nedre delen av magen ibland. Som sagt orkar jag saker när jag väl har orken för vårt hem har aldrig varit så fint som det är just nu varenda dag tex. Inga speciella cravings, var helt galen på surt häromkvällen och igårkväll cravade jag efter mjukglass så det var bara att åka och köpa det sådär klockan 22 på kvällen :) Bra pojkvän man har som ställer upp, men jag bär på hans barn så han känner att en mjukglass är väl inget jobbigt.

Nu är det 49 dagar kvar tills hon senast är här med oss och längtan är brutal! Jag vill veta vem hon är, vem hon kommer att bli och hur hon ser ut.

Bebis denna veckan:3173FF39-8090-4347-977E-C58ECBC0A4D0Jag denna veckan:
7E78B4F9-BD49-4B80-84A7-D0524E829E2D Som sagt, bebis var envis och ville inte visa ansiktet alls, detta blev som hastigast från sidan.60C50AEE-6AA8-4450-AB0F-4D51170C0D9AJag hatar ibland när jag vaknar på morgonen och hon ligger så långt bak mot min ryggrad, dels för att det inte är speciellt skönt men även för att jag blir rädd för att jag inte är gravid och att allt bara var en dröm.. kan man tro jag är i åttonde månaden här?
699D75A5-7201-4DDB-B1F9-8CD1542482C6

”Let´s make her life lite surt inom kort”

”-Den senaste tiden har varit väldigt bra”, sa jag till Johannes igår när vi satt i bilen. Detta låter som att jag skulle påbörja en novell eller något, I wish säger jag bara..
Man ska aldrig säga att någonting går bra för då händer det ta mig fan alltid något inom kort precis som att någon däruppe (eller därnere?) hör en och bara ”ahaaa, där har vi en som kommit undan ett bra tag nu, henne hade jag glömt. Let´s make her life lite surt inom kort, moahahaha”

Som ni säkert förstått nu vid detta laget så började denna dagen riktigt käpp rätt åt helvete.
På morgnarna när jag vaknar så måste jag dra upp rullgardinerna/dra bort gardinerna för att få in ljuset, jag klarar inte av att vara en av de som låter det vara mörkt hela dagen liksom. Imorse var inget undantag men vad hände när jag skulle dra upp rullgardinen? Jo den gick sönder, och jag satte upp den för någon vecka sen bara. ”Jaja, ställningen sitter ju kvar iallafall så jag får väl köpa en ny rullgardin helt enkelt” tänkte jag och suckade lite för mig själv men ryckte på axlarna. Visserligen var det inte kul att behöva såga av rullgardinen med en KÖKSKNIV pga jag inte har en såg (man ska ju göra det för att kunna anpassa bredden) men efter en stunds kämpande så gick det liksom, nu känns ju allt förgäves om man säger så för nu måste jag göra om det.

Efter detta gick jag ut med Zelma (jag passar henne ännu) och kikade in i tvättstugan, någon hade avbokat sin tvättid. YES, tänkte jag, it´s my lyckodag. När jag hade varit ute med Zelma så sprang jag upp, hämtade tvätten och ner igen. Då är det (ursäkta språket) (nej förresten ursäkta det inte) NÅGRA JÄVLA SATANS IDIOTFANSKAP som hade limmat fast några av taggarna i hålen så att man inte kunde ta ut den därifrån. De har även haft så jävla roligt senaste veckorna och plockat bort brickorna från taggarna så att man inte kan se vilken som tillhör vem så man får liksom verkligen komma ihåg vart man hade satt sin egen.
Efter en del (eller rättare sagt mycket) våld så fick jag loss min, så fuck dem som säger att våld inte löser någonting, det stank verkligen lim och det var fortfarande lite klistrigt så det är alltså någon eller några äckliga offer med för mycket fritid och tråkiga liv som gjort detta nyligen. Jag har sådan lust att sitta och vakta tvättstugan för att se om de kommer in fler där, eller sätta upp en kamera, men risken att få trycksår på röven genom att sitta där hur länge som helst så struntade jag i det, offrar fan inte mina hederliga skinkor för ett par idioter. Inte heller pengar eller tid att montera upp en kamera, så jag gjorde det enda rätta: en serviceanmälan till hyresvärden. Jag använde i princip samma ord som jag gjort här, svordom efter svordom. Såklart inte för att jag var/är arg på hyresvärden utan på de ”satans jävla idioterna” som gjort det..

Iallafall, slutet gott allting gott. Jag fick ju ut den jävla taggen iallafall och kunde börja tvätta. Vad hände då? Jojomensan, då tappade jag min telefon. Rakt ner på stengolvet. Här önskar jag sååå att jag kunde skriva att den hamnade på ”ryggen” men ikke sa nikke, den ramlade med skärmen ner såklart. Ibland känns det som att iPhone har någon magnet som gör att de dras till golvet med skärmen före? Eller är det bara jag? Här måste jag även tillägga att sedan jag skaffade min iPhone X så har jag behandlat den som om det vore min bebis av glas. Ok den är ju typ av glas men ja.. Och såklart så fuckades det idag helt och hållet. Och ja juste, vet ni vad det kostar om man ska byta skärmen på en iPhone X? Någon gissning? 2000? Nepp högre. Ta i så att ni nästan skiter på er nu. DET KOSTAR 4490 spänn, och tro mig jag har kollat runt överallt. Telenor har dessutom det sämsta systemet, nämligen att man ska skicka in sin telefon först INNAN man får ett kostnadsförslag. Sedan om man inte gillar det förslaget så får man betala nästan 400 spänn för det och så skickar de tillbaka ens telefon utan att den är reparerad. Dessutom får man ingen lånetelefon ifall man har vanlig garanti, och jag har ingen telefon att ha under tiden heller. På över en vecka (som det tar innan man SNABBAST får tillbaka den) så kan det hända mycket när man är gravid och bara har några veckor kvar innan bebisen kommer och att det betyder att hon KAN komma närsomhelst, eller iallafall att det kan ju hända saker och jag är liksom ensam hemma hela dagarna?
Jag har skickat in en skadeanmälan till mitt försäkringsbolag iallafall så får vi väl se vad de svarar, känns inte superkul att behöva lägga 4500 spänn på en jävla skärm nu när man ska få en bebis och allt.

Jag har nu kommit till den punkten att jag fattar att det inte spelar någon roll att vara arg eller frustrerad för det är ju inte som att något av denna dagen går att göra ogjort ändå. Därför har jag iallafall rabblat upp i mitt eget huvud alla saker som är mindre dåliga av allt detta. Rullgardinens montering är ju kvar så det är ju rullgardinen som fattas dådå, min telefon går att använda (trots att jag redan skurit mig på tummen för att det ramlar av små glasbitar), jag fick tvättat det jag behövde osv. Blablablabla.

Nu ska jag koka nappar och nappflaskor, det är lite delade meningar angående ifall man behöver det eller ej men jag gör det ändå. Vad är det värsta som kan hända? Ja idag är det väl att jag skulle få brännskador av vattnet, napparna exploderar eller att jag råkar dränka mig själv i kastrullen (om jag inte hoppar i självmant)
a

Skrattar bäst som skrattar sist..

I fredags var jag sjukt gangster kan jag säga. Håll i hatten nu mina vänner och ovänner för efter jag avslöjat detta så kommer ni att få riktig respekt för mig för att jag är så tuff.. jag snodde en tvättid. HAH! Det trodde ni inte om mig va? Nej men ärligt talat, har man inte börjat tvätta två timmar efter sin tvättid börjar så får man skylla sig själv. Eller? Jag tog tillfället som sagt och tvättade allting till bebisen. Det var sååå gulligt med allting hängandes därinne, så små kläder och massa rosa haha. Dock fotade jag inte det för jag hade så dåligt samvete över att jag tagit någons tvättid så jag skyndade mig som fan därinne för att inte bli påkommen, det hade känts som att bli påkommen med byxorna nere. Jag stressade så mycket därinne så att det måste sett ut som att jag blev snabbspolad.. jag var snabbare än vad jag är på att prata och ni som känner mig vet hur snabbt jag kan prata. Såg jag inte lurig och skum ut innan jag gick in i tvättstugan så gjorde jag det när jag kom it därifrån kan jag säga.

Jag tänkte att jag skulle hitta vem som ägde numret på taggen till tvätten och fråga om lov, men hans nummer fanns inte på Eniro eller hitta.. Men som sagt, det hade gått två timmar på hans tvättid och han syntes inte till så långt ögat kunde nå.. Jag på riktigt ÖVADE på vad jag skulle säga om han kom dit? Alltså tänk så många som tagit min tvättid när jag inte hunnit dit på en halvtimme efter min tid, och jag fick dåligt samvete efter två timmar?! Sorry Ronny men that’s life (nu är jag kaxig iallafall..)

Däremot hånade jag stackars Ronny men kom på att jag inte var ett dugg bättre själv. Han GLÖMDE sin tvättid eller fick förhinder vilket betyder att han fick annat för sig. Till skillnad från mig som hoppades på en tvättid….. 68A16353-5B06-4B8B-9C63-081C950EEA92

Hejdå helgen!

Söndag idag vilket betyder att denna helgen börjar gå mot sitt slut, inte för att vara den och inte för att skryta men nu framöver tills bebis kommer så känns varje dag som helg för mig, förutom att i veckorna så kommer iallafall posten så därför föredrar jag veckodagarna för tillfället. 

Vad har jag gjort i helgen? Ni har ju säkert suttit och väntat på att jag ska uppdatera om mitt flashiga liv och inte ens kunnat sova i spänning va? Skämt o sido.. men låt oss kika ändå:

Sist jag skrev så berättade jag ju att jag skulle vara ensam hela helgen för att Johannes är iväg hos en kompis, och jag tyckte det skulle bli skönt med egentid. Håller jag kvar vid det? Svar ja. Dessutom har jag ju passat Zelma så helt ensam har jag inte varit! I fredags var jag i affären med Emma och handlade inför igår så vi skulle äta kräftor, sedan passade jag på att tvätta alla bebisens kläder och sängkläder. Sammanlagt gick jag 14 gånger i min trappa i fredags, dels för att tvätta men även för att rasta hunden. Och jag bor på tredje våningen vilket betyder att ska man räkna varje våning så gick jag i 42 trappor, undra hur många trappsteg det var?

Sedan lagade jag även matlådor till Johannes, det blev någon stark krämig kycklinggryta, korvstroganoff och lasagne. Första gången någonsin jag gör lasagne så hoppas den blev god, jag äter ju inte kött så har inte kunnat smaka. Men erkänn att jag är rätt snäll ändå, bra hemmafru. Nästan så att jag hade kunnat tänka mig att gifta mig med mig själv och sådär. 0001A9E3-95A6-447A-BE73-BE3BD021C9D1D2B3271F-32FE-40A5-B07B-8117E429D414Detta är nackdelen, och det värsta.. all röra! D4EA12C6-1AB1-41ED-9D04-4981B66F1C21Jag har varit på sååå många promenader denna helgen vilket har varit skönt faktiskt. Nästan så att även jag börjat vifta på svansen varje gång jag med. FE932A55-E707-418D-A8B0-AAE605EBFF1E

På lördagen, alltså igår, var inget undantag. Dagen började med en solig, sval och skön promenad, det var ju trots allt ”bara” 19 grader då.. men först skulle jag kissa, kände mig lite väl utstirrad bara. 39A7D8D2-3B0D-435B-B76E-46352FF6530208B56D55-80C0-43ED-AF77-A2D831622E9DNär vi kom hem igen så hörde jag någon som körde förbi på den stora vägen utanför och tutade som en dåre, Zelma hoppade till. ”Jävla idiot” tänkte jag, tills jag fick en snap från lillebror om att det var han och pappa som hade kört förbi…. Undra hur många grannar som tänkte samma sak? Jag fixade med resten av tvätten, städade lägenheten (ok jag dammsög inte och allt dedär men lägenheten är så fin nu ändå!), plockade undan grejer och sedan väntade jag på att Emma skulle bli färdig så att vi kunde påbörja vår lilla kräftskiva. Under tiden vi väntade tog jag och Zelma en powernap. 685D939E-B8C6-4EBF-9C94-FF3DAE6796B3

Tillslut kom Emma, vi slukade i oss kräftor, räkor, vitlöksbröd och kantarellpaj tills det kändes som att det skulle börja växa ut från öronen.. det hade ju varit snyggt, kommit ut en kräftklo från öronen liksom.
A4258245-9913-4361-BD3A-236952C54365Är det bara jag eller känns det som att Emma hånar kräftan lite här?
5998616C-5D31-431C-89D6-F1FC9C4268CEEfter detta var vi tvungna att få ner maten i magen ordentligt så då passade vi på att ta en promenad. När vi sedan var påväg upp igen så sa jag till Zelma ”kom så går vi upp så ska du få en stor korv!” sa sedan till Emma att tänk om man själv hade fått höra det från Johannes varenda gång man gick upp för trappan: ”Malin, kom nu så går vi upp, så får du en stor korv!” Hade sprungit maraton i trappan.

Sedan skulle Emma helt plötsligt ut och festa med en kompis för hon hade vunnit några biljetter, jag kunde ju inte hänga med så jag kände mig rätt ensam och övergiven ett tag. Men jag passade på att duscha, ha hårinpackning, smörja in kroppen, måla naglarna och äta kladdkaka i sängen. Jag hade ju dessutom sällskap: 3472ACF0-163A-4292-8857-EED79423CE78Jag tänkte att det var tur att ingen såg mig för det hade nog sett sorgligt ut? ”Kolla den ensamma tjejen som ligger i sängen och äter kladdkaka med en sovande hund som sällskap”. Men jodå.. åskådare fanns det gott om. Detta fönster må se ut som ett helt vanligt fönster va? A1444466-2D79-4391-B375-996BBDDCF3BE MEN NEJ FYFAN!! Jag har sagt hela sommaren att det inte är mycket knott och mygg detta året. Igårkväll kom jag på att det är för att jag varit inomhus halva sommaren pga värmen… ingen bra kombo att vara på smällen i denna hetta som varit. Iallafall, jag vet inte om de drogs till lampan eller till min kladdkaka de såg genom fönstret men jag intalade mig att de var avundsjuka på min kladdkaka så jag teasade dem lite (ser framför mig hur jag slickar sönder skeden och verkligen retas haha..) 7895E8FC-1A8C-4394-B525-31ECAABC4C80Hälften av er som läser detta hade kanske tappat matlusten av att se så många men nejdå, inte jag minsann. Kladdkaka kan man ju inte tacka nej till när man låg helt övergiven i sin säng och scrollade på telefonen..

Idag vet jag inte vad planerna är, har varit ute på promenad, plockat undan och diskat från igår när Emma var här och jag funderar på att städa min garderob, jag har typ inga plagg som passar mig just nu och imed att vi går mot svalare tider så kan man ju rensa undan lite kanske. Just nu är det ju bara 20 grader hallå.. nästan dags för vinterjackan :)

Såhär flashig har min helg varit, och för att tillägga ännu mer lyx så har jag aldrig varit ute med så mycket sopor under två dagar som denna helg kan jag säga. Det är ju ganska bra att ha en hund här trots allt, då går man ju ut :) Får väl se om jag lämnar tillbaka henne idag eller inte. Hursomhelst så har det varit en skön helg ändå, kan inte slå till med det klassiska och säga att jag har laddat batterierna för jag är fan lika trött alltid för tillfället. Hoppas ni också haft en bra helg iallafall :) B9CB8AD9-F427-421E-A3EE-F7B76718D0B7

En levande & glad bajsplockare

Ni vet när man kollat på skräckfilm eller läst om övernaturliga saker? Hur man plötsligt kan bli paranoid och känns sig iakttagen? Det hände mig imorse.. igårkväll kollade jag på American Horror Story och VARENDA gång jag sett något/några avsnitt så säger jag att jag aldrig mer ska titta. Lik förbannat gör jag ju det ändå, man är ju inte den som är den liksom.. det finns ju dock en orsak till att jag inte kollar på den serien när jag är ensam, bra att ha en sambo ibland. Jag älskar skräck i vanliga fall men just den serien sätter sig i mitt huvud. Iallafall, imorse kände jag som sagt att jag var iakttagen och när jag kollade nedåt i sängen så såg jag att jag mycket riktigt hade rätt: 62C630A5-7941-49C5-B865-DF34AE596839Hon ligger verkligen och STIRRAR på en tills man får syn på henne för då hoppar hon upp och börjar pussas istället och svansen går så snabbt att jag varenda gång blir förvånad över att hon inte flyger iväg som en helikopter. Det finns ingen gladare hund som jag någonsin mött, på riktigt. Ni som följt mig sedan min förra blogg vet att detta är Zelma som tidigare var min hund (förlåt pappa men jag säger fortfarande ibland att hon är det..) men pga privata skäl så bor hon hos min pappa nu sedan lite mer än två år tillbaka och eftersom jag märker hur bra hon mår av det så känns det bra även i mitt hjärta.

Jag ska vara ensam hela helgen, Johannes stack imorse och kommer inte hem förrän söndag så därför tänkte jag att då passar det perfekt att sno Zelma över helgen. Jag trodde att jag skulle få seperationsångest över att han åkt men helt ärligt talat är det väldigt skönt att vara själv. Missförstå mig inte för jag älskar honom (höll på att säga att jag älskar honom mer än vad jag älskar en färsk ananas men det lät ju något haha..) och fastän jag är ensam på dagarna numera när jag inte jobbar mer så känns det som när man var liten och hade FF :) jag tycker det är nyttigt att i en relation få sakna varandra och dessutom är det viktigt för oss båda med egentid innan bebisen kommer.

Jag var med Emma och hennes grabb i affären innan en sväng iallafall. Det är ju helt perfekt att ta med en unge när man ska gå ut med hunden förresten, för den ungen blev en livs levande slänga-bajspåsar-i-soptunnan-assistent. Och det bästa av allt: HAN TYCKTE ATT DET VAR KUL. (Jag är ledsen men jag får tvångstankar och måste skriva SKIT-kul) (I know, jag borde skämmas över min torra humor va?) och ja vi hade stenkoll så att inga bilar kom såklart, men det förstod ni ju redan. Lika bra att skriva det dock.197944D0-4A09-48CA-B749-4EA8A500971ADet roliga med denna hunden är att hon älskar att pussas, och nu menar jag inte ibland utan hon är besatt av det. Jag minns när jag fick hem henne som valp och både jag och mamma googlade och pratade med en som jobbade med hundar om att vi trodde någonting var fel på Zelma. Men tydligen pussas de för att visa omtanke, är kärleksfulla och tycker om en helt enkelt. 038459BA-B2D0-4A0C-A482-BA71D462DF0AA63EED82-3A95-4FA7-BD57-203D40FC2A9ETänk att det ligger en liten bebis på 40 centimeter i min mage, helt sjukt ändå?
4D172F10-FC16-4005-B149-4788E8A0C0B3 41D7ECCE-5DA9-4374-8823-9B3FAEC7D00C D3A52A20-3B8D-48C2-9A66-2E92F1F8F4DENu ska jag fortsätta med att ta dagen som den kommer, jag vill bara vara helt själv (förutom Zelma och min bebis dådå) men de säger ju inte så mycket :) Funderar på att se en skräckis ikväll men det är ju så lätt att säga nu när det är ljust och allt, jag lär väl inte vara så kaxig senare misstänker jag..

Hoppas att ni alla får en bra fredag iallafall :)