Ett väldigt personligt inlägg- jag har blivit introvert.

hallåJag fick en fråga för något halvår sedan ifall jag är en introvert eller extrovert person. Jag kom fram till att jag är verkligen 50/50. Jag kan ha svårt att träffa helt nya människor i verkliga livet men när jag väl gjort det så är jag väldigt extrovert så man kanske kan säga att jag först är introvert, tills man lär känna mig? När det gäller sociala medier, sms och liknande så är jag absolut inte introvert (oftast) men det kanske bara gäller i det verkliga livet? När jag väl är med människor, umgås och så, då är jag väldigt social. Jag är inte den som skulle sätta mig i ett hörn ifall det inte fanns en ordentlig orsak till det liksom.. Att prata, vara glad och social har varit något jag fått höra många gånger av människor jag mött. Det är inget fel med att vara något av delarna och jag tror att de flesta av oss är lite blandat faktiskt, MEN om jag hade varit tvungen att välja något av det så hade jag valt att kalla mig introvert. Iallafall just nu.

Det började egentligen med att jag fick en klump i magen av att ringa samtal. Visserligen har jag aldrig varit en person som gillar att prata i telefon förutom med typ två-tre personer, då kan jag prata i timmar om det skulle vara så. Men att ringa andra samtal, även fast det är till sådana människor jag känner det har jag inte alls tyckt om. Jag vet att vi alla är olika, vissa älskar att prata i telefon och föredrar att göra det, men jag (precis som många andra) föredrar det inte alls. Jag resonerar oftast att vill man något så kan man väl smsa.. Är det sjukhuset, barnmorskan eller något annat sådant samtal som jag vet att jag bara måste ringa så håller jag andan när jag gör det och går med ångest i kroppen, ofta kan jag ligga/sitta och blunda under de samtalen eller sitta och hålla på med tårna eller så. Att man på de flesta sjukhus/mottagningar numera kan avboka tider eller skicka meddelande till sin läkare eller en sekreterare via 1177 på internet är bland det bästa som hänt mig kan jag säga, jag fullkomligt älskar det.
I mitt arbete behöver man kunna prata i telefon (jobbar inom vården och då behövs det kontakt med läkare och anhöriga bland annat) men då går jag in i en annan roll, min yrkesroll, så då går det faktiskt bra ändå. Då vet jag min roll och jag är säker i den.

För ett tag sedan så märkte jag hur jag fick en klump i magen även när min telefon ringde. Jag kunde lägga telefonen uppochned eller trycka av och istället smsa personen (som sagt, förutom om det var min barnmorska eller sjukhussamtal eller liknande som jag vet har varit ett måste, dock har jag inte svarat när min kontaktperson på psykiatrin har ringt mig under sommaren men där vet jag att det är okej för de har en form av förståelse). Här måste jag även tillägga att som jag berättade för några dagar sedan så tappade jag ju min telefon så skärmen är sprucken, så helt ärligt går det inte att prata i den för tillfället då jag får glassplitter i öronen, och har jag högtalartelefonen igång så hör man knappt. Därför tar jag endast livsviktiga samtal (okej, det låter överdrivet men ni fattar grejen) och då får jag höja volymen och hålla telefonen på avstånd istället.
Att umgås med nya människor eller människor jag inte brukar umgås med så ofta har verkligen gått i perioder, jag tror de flesta känner igen sig när man bokat in en grej med någon men sen när man väl ska träffas så ångrar man sig. Dock känns det alltid bra när man väl gjort det, det är bara själva tanken av att behöva träffa någon som blir jobbig och det har ju inte med personen ifråga att göra alls. Ibland har jag velat umgås med allt och alla, och ibland inte alls. Mina närmsta vet ju om detta och eftersom det inte är något konstigt egentligen då de flesta fungerar såhär så är det liksom inget märkvärdigt.

Men.. Nu senaste tiden, och mest märkbart den senaste månaden, så har det blivit riktigt illa. Och jag skäms över det så mycket, jag känner mig på riktigt som en dålig människa.
Jag har dragit mig undan, inte velat träffa folk, sista tiden på jobbet innan jag gick på mammaledighet var så ansträngande även mentalt då jag var positiv och social på jobbet men det var alla krafter som gick åt där. Det finns tre personer, varav en av dem är min sambo, som jag inte har något som helst problem att umgås med, jag hade kunnat umgås med dem dagligen om det skulle vara så. Detta tycks kanske inte vara något problem enligt vissa av er, ”men umgås bara med dem då?” tänker ni kanske? Grejen är bara den att det finns så många jag hade velat träffa egentligen och som jag vet tycker att jag är tråkig just nu. Människor jag hade velat ta dendär omtalade promenaden med, träffas på den fikan som ännu inte blivit av, ses för att se film eller bara gå på stan liksom, speciellt nu innan bebisen kommer.. Jag vill kunna umgås med mina svärföräldrar, ringa till min farmor för att kolla läget, bjuda hit vänner och bara vara. MEN DET GÅR INTE. Jag blir utmattad av tanken, på riktigt. Och jag får en sådan klump i magen av bara tanken av att vara social. Jag hade velat bjuda in folk och ses allihopa tillsammans innan bebisen kommer, typ samlas ihop och bara ha kul men då får jag en klump i magen av att jag måste ta tag i det och ordna det själv. Hade man kunnat trolla så hade jag trollat hit mina närmsta hit och bjudit på fika och bara umgåtts.

Det som jag är så tacksam över, det är att jag har så fina människor omkring mig som inte ”överger” eller skiter i mig fastän jag är väldigt introvert nu. Som min bästa vän Skalis sa häromdagen så är det viktigt att bli inbjuden fastän man vet att personen inte kommer att komma, men just för att känna sig välkommen och omtyckt. Som en gemenskap liksom..
Först tänkte jag skriva ett meddelande till alla jag känner och be om ursäkt för att jag inte är så på eller social för tillfället men sen kom jag på att det känns bara konstigt att behöva ursäkta mig själv. Dessutom är det kanske inte ens så många som har reflekterat över det då folk har fullt upp med sina egna liv, det är ju inte som att andras liv kretsar runt mig. Ibland förstorar man saker genom att tänka på hur andra ser på en eller ifall man är omtyckt eller inte och vem är det som mår ÄNNU sämre av det då? Jo en själv.
Många har nog inte ens lagt märkte till detta heller eftersom jag är väldigt social via min telefon, jag smsar och är inne på sociala medier och där är jag faktiskt social och det är inget jag känner mig tvingad till eller mår dåligt utav. Det är mitt sätt att kommunicera med människor för annars hade jag blivit galen! Däremot märker jag att jag är väldigt känslig mot att känna press i olika sammanhang, tex om jag får förfrågningar om olika samarbeten som jag hade tyckt var intressanta men som jag helt enkelt bara känner press inför och som framkallar dendär klumpen inom mig. Därför tar jag bara samarbeten med de företag jag verkligen tycker om och fastnar för även fast det inte blir så många. Men hellre det och att det känns bra för både mig och företagen, än att det ska bli halvdant och förjävligt.

Så, allt började med att jag kände ångest över att ens ringa samtal, tills där jag är idag, att inte ens vilja gå till mataffären. Tro mig, jag älskar att hänga i den vanliga mataffären jag bor vid för den är stor och där finns så mycket saker men jag har på riktigt varit där 3-4 gånger den senaste MÅNADEN och i ”vanliga” fall är jag där minst 4-5 gånger i veckan. Storhandlat har jag gjort med Johannes på en annan affär och det har endast varit 2 ggr på en hel månad det med. Jag får på riktigt ångest (jo jag vet vad ångest är och jag missbrukar inte det ordet/känslan, tro mig) bara av tanken att gå därinne, vilket betyder att Johannes får handla. Visserligen hade jag inte kunnat handla massa själv ändå då det blir för tungt för mig att bära vilket inte är bra nu när jag börjar bli höggravid och allt.
Därför är det perfekt för mig att passa Zelma, då kommer jag ut MINST 4-5 gånger per dag och när vi går promenader och man möter någon så räcker det med att le och säga hej. Ibland låtsas jag dock att prata i telefon för att slippa hälsa och jag kollar alltid i kikhålet i dörren ifall lampan i trappuppgången är tänd för då betyder det att någon är där och då väntar jag, hur normalt låter detta? Det känns som att jag är ensammast i världen om att ha det såhär. Eller är det för att jag inte är van bara? Jag skulle ju aldrig någonsin döma någon annan som är såhär?

För ett tag sedan så satt jag och funderade på hur det har kunnat bli såhär? För när jag väl umgås med folk eller möter folk så är jag ju glad och social? Visst blir jag sååå utmattad efteråt och det känns som att all kraft och energi är som bortblåst men varifrån kommer detta, och framförallt: varför? Kommer jag att vara såhär som mamma?
Av en ren slump när jag var inne på internet och läste om graviditeter och vad som sker vecka för vecka (jag tror att alla ni som är eller har varit gravida vet vad jag talar om, man vill ju läsa och veta allt vad som händer med sitt lilla knyte i magen samt vad som sker med ens egen kropp med symtom och liknande). Då hamnade jag iallafall på en intressant sida där en skrev och berättade att det är vanligt att gravida kvinnor blir mer och mer introverta ju mer de närmar sig slutet av graviditeten, att det tar på krafterna mentalt av att vara proppfull med hormoner. Vissa som inte är gravida drabbas av pms eller har dagar i sin menscykel som de mest vill hålla sig undan och när man är gravid kan det bli samma sak förutom att hormonflödet är ännu mer ostabilt och proppfullt och inte försvinner, vilket betyder att det kanske inte är så jäkla konstigt trots allt att jag känner såhär? Vissa reagerar dessutom mer på hormoner än andra. Det finns ju de kvinnor/tjejer som inte ens märker av hormonerna.
Runt vecka 31 brukar denna introverta sidan bryta ut mer vilket stämmer ganska bra på min tidsram sedan detta blev värre, en till förklaring är även att all fokus (vare sig det är undermedvetet eller att man märker av det) går åt det ofödda barnet och alla förberedelser. Det är ju inte allt det praktiska bara som ska förberedas, det är ju ALLT. Precis allt i hela ens liv kommer att ändras och det är klart att det visar sig på ett eller annat sätt även om det är på olika vis för alla nyblivna föräldrar.
Jag har sett detta introverta som något väldigt negativt och jag har skämts över det vilket har gjort att jag mått ännu sämre av det och känt den höga pressen av att vilja göra saker men inte kunnat. Just nu iallafall. Men när jag läste på de olika sidorna, artiklarna och människor som själva berättade att det är vanligt i en graviditet så var det så skönt. Jag kommer inte bli en dålig mamma, och jag kommer inte att vara såhär sen (i början är det ju klart att man inte är social mot omvärlden vilket inte är ett dugg konstigt), och jag måste tillägga att introverta personer absolut INTE blir dåliga föräldrar då det finns en rad med olika egenskaper som är en fördel om man är introvert och får barn. Jag menar bara att det är jobbigt med denna förändringen då jag inte känner igen mig själv alls och just nu är på ett sätt som jag inte vill vara. Jag försöker från och med nu att göra som jag blivit tillsagd, nämligen att lyssna på mig själv och mina egna behov. Vill jag låsa in mig så gör jag det, vill jag dansa Gangnam-style med en snögubbe så gör jag det, eller gå i mataffären så länge att folk tror att jag ska flytta in. 

Vissa dagar är bättre än andra, och ibland älskar jag att umgås och vara social men det har blivit alltmer sällan tyvärr, ärligt talat vet jag inte när jag hade ett sådant moment senast. Om någon av er som tycker att jag är väldigt knepig för tillfället läser detta så snälla ha tålamod med mig för jag hoppas, vill och VET att det kommer att bli bättre sen igen. Tacka gudarna för att man lever denna tid som är nu, hade detta varit förr när man inte kunde kommunicera utan att träffas face to face så hade jag nog fått acceptera att jag hade blivit rätt ensam och bortglömd..
Det sista jag vill är ju att folk ska börja strunta i mig, jag vill inte att folk strunta i att försöka ringa ibland, jag vill inte att folk ska sluta höra av sig för att de ändå tror att jag skiter i det. Ett sms gör mig så glad, ett meddelande på instagram/snapchat/facebook gör mig varm inombords och jag blir glad av det.
Man vet aldrig, imorgon kanske jag vaknar upp och styr upp en cirkus med dansande skalbaggar, flygande indianer och hoppande sniglar och bjuder hela Skåne?
På tisdag ska jag iallafall först träffa min mamma och vi ska åka till ett shoppingcenter vilket jag längtar efter sååå mycket, på kvällen ska jag till min pappa och fira min brorsa som fyller år och trots att vi inte blir så många så tror jag att jag kommer att vara helt utmattad dagen efter, men vet ni vad? Det gör ingenting. För detta är jag just nu, och jag är både duglig och bra ändå.79BABAE0-758F-4A8C-9C73-F561558387ED

blogstats trackingpixel

6 reaktion på “Ett väldigt personligt inlägg- jag har blivit introvert.

  1. Jag känner sååååväl igen mig och jag tycker det är extremt jobbigt för jag har alltid varit den som styr upp allting och umgås med folk hit och dit och alltid är den som tar tag i att träffas. Men nu för tiden går det inte alls jag vill inte träffa någon och jag vill bara låsa in mig!! Detta är inte alls jag. Jag är i vecka 33 nu precis som du och min man förstår mig vilket är skönt fast ändå så sitter man där helt ensam på kvällen och undrar var dagen egentligen har tagit vägen för att man ändå bara varit isolerad med sig själv (känns det som). Nu blev det kanske en lång kommentar men ville iaf att du skulle veta att du absolut inte är ensam i detta. Min bm sa att det är väldigt vanligt men att det inte är något det talas om och därför känner man sig ännu mer misslyckad. Stor kram på dig❤️

  2. Jag tror att vissa glömmer bort hur mkt som ändras inuti och utanpå när någon är gravid så om någon inte skulle acceptera dig för den du är även nu så kan dom ju dra nånstans för då förtjänar dom inte dig sen när du blir ”dig själv” igen :)

  3. Fina starka du! Att man ska ständigt behöva ha så höga krav på sig själv. Herregud man bär ju på ett li, klart som fan att kroppen och knoppen (<- lol) blir crazy SWAYZE!! Tycker du är klok som iallafall påminner dig själv att du duger precis som du är!
    Och man går igenom så otroligt mycket och det är precis som du säger, det är okej!!!! Alla känslor är okej!!! Du är okej!! Bebis är okej!!! Allt kommer bli bra. Du kommer bli den bästa mamman för din tjej!!! Du är bäst älskade du. Stor kram!

    • Men åh älskade Gert ❤️ Du är helt underbar, du har alltid varit och kommer alltid att fortsätta vara en förebild för mig.
      Ja det är verkligen viktigt att förstå att allting är okej att känna, för det är så mycket man går igenom. Du om någon förstår det. Din son kunde inte fått en bättre mamma, så kärleksfull och klok är du. Love you ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>