Vecka 35!

Untitled-1WOHOOO IGÅR GICK JAG IN I VECKA 35!!!!! Jag är lyckligare än nånsin!!!!

….

……

… önskar jag att jag kunde säga. Eller ja, att jag gick in i vecka 35 är ju sant iallafall. 

Förra veckan skrev jag ju att jag mått ganska bra hittills både fysiskt och psykiskt (alltså nu i andra och tredje trimestern), och jag är väldigt tacksam att jag gjort det fram tills förra veckan för nu börjar det bli betydligt sämre. Inte kroppsligt direkt, utan mer psykiskt. Hormonerna leker mer rövare än vad Ronja Rövardotters pappa gör kan jag säga. Ena stunden så är jag pepp och glad för att i andra stunden inte vilja något alls utan bara vilja blunda och inte behöva vakna förrän allting känns bättre. Jag har ju hela tiden vetat om att tredje trimestern inte brukar vara en dans på röda rosor utan även kan likna första trimestern angående hormonerna, jag är ju mer proppfull av hormoner än nånsin just nu, så det kommer ju inte som en överraskning att jag nu inte mår så bra speciellt ofta. Jag skulle vilja påstå att jag mår 70% dåligt och 30% bra, men när de 30% väl yttrar sig så tar jag vara på det, men de andra 70% gör att jag känner mig så sjukt nere och deprimerad. Det som gör det lättare är ju att jag vet att bättre tider väntar, snart har jag ju en bebis här istället. Det som peppade mig under första trimestern (det är alltså fram till&med vecka 13) var att andra trimestern visste jag att den tydligen brukade vara bättre och därför stod jag ut (okej vad hade jag för val liksom..), men nu är iallafall som sagt tröttheten och ett ostabilt mående tillbaka. 

Jag har tänkt på en sak och det är att det finns ju de människor som sällan mår dåligt (nu pratar jag om de som inte är gravida) utan hela livet är liksom lugnt och mestadels toppen och mestadels utan motgångar, det måste vara väldigt jobbigt när de väl blir gravida? Sådan sjuk omställning liksom.. ja det är ju en omställning för alla givetvis men förstå mig rätt. Jag minns att jag såg ett program för ett tag sedan om just detta och att vissa blev helt ”galna” (man kan inte hjälpa hur hormoner påverkar en) och kastade ett mjölkpaket i huvudet på sin man i affären när han tyckte att det var onödigt att köpa flera olika sorter. Hon var en sådan kvinna som aldrig hade höjt rösten åt sin man innan utan hon var en lugn person 24 timmar om dygnet liksom. Googlar man så finns det även väldigt sjuka saker som gravida kvinnor gjort i en graviditet, så att hormoner inte påverkar en så mycket är verkligen skitsnack (blir galen när jag hör hur vissa män tror att kvinnor blir ”psyko” utan orsaker?!!!!!) Men det är tyvärr inte heller ovanligt att förhållanden tar slut när kvinnan är gravid pga mannen inte känner igen henne eller klarar av förändringen. Min åsikt kring detta ska jag inte spinna vidare på för jag märker hur jag redan börjar trycka hårdare och mer aggressivt på tangenterna.

När jag inte är gravid så har jag perioder, korta som långa, att jag mår upp och ner så egentligen känns inte detta främmande under graviditeten men under andra trimestern så har jag blivit lite bortskämd och verkligen mått toppen, bättre än på hur många år som helst. Himla synd att man inte kunde vara i den fasen resten av livet 😉

Kroppen då? Ja den växer ju på ”som den ska” antar jag, jag går ut varje dag eftersom jag fortfarande har kidnappat (hundnappat) pappas hund, jag kan böja mig ner efter saker, sätta mig på golvet, ta på skorna (bett om hjälp en gång, samma som med att raka benen det KAN jag göra själv men det blir ett helt träningspass och det ger mig sammandragningar..), lyfta upp hunden, springa upp och ner för trapporna (tredje våningen..). Ok nu låter det som att jag gör allt detta för att prova hur mycket jag klarar av, typ utmanar mig själv haha, men nej så är inte fallet. Då hade jag avlidit för ibland blir jag så andfådd bara genom att sätta mig ner på huk och ska komma upp igen (det är alltså att komma upp igen som är lite mer problematiskt, ner kommer man ju alltid..)

Jag vågar knappt säga detta för jag kan nästan svära till 100% att det kommer bita tillbaka på mig inom en snar tid framöver, men jag har inte lagt på mig mycket vätska i händer och fötter. På nätterna när jag går upp och kissar så har jag senaste nätterna känt hur det sticker i ena handen och det förmodar jag är vätska, men för övrigt så märker jag inget vilket jag än sålänge är tacksam över.

Sammandragningarna och förvärkarna (som jag är ganska säker på att det är) kommer mer och mer. Jag nämnde det för min barnmorska och även att jag kissar väldigt ofta (det trodde jag var normalt?) men att blåsan aldrig töms (det trodde jag också var normalt eftersom jag har hört att bebisen kan ligga mot blåsan och därmed hindra den från att tömmas helt?) men vi tog iallafall en odling på mitt urin och igår fick jag svaret att jag har en kraftig urinvägsinfektion så nu går jag på antibiotika (höll på att skriva antidepressiva) (okej min urinblåsa hade nog behövt det också) och jag kan alltså ha haft detta länge, är glad att jag får behandling nu innan det hann gå ännu längre iallafall. 

Senaste veckan har flickan i min mage varit så livlig därinne att jag fått en chock av att se på min egen mage (ni som följer mig på snapchat och instagram har sett mystory), helt galet när allt möjligt sticker ut och rör sig innanför skinnet? Igår var hon dock inte alls lika livlig så jag var lite orolig, men efter att ha lyssnat på hjärtslagen så kändes det bättre. Jag känner att hon hickar och när jag pratar med henne samtidigt som jag buffar på henne så ”svarar hon” mig. Det finns även en rocklåt som jag brukar sätta igång nära magen och 9/10 gånger så börjar hon röra sig inom loppet av 10 sekunder (jag lyssnar alltså bara på den låten för den sakens skull haha..)

Däremot har jag haft ”mensvärk”, mer ont i nedre delen av ryggen, det känns som att nånting trycker neråt och det kan lite milt blixtra till mellan benen så jag TROR att hon börjat fixera sig på riktigt nu. Hon har ju legat med huvudet neråt i ett par veckor men nu känner jag även att hennes rygg ligger mer ”rakt” upp och ner, alltså att hon står på huvudet. Kanske är det därför jag känner lite mindre rörelser? För när huvudet börjar fixeras så blir det ju svårare för huvudet att röra sig? Jag har ingen aning men sålänge jag kan få kontakt med henne och dessutom hör hjärtslagen så borde det ju inte vara någon fara.

Idag är det 34 dagar kvar tills hon absolut senast är här, och här har vi bebis denna veckan:  12552D60-FF86-4122-83D1-34152D852090Jag denna veckan: 83E5AEC2-AAC6-4190-9DFE-C955E257705C

Vi sover med hennes snutte varje natt så att den ska lukta oss sen (gamla fisar och svett alltså) (hehe). Nej men kroppslukt ger ju en trygghet för bebisen då hon känner igen oss. Processed with VSCO with a5 preset

Jag fortsätter att fylla i min gravid-bok och tanken slog mig nu att tänk att jag inte har en aning om när den sista gången är kommen som jag faktiskt kan skriva i den? 8E61BE50-3FC4-4282-BA87-F2A4E3F8A3FD

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>