”Vänta bara…..”

När man står inför nya utmaningar, beslut eller annat så finns det människor som älskar att kommentera, ge råd och framförallt att varna en om grejer (det komiska är att det fanns folk som varnade mig om att det finns folk som varnar haha) och jag tycker att det är bra med tips och råd. Dock är det ett par gånger som folk faktiskt skrämt mig lite under graviditeten pga alla ”varningar”, jag har liksom gått och väntat på att saker ska ske pga det är så många som sagt exakt samma saker.
Som sagt är jag tacksam över att människor bryr sig, men samtidigt så har det varit många ”tips” som folk sagt som snarare låtit som påståenden. Istället för att säga att ”så var det för mig” så har de sagt det på sättet som att det verkligen kommer att bli så. Därför tänkte jag skriva upp en lista på dessa ”varningar” (påståenden) som inte stämt in alls på mig. Det är fortfarande 17 dagar kvar och det kan hända mycket fram tills dess givetvis.

Men ja, här är grejer som folk ”varnade mig” för när de fick veta att jag var gravid men som inte stämde n på mig:

  • Vänta bara till sista månaden, då kommer det gå så sakta så att det kommer att kännas som att du upplever alla 9 månaderna igen.
    -Sista månaden är den som gått snabbast tycker jag, tiden bokstavligt talat rusar förbi.
  • Vänta bara tills du varken kan nysa eller skratta utan att kissa på dig.
    -Det var en gång för 4 månader sedan som jag skulle nysa och skratta samtidigt, då var det nära, men eftersom jag har väldigt bra muskler down there så har det aldrig hänt. Än. Det gäller ju att träna annars blir musklerna slappa, precis som alla andra muskler i kroppen…
  • Sista tiden kommer att vara fruktansvärd så passa på att göra saker innan dess.
    -Under hela graviditeten så har det varit nu sista tiden som jag både har orkat och haft lust att göra grejer. Min kropp mår bra trots alla extra kilon, sen att vissa saker tar lite längre tid att göra är ju inte hela världen, att behöva ta lite pauser gör inte heller något. Man måste lyssna på vad kroppen behöver. Behöver jag vila en hel dag så gör jag det.
  • Vänta bara tills du inte kan ta på dig skorna längre, det är inte kul.
    Jag väntar fortfarande på den dagen, det är nästan så att jag sett framemot det på ett konstigt sätt. Ibland kan jag få lite ”mensvärk” om jag tex ätit precis innan jag ska ta på mig byxor, strumpor eller skor för då trycks alla organ ihop ännu mera men det går ändå hur bra som helst.
  • Sista tiden kommer du inte kunna sova för då är det så svårt att hitta en skön sovställning.
    -Jag har normalt sätt haft sömnproblem under 11 års tid och även behövt sömntabletter, men från ca fjärde månaden så har jag sovit hur bra som helst och det gör jag ännu. Jag har aldrig haft så lätt för att sova som jag haft nu under denna graviditet och även om jag går upp ett par gånger på natten för att kissa så kan jag ändå somna om. 
  • Vänta bara tills mitten av graviditeten är över, då är det bara att säga hejdå till sexlivet i minst 1.5 år framåt. Då är allt bara bökigt och jobbigt, och sedan kommer ett barn och då är det kört.
    -Tack som fan för varningen…………? Visserligen ligger man kanske inte lika ofta eller lika smidigt, men att det skulle vara över? Nej. Nu kan jag inte svara på hur det blir när barnet kommer givetvis för det har jag inga erfarenheter av. Men återigen, sålänge man lyssnar på sin kropp.
  • Vänta bara tills du inte kan ha på dina vanliga skor eller ha ringar på fingrarna, sista 2-3 månaderna är inte roliga.
    -Svullnad har jag inte märkt av mer än att delar av mina ben nu senaste veckan blivit svullna och vätskefyllda. Nu i 2 dagar så har jag börjat få lite stickningar i händerna på natten och morgonen men skulle det visa sig hålla i sig så eller bli lite värre den sista tiden nu så får det ju vara så. Dessutom kan man förebygga det genom att dricka MYCKET vatten (ja de låter rätt konstigt att vatten ska hjälpa om man är vätskefylld men vatten driver vatten).
  • Sista 2 månaderna kommer dina bröst läcka som en fontän.
    -Mina bröst har inte läckt en endaste gång. Och det beror inte på att brösten är opererade.

Sen finns det även saker som jag (numera) vet är vanligt men som ingen sa, men som jag önskar att någon hade sagt som också KUNDE hända utan att det var något ”konstigt”:

  • Graviditetsdepression
    -Detta drabbades jag av de första 13 veckorna, de var fruktansvärda. Dessutom blev ingenting bättre av att jag trodde att det var något fel på mig som inte kunde vara glad över att jag var gravid under den perioden. 
  • Ichiasnerven
    -Från att knappt veta vad det är, till att bli väldigt bekant med den jävla nerven. Satan i gatan (ursäkta språket) vad jobbigt det var under den perioden som den nerven jävlades. 
  • Förvärkar och sammandragningar
    -Det är inte alltid jag upplevt att de känns eller ”gör ont”, men att få plötslig mensvärk (både framtill och långt ner i ryggen) visste jag inte riktigt berodde på det. Ingen har liksom förklarat hur det känns eller att det är väldigt vanligt. 
  • Tröttheten
    -Någon enstaka nämnde att tröttheten de första veckorna är fruktansvärda, men ingen nämnde att det kunde komma tillbaka senare eller hur extrem den faktiskt kunde vara, eller att den kan komma som en blixt från klar himmel.
  • Introvert
    -Jag skrev ju ett inlägg för ett tag sedan om att jag hade (har fortfarande ibland) en period då jag fick panik bara av att min telefon ringde och jag klarade inte ens av att gå till affären eller träffa människor. Detta hade jag INGEN aning om att det är MYCKET vanligt under sista tiden. 

Som sagt, ALLA fungerar olika. Det finns saker som ändrats totalt, jag har inte kunnat träna eller gå promenader som jag älskar för då har jag fått sammandragningar och lite ont i kroppen, MEN det finns dem som kan träna sig igenom hela graviditeten, och det finns de som drabbas av tex så stark foglossning att de knappt kan röra sig alls. Det finns dem som är lyckliga i hela graviditet, men också dem som inte tror att dem ska klara mer. Vissa går upp mycket i vikt, andra knappt någonting, jag har gått upp en hel del kan jag säga men det är inget jag har panik över numera för jag vet att jag snart har makten över min kropp igen och jag känner mig fortfarande väldigt smidig faktiskt. Sen är det ju svårt för andra att veta vad man vill höra och inte höra givetvis, men att enbart bli inmatad med hur jobbigt allting ska vara gör det knappast bättre. Däremot är jag glad över de som faktiskt sagt positiva saker också, och en sak som många poängterat är att oavsett vad så är det ju värt det i slutändan, och ja de får man ju hoppas eftersom folk skaffar fler än ett barn.

Ingen människa är den andra lik och imorgon kanske jag vaknar upp och knappt kan röra mig för att kroppen värker. Vissa nätter vaknar jag när jag ska vända mig för att livmodern börjar strama, ibland får jag sätta mig och halvt kvida ner för att jag får ”mensvärk”. Ibland orkar jag knappt gå upp från sängen och andra dagar storstädar jag hela lägenheten. Ibland känner jag mig så lycklig men i andra stunden så kan jag börja gråta för att i nästa stund istället skratta så att tårarna börjar rinna ännu mer. 

Det som är så synd är att det är så få som sagt att det är en härlig tid att vara gravid. Jag förstår att de som inte upplevt det så kan ju inte säga att det är det, såklart! Däremot är det tråkigt att ingen sagt att ”så var det för mig, det behöver inte vara så för dig”, för även fast jag vet innerst inne och hela tiden har vetat att alla är olika så har jag känt mig väldigt osäker som gravid då jag aldrig varit i denna situationen tidigare. Jag vet i början och i mitten av graviditet så sa jag att jag mådde rätt bra men att jag hade ont i ichiasnerven osv, det var INGEN som sa att ”det blir kanske bättre sen” utan max på sin höjd att folk sa ”man kan ju hoppas att det går över” för det folk sa var att vänta bara.. vänta bara tills du är ännu längre gången för det blir bara värre och värre. Just dedär orden ”vänta bara” satte sig på min skalle och ärligt talat så väntar jag fortfarande…
Det som är konstigt är att nu när min graviditet nästan är slut och några har frågat mig hur jag upplevt den, så har jag sagt som det är – att det mest varit påfrestande psykiskt än fysiskt – och då helt plötsligt så får man svar (från samma personer som varnat mig) att deras graviditet var hur enkel som helst? Då kan jag inte låta bli att undra ifall de endast sagt alla dessa sakerna till mig för att skrämmas eller vad som är grejen?
Till nästa graviditet så vet jag iallafall att jag inte ska ta allt på blodigt allvar som folk säger, att få och ge råd och tips är en helt annan grej men varför måla upp något som om ett rent helvete väntar? Om någon i min närhet blir gravid så kommer jag att säga att alla graviditeter och människor är olika, ingen dag är den andra lik, och att man får ta dagen som den kommer och lyssna på sin egen kropp. Inget är mer normalt än det andra liksom, och även OM det skulle bli 9 månader av ett rent helvete så kommer vi att klara det, för vi kvinnor är starka, oftast starkare än vi själva tror. För det, det är vad jag hade velat höra! Jag hade hellre velat bli peppad än varnad (såvida det inte är något man själv undrar, som tex det med graviddepression osv, plus att det kan vara bra att veta hur det KAN vara så att man inte känner sig helt ensam om det för bara det är jobbigt i sig..) 

Sedan finns det ju mååånga saker som folk varnat mig för nu inför förlossningen samt hur första tiden med en bebis är. Så vi får se ifall vi aldrig någonsin kommer att få sova på ett år, ifall jag kommer leva i celibat, ifall jag inte kommer att ha tid att duscha mer än någon enstaka gång i veckan, ifall dagarna enbart kommer att bestå av bajs och att tvätta kläder, hur jobbigt det kommer att vara att gå i affären med en bebis som bara skriker HELA TIDEN. Kanske får vår dotter kolik, kanske kommer vi inte få sova alls. Eller så får hon inte kolik och vi iallafall får sova ett par timmar under natten? Ingen vet! Men en sak vet jag, och det är att ingenting blir bättre av att tänka det absolut värsta om allting. Man ska inte måla upp allting som en dans på moln heller, såklart, för då får man väl en chock sen, men vad blir bättre av att tänka det absolut värsta tänkbara? Nej, jag laddar hellre upp med positiva tankar och pushar på. Får hon kolik så tar vi tag i det då, vänder hon på dygnet så gör vi det bästa av den situationen då, för inget av detta blir bättre av att oroa sig över redan innan hon ens är här. Det förändrar inte situationen, det förändrar bara hur man blir som person – orolig, bitter och negativ. Jag är medveten om att det kan bli riktigt jobbigt, men jag är också medveten om att man KLARAR det! Sen vet man aldrig hur nästa graviditet eller nästa barn blir (om man ens kan/vill få fler barn sen?) men som sagt, helt allvarligt talat.. Vad fan hjälper det att tänka på NU?gg

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>