Första dagen ensamma

Idag var första gången som jag varit helt ensam med Milly en hel dag. Johannes börjar inte jobba förrän nästa torsdag men de frågade om han kunde hoppa in idag och det kändes ärligt talat ganska skönt med en mjukstart för jag tycker att det varit lite läskigt med tanken på att vara ensam nu när man varit två med henne. Inte för att jag tror att något ska hända, men ja jag tror ni förstår. Det mesta är läskigt/nervöst när man ska göra något för första gången :)

Milly har VARJE dag sovit på morgonen och förmiddagen men idag har hon varit vaken sen 08. Det var iförsig bara bra för då fick jag ju lite sällskap. Hon ville iallafall välja kläder själv idag och då blev det denna något för stora bodyn, sen snodde hon min telefon också:

0796B448-83E0-4671-BA9B-350CFDE1604ADet var alltså dessa två bilder som hon skickade:

2B6F5CE4-E229-4A20-A60C-192D6E1BB566AB08F631-EB3B-4E6E-9A7F-865615B1D86B Dagen har gått typ som när man ska åka en karusell, man är så nervös men så var det inte så läskigt som man trodde.. När hon blev lite kinkig så var det bara att ta från bärsjalen (jag kallar den för ”the life-mother” min svengelska för livmoder, för hon blir så harmonisk av den och jag tror att hon kopplar den med tiden i livmodern för det var ju med varmt och trångt..)
84AA1E4B-F783-4776-8376-D1F20436C336

Sen har hon hängt i min vänstra arm/famn halva dagen och sett till att jag städat undan ordentligt.. lika bra att göra det noggrant för man vet ju hur bebisars temperament kan vara..44AC825F-79D2-4143-A00A-3F0D71087723… och det kan ju råka vara så att jag tagit fram jul-kudden också.. men den smälter ju verkligen in så jag tror på riktigt inte att Johannes kommer att märka den.
DAAE6956-2634-4A29-9497-C64031F34D3EImorgon är han ledig igen men denna dagen gick ju galant. Jag och min lilla bebis är ett bra team det känner jag på mig. Och jag vet att det jag berättar för henne stannar mellan oss. Det hade ju inte varit kul om det hade gått riktigt dåligt idag, nu ska hon och jag liksom umgås i ett år när jag är mammaledig… :)

Låt oss kika:

Låt oss kika på vad jag haft för mig de senaste dagarna, det har ju till 95% såklart varit att vara med Milly men jag tänkte på de andra 5%.

Alltså Emma ger fasiken aldrig upp hoppet på mig när det gäller vissa saker. Fastän jag mestadels går fel och skyller på att GPS-Siri är dum i huvudet så låter hon mig ändå visa vägen nästa gång. Typ som när vi skulle till Helsingborg till Tropikariet en gång, då tog vi bussen och helt plötsligt mitt ute i ingenstans så säger jag: ”Jahapp nu ska vi av!” Och Emma traskar ut med mig från bussen varpå jag säger tyst ”okej, få inte panik nu men vi är lite fel…. så vi måste typ ta en annan buss tillbaka” och då sa hon att hon aldrig mer ska låta mig kolla vägen när vi ska någonstans. Om detta hänt igen? Åh ja, många gånger. Därför blev jag lite chockad när hon bad mig om hjälp att sätta i hennes löshår när jag har berättat att jag en gång satte fast min lillasysters löshår med superlim (ett helt träns… ni kan ju gissa vad de satt) och hur jag hjälpte min lillasyster en annan gång med dreads. Iallafall, klart jag ställde upp.. man är ju inte den som är den. Dock försäkrade jag mig genom att säga säkert 10 gånger att blir det fel så är det inte mitt fel.
3081F996-D209-4407-A01B-A23CD427FC59
0F55F4C6-E714-44D9-A37B-00FC7A747C9CJa det ser fejk ut men det var inte stylat här, ok?0B4A7F40-7A73-40A1-863A-204CEB156112Under de veckorna jag gick hemma (graviditetspenning som man kan få i slutet av sin graviditet om man jobbar med tunga grejer som kan påverka graviditeten) så var jag på Espresso House så många gånger, därför var jag tvungen att gå dit nu igen och eftersom Milly var hemma med sin pappa så kändes det som tiden innan henne (för tre veckor sen bara haha..) dock brukade jag alltid ta min älskade cream cheese-bagel och overnight-oats men jag glömde att jag inte är gravid längre och min hunger är som bortblåst så jag orkade knappt äta upp det (pannkakorna och chokladbollen tillhörde inte mig alltså, såååå hungrig hade jag nog inte känt mig ens under graviditeten).
DE421B78-30FE-484D-A6EC-1D499D93D3FB 0FDDB319-E140-400F-95CA-F71EBBB241FB9D146590-BE2D-4BAF-9C2B-67B947E33978 Jag (och min lilla familj) var hemma hos min mamma igårkväll och jag höll mig till denna brasan halva kvällen. Fyfan vad jag älskar den.3DF99899-0BB4-4551-9E8A-8734B0ADC5A0 .. men som sagt, mestadels har jag umgåtts med denna sömntutan.B6179A91-1158-48B9-B48A-C57F3752085A.. och slutligen! Ifall ni glömt hur jag ser ut:EAF9780A-BF71-470E-9F4F-0736D835231APS. Till er som fortfarande undrar vad Tropikariet i Helsingborg är för något så är det ett ställe med en massa djur. Allt från stora spindlar, apor, anakonda (jag ryser när jag skriver detta och behöver inte ens förklara hur snabbt jag går förbi ormarna där) och massa fler djur. 

900A0E9F-9D97-4E44-B6BE-7CD64CB04BEFJag fick detta meddelandet på instagram av en tjej (jag har svarat henne privat men kände att det är ett ganska ”hett ämne” bland folk så därför vill jag även göra ett inlägg här).

9565A422-6B69-4105-8ABA-6144992BE444

Ärligt talat så tänkte jag inte ens tanken på att någon skulle reagera så men ju mer jag tänker på det desto mer vet jag ju att det är så mycket sanning i det hon skrev. Jag vet flera stycken som har barn och som får rejäl skit kastat på sig när de ”lämnar iväg” sitt/sina barn för att göra någonting annat.

Personligen så tycker jag absolut inte att det är något fel att ha barnvakt någon gång då och då, man behöver faktiskt det. I tisdags var jag och Johannes ute och åt och sedan kollade vi på bio (halloween-filmen, bästa skräckisen jag sett ärligt talat!! Blev rädd på riktigt, men nu ska jag inte tappa tråden här så jag skriver om filmen i ett annat inlägg). Min mamma och syster har träffat Milly flera gånger sen hon föddes (hon är bara 16 dagar gammal men det har hunnit bli en hel del gånger ändå) och vi skulle aldrig någonsin lämna henne till någon som vi inte känner oss trygga med. Tex så frågade min syster mig ifall hennes pojkvän fick följa med och vara barnvakt men jag sa faktiskt nej. Inte för att jag tror att han skulle missköta sig eller så, utan för att jag inte känner honom och då känns det inte bra alls. När vi kom utanför porten så kände vi hur vi redan ville vända och gå tillbaka till vår bebis men med tanke på hur mycket min mamma och syster hade längtat efter att få ha Milly i några timmar så fick det bli en liten spark i röven för att vi inte skulle vända innan vi ens hade satt oss i bilen. Som tjejen skriver så är det faktiskt viktigt att barn lär sig att vara med andra också, även fast vi som föräldrar såklart har största ansvaret för att hon ska känna trygghet.

Det är oerhört viktigt (!!!) att man inte glömmer bort varandra vilket jag förstått är väldigt vanligt att man gör. Man fastnar liksom i bebis-livet där allt går på repeat. Sova-vakna några gånger på natten och göra bebis nöjd för att sedan somna om-mata-byta blöja-hålla hemmet fint osv. En sån vardag är enkel att fastna i och det är som sagt fullt förståligt och fullt normalt såhär i början men för att det inte ska fortsätta så och man bara ”finns” och är i ett förhållande utan att egentligen vara närvarande så är det otroligt viktigt att tillägna tid tillsammans också. Detta gäller även andra perioder i livet, som när man jobbar extra mycket tex och förhållandet blir lidande.. 

Jag och Johannes har haft period då tiden varit ett problem, speciellt när han jobbade i en annan stad och det blev en hel del timmars pendlande. Det som är viktigt då ifall man kanske inte har tiden att hitta på någonting med varandra är det där lilla extra man kan göra. Dendär lilla beröringen på ryggen när man lagar mat, en spontan kram, allmän närhet när man ska sova, ett gulligt sms, en liten puss från ingenstans osv. Tro mig, det är sånt som gör att man håller förhållandet vid liv även vid svårare tider, och att man faktiskt vet att det kommer bättre perioder så småningom.

Nu har vi bara hunnit vara föräldrar i 16 dagar som sagt, så när det gäller just det så känns det kanske inte så rättvist eller optimalt att jag redan ska yttra mig om det men hittills har det fungerat bra. Visst har det kunnat bli lite halvtaskig stämning när vi vaknat för femte gången av en bebis som skriker men det är helt normalt och det kommer att komma stunder som är jobbigare men även stunder som är lättare. Ingen av oss har erfarenheter av detta livet med ett barn. 

Hursomhelst, det är skillnad om man bara slänger iväg sitt barn till vemsomhelst, men gör man det till någon man verkligen känner och som dessutom träffat sitt barn många gånger så vad är det för fel med det? Man måste ha lite egentid också för ifall det skulle vara så att man inte har det och man istället glömmer bort varandra så känner ett barn av att det inte är så kärleksfullt mellan föräldrarna och så vill man inte heller att det ska vara. Sen ska man absolut lära ett barn att allt inte är 100% bra alltid, men en viktig och trygg grund är verkligen kärlek. Sen spelar det ingen roll om det är bio, äta ute, ett litet fint sms, dendär spontana kramen eller vad det nu kan vara. För den bekräftelsen/uppskattningen man får då stärker en verkligen som person men håller även ihop ett förhållande, men som sagt finns det alltid även perioder som är lite mindre bra i förhållanden och det är mänskligt. 

Nu när Milly är såhär liten så skulle vi dock inte lämna iväg henne en hel natt, men jag dömer inte dem som gör det (tänker på de som har barn med kolik tex, de behöver verkligen avlastning). Sålänge man gör det som känns bra för sin familj så är det ingen annan som har någon som helst rätt att döma. Och vi lät inte min mamma och syster passa henne för att vi redan är trötta på livet som förändrar, snarare tvärtom! Men vi vet också att ju längre man väntar desto svårare blir det med egentid för då blir det bara jobbigare att ”lämna sitt barn” och tillslut skippar man det helt och hållet. Vi tvekade verkligen på ifall vi skulle iväg eller inte, men min mamma bokstavligt talat TVINGADE iväg oss för hon vet hur viktigt det är och nu är jag tacksam över det. Dock satt jag och Johannes och halvsov när vi åt. Jag betedde mig som om jag vore hög för jag kunde inte sluta småskratta åt precis ALLT och mina ögon var helt glansiga men detta var alltså pga trötthet haha. Tur som sagt att filmen var bra för annars hade jag somnat innan jag hade hunnit sätta näven i popcornen..

Sen att vi inte kunde släppa Milly är ju en helt annan femma…. kan ju vara så att jag råkade smsa mamma flera gånger och dessutom bad henne skicka bilder.. Ingen av dem såg ut att lida speciellt mycket om man säger så.❤️
C0D6F19A-3446-42D3-9B10-4727F1771634 928F0668-C4BF-463E-8553-01C370EDD1E2948F13F1-AE34-43D1-9E7C-3AD440956BE0

Snittet

VARNING! NI SOM ÄR KÄNSLIGA FÖR ”SÅR” KAN SCROLLA FÖRBI DETTA INLÄGG!

Nu har det gått 13 dagar sen mitt kejsarsnitt. Enligt läkarna gick operationen felfritt och jag förlorade väldigt lite blod. När jag frågade dem om de blödde mycket (när de höll på att sy ihop mig) så sa dem att det knappt blödde alls. Att blöda upp till 1 liter under en operation sa dem var normalt och jag förlorade 0.35 liter vilket inte var mycket alls för ett sådant ingrepp. Samma dag hade jag ont fastän jag låg stilla, andra dagen var det bättre men det kändes ju när jag var uppe och gick, tredje dagen kändes det inte när jag gick ens utan från tredje dagen och en vecka framåt så kändes det endast när jag gjorde vissa rörelser och magmusklerna fick jobba, tex när jag la mig ner eller skulle resa mig upp. Såg som sagt ut som en strandad säl ibland när jag skulle resa mig upp haha..

Jag har klarat mig på Ipren och alvedon sen jag kom hem två dagar efter operationen och nu snart två veckor senare så känner jag mig återställd och har gjort i ett par dagar. Jag får inte lyfta tungt eller anstränga mig på ytterligare några veckor vilket är väldigt tufft eftersom jag normalt sätt städar, bär grejer, tvättar osv, och nu när jag inte har ont så är det lätt att glömma bort det. Jag får ju bära min bebis men inte mer än så.. för även fast det inte gör ont och även fast snittet läkt bra på utsidan så är det insidan som tar tid och är väldigt ömtåligt vilket inte alls är konstigt.

Detta är dagen efter operationen, man ser ju knappt något men ändå: 

8416DB85-3925-4DDD-A01C-B226805F19FEDetta var dagen efter jag hade kommit hem, tre dagar efter operationen, och skulle duscha och sedan byta tejpen. Stripsen var kvar (tänker bara på mc Donalds när jag hör ”strips” så när Johannes skulle byta tejpen och han sa att där satt många strips kvar så fick jag en väldigt konstig syn framför mig haha..) 

64B4FB62-BD73-42F9-961E-0F331F2B62F9Detta var i torsdags, 8 dagar efter operationen. Johannes lekte doktor igen (och konstnär med min eyeliner?) Nu har alltså blåmärkena kommit och vissa svarta streck är kvar sen den förra tejpen men för att vara drygt en vecka efter operationen tycker jag ändå att det läkt bra.
5C6562BA-3766-4950-AE5A-64DD02CECBD5 7C9F9E02-CEF3-46D3-8D13-CA24394FE7B5 81A03523-1B41-4924-BC9A-F20634B50A17Nu har jag inga bilder på hur det ser ut nu men alla stripsen (haha där hade vi mc Donalds igen..) och jag tejpar snittet för att ärret ska läka bättre. Egentligen hade jag inte behövt ha någon tejp ens vilket verkligen visar hur bra det läkt. Dock tycker jag att det känns läskigt att vara utan tejpen ändå.

Tänk hur orolig jag var över operationen och så gick det så bra det bara kunde. Dock känner jag att min livmodertapp känns ”konstig” och livmodern också, men det är kanske normalt nu när allt ska dra ihop sig osv? Jag avvaktar och annars ringer jag såklart gyn (när jag skulle skriva gyn så blev det ”Gun”, kanske borde testa ringa någon Gun med?)

Spädbarnskolik? Magproblem? Laktos?

Om jag tyckte dagarna i min graviditet gick snabbt så är det verkligen ingenting om man jämför med nu och ändå är jag vaken betydligt fler timmar än förut? Dagarna på riktigt rusar iväg och iövermorgon blir Milly 2 veckor redan? 

I förra inlägget så skrev jag ju om hur dagarna med henne har varit men nu två nätter i rad så har det varit lite sämre, för hon skriker väldigt mycket och sover väldigt korta stunder. Vi är väldigt övertygade om att det har med hennes mage att göra då hennes bajs är stenhårt och hon får inte ut det utan att vi hjälper henne och hon verkligen skriker så mycket att hon blir röd i ansiktet och det går inte att lugna henne. Hon krystar som en galning samtidigt och man ser hur ont hon har samt hur frustrerande det är för henne, det gör ont för mig också att se. På dagarna är det lugnare för då sover hon i princip hela tiden fram till klockan 21-22 tiden och är bara vaken väldigt korta stunder i taget, tex så vaknar hon varannan eller var tredje timme och vill ha mat plus byta blöja och sen sover hon igen.

Det som talar emot att det enbart är pga magen är att det blir som värst under natten.. ska man gå på det så låter det som spädbarnskolik vilket såklart är en mardröm både för henne och för oss. Vi kontaktade bvc idag och de sa att vi kunde köpa laktulos för att starta hennes mage, och fortsätta med magdropparna vi köpte igår för att hon ska kunna rapa lite bättre. Problemet är att om det skulle vara att hon är känslig mot laktosen i modersmjölkersättningen så är det rätt illa att vi gett henne laktulos då det innehåller mestadels laktos och då kommer hon ha dubbelt så ont som nu. Om någon av er har erfarenheter av detta så får ni VÄLDIGT gärna kommentera! Vi ska till bvc på onsdag så har det inte blivit bättre då så får vi prata om det och se vad det kan vara och vad vi kan göra för att underlätta för henne.

Det är bannemej inte lätt att vara föräldrar såhär för första gången och inte ha erfarenheter men det är verkligen ingen lätt att vara nyfödd heller och ha sånahär problem och inte kunna prata och förklara.. Det enda positiva med detta är att man lär sig och får erfarenheter efter hand. 

Två bilder från igår när hon mådde bra ❤️ Vi var hemma hos min mamma och åt middag (det är ju värst vad mamma vill träffa mig numera……. vet inte aaaaalls varför)

48BA5ADC-E133-4DBC-9DFF-D327B3F7E917

76A8AB6B-699F-47A3-9D8C-E0780EF0111C

De senaste 11 dagarna

Ja nu har jag ju skrivit klart min förlossningsberättelse MEN som jag avslutade den med så tänkte jag alltså skriva hur dessa dagarna med Milly har varit. Hon har funnits hos oss i 11 dagar nu så det är ju såklart svårt att veta hur allting kommer att vara sen, det kan ju ändras ganska snabbt.

Milly är verkligen en väldigt lugn och snäll bebis, jag hade ställt in mig på en massa skrik, bajs, kräk osv men hon har bara kräkt 2-3 gånger varav den ena gången var efter hennes första måltid på BB efter hon hade kommit ut. Hon skriker inte mycket och när hon väl gör det så är det antingen mat, blöjbyte, magont eller att hon vill ha närhet (så är väl de flesta bebisar men jag menade att hon endast skriker vid de tillfällena). Bajs har det blivit myyyycket av och man har ju skrattat en hel del när hon tex bajsade i sin badbalja och det såg ut som flytande ostbågar som kom upp till ytan, eller när hon låg på skötbordet och la till ett sådans bajs-skjut att halva väggen färgades gul samt en handduk som hände där, jag lovar att det var med en sådan fart på minst 80 km/h..
Hur nöjd hon såg ut efter att ha rensat magen i sin badbalja?:

0F4FA752-3446-4A92-ADE4-B8D199182251

(Vi har bara badat henne 2 gånger och hon blir verkligen så lugn och harmonisk av det, det är helt sjukt mysigt att se för det är verkligen som om det inte fanns några problem i hela världen) (okej inte för att hon ens vet vad problem är men ändå)

Hon sover ca 20 timmar om dygnet och ni kan ju gissa när de vakna stunderna är? Jo på kvällarna och natten såklart. På dagarna vaknar hon i princip endast när hon vill ha mat eller så, och på nätterna brukar hon vakna vid 02 och 06 för att få sin blöja bytt plus äta och sedan kan hon somna om och vakna allt mellan 08-10. Inatt var hon dock ganska orolig så då vaknade hon lite oftare och skrek men vi gissar på att det hade med hennes mage att göra så vi ska prata med BVC om det.
Visserligen är det ju skönt att hon sover den största delen på dagen för att man får saker gjorda, men det är samtidigt synd för när vi har haft besök så har de flesta bara sett henne sovandes haha, tur att hon är så söt även när hon sover :)
Det är så märkligt för att när hon sover så vill man bara att hon ska vakna men när hon väl är vaken på natten och skriker så önskar man lite att hon sov ändå.. Hon sover oftast i sitt babynest som vi har i vår säng men ibland har hon faktiskt sovit i sitt babynest i spjälsängen. Dock blir hon ledsen och vill ha närhet ibland istället så då sover hon på mitt bröst eller i min famn (nej jag är inte rädd för att krossa henne eller lägga mig över henne i sömnen för i vanliga fall sover jag aldrig djupt och nu sover jag ännu mindre djupt. Jag vaknar såfort hon rycker till eller som Johannes rör sin fot). Att Milly är lättväckt är ju samma sak som att påstå att grisar kan flyga för så är inte fallet). När vi var på BB så renoverade dem precis under vårt rum så jag och Johannes kunde inte ens prata med varandra imellanåt, men tror ni att hon vaknade? Nej, hon sov som en stock. Hade det inte varit för att de gjorde hörseltest hade jag trott att hon var hörselskadad. Detta är något vi kommer att fortsätta med (inte att renovera men att ändå föra ljud, haha tänk om man skulle börja gå runt till alla grannar här i trappuppgången och frågat om vi fick renovera deras lägenhet..) för det blir jobbigt om man ska gå runt och viska för att hon sover. Hon är precis som sin pappa där för han hade inte en vaknat om en häst stod och flämtade i hans ansikte samtidigt som tredje världskriget sattes igång.

94FB370B-BC40-4DC6-8FAF-295F6C12E2FE

081D53DE-37C7-4DC7-8851-E1F18C4F13A887BF05CB-9681-4C0D-B0A2-576122884631

Nyfödda bebisar kan ju inte styra varken sina ansiktsuttryck, sina armar eller sina ben. Ansiktsuttrycken är reflexer just nu men trots det så kan man inte låta bli att le åt henne när hon lägger till världens leende. Hon vet inte om att hon ler, men för alla oss andra så gör detdär omedvetna leendet så att man blir helt varm i kroppen..

09BAC6BB-AF67-43B9-A78B-A6120D7B49A7

Hon kan inte fästa blicken eftersom hon inte heller kan styra sina ögon. Bebisar ser riktigt dåligt och ännu kan hon inte se skillnad på tex mig och Johannes eller på min mamma och Johannes pappa så det enda är att hon känner lukten och känner igen våra röster. De ser ”som bäst” på 20-30 cm avstånd (som när man har en bebis i sin famn så ser de ens ansikte även fast de inte ser direkt någon skillnad på olika personer) men det är så fint att se henne inspektera ens ansikte och även titta sig omkring, men återigen utan att förstå eller knappt ens se någonting. Det som är kul är när hennes ögon går helt crazy, då kan hon se ut såhär:

3C5B556D-1F82-4A18-977E-9F9468B73F80

När det gäller hennes matvanor så är hon lyckligtvis en bebis som älskar att äta. Hon äter väldigt mycket vilket är bra för skulle en bebis få i sig ”för mycket” så kräks de upp det eller så kommer det ut bakvägen så att säga. Alltså säger hon till när hon vill ha mat och vi slipper oroa oss för att hon inte äter, men såklart är det ändå viktigt att veta på ett ungefär när hon åt senast för matvanorna kan ju alltid förändras liksom.

Egentligen finns det inte mer att säga, hon är som sagt en lugn och snäll bebis än sålänge *peppar peppar ta i trä* och man vet aldrig när/om det kommer att ändras. De första nätterna så hade hon vänt helt på dygnet och när vi hade natt så hade hon sin dag liksom, så nu är det ju mer ”rätt” trots att hon är vaken ett par gånger på nätterna som inte varar så länge. Vi har även märkt att oftast när vi tror att hon låter för att hon är vaken eller ledsen så är det bara som hon drömmer.. det är ju sånt vi lärt oss bara senaste dygnen för de första dagarna tog vi ju upp henne såfort hon lät det minsta lilla. Nu låter det som att vi haft henne väldigt länge men dessa 11 dygnen har vi ändå lärt oss lite om henne. Det ska dock bli väldigt spännande sen när hon är vaken mer och man ser mer och mer av hennes kommande personlighet :) Samtidigt vill jag bara att tiden ska stanna och att hon ska förbli bebis typ haha.
-”Jag har en bebis där hemma”
-”Jaså? Hur gammal är den då?”
-”Nja hon fyller 19 om en månad”

En sak som är typiskt Milly är att hon älskar att ha fingrarna i sina ögon? Någon annans bebis som också är så? Hon har ofta händerna för ansiktet med, och de hade hon även i magen har vi fått se på ultraljuden. Jag fascineras fortfarande över att man kan göra ultraljud och kunna kika in i magen..

775E399C-619A-46B0-A8A4-3EFA81B278E1

Hennes namn!

Untitled-1-RecoveredDet här med namn till vår bebis har verkligen varit svårare än jag trodde! I magen var hon hela tiden en Molly, även fast man aldrig kan veta det till 100%. Vissa bestämmer ju det helt och hållet men vi ville vänta tills vi hade sett henne i verkligheten och tur var väl det för när hon väl kom ut så var det verkligen ingen Molly. Min hjärna klarade inte riktigt det så det kändes som att min bebis Molly var borta och att detta var en annan bebis, hur sjukt är det inte att det kan bli så att hjärnan blir lurad?

Iallafall, när vi satt på förlossningen och väntade på vår tur så låg jag där i sängen och bara ”Milly, vad tycker du om Milly?” Johannes sken upp och sa att det var jättefint (vi hade liksom inte fastnat för något annat än Molly, det finns många fina namn men inget namn som vi kände klickade med vår bebis liksom) men sen tänkte vi inte mer på det. Sen när bebisen kom ut och vi hade haft henne en stund så sa vi båda att nej det är ingen Molly. Milly blev aktuellt och hon passade mycket bättre till det. Dock tog det lite mer än en vecka innan vi verkligen bestämde att det skulle vara en Milly så det var iförgår vi bestämde det helt och hållet. Det finns ju olika stavningar och vi tvekade mellan Millie och Milly men imed jag inte alls kunde släppa Molly så blev det Milly då det ändå är lite Molly i det om ni förstår hur jag menar? :) Dessutom uttalas Milly och Millie likadant så det var ingen big deal förutom att jag då inte kunde känna att stavningen Millie kändes helt bra, Johannes brydde sig inte om stavningen så det var ju bra för min del!

Hur tänkte vi med mellannamn och efternamn? Just nu har hon mitt efternamn, Johansson, då en nyfödd bebis automatiskt får mammans efternamn, men vi kommer att ändra det till Hansson då Johannes heter det och där känner jag att det inte spelar mig någon roll men det betydde väldigt mycket för honom. Däremot har hon fått Elsa som mellannamn då det är ett släktnamn från min gammelmormor som hette Elsa plus att min mormor har ett namn som påminner om Elsa. Att även valde Leonora är för att vi tycker om det namnet men ingen av oss känner att Milly hade passat att ha det som sitt tilltalsnamn :)

Nu ska vi bara skicka in papperna till skatteverket med. Det kändes så häftigt på något vis när vi fick brev från region Skåne om att det hade kommit en ny medborgare, haha. Vår lilla pluttis, vår lilla Milly.

Igår kollade vi förresten upp vad Milly betyder, man vill ju inte att det ska ha helt fel betydelse liksom. Kul om det hade betytt elak råtta, orättvis och elak.. men namnet Milly betyder snäll, omtänksam, arbetsam, strävan och ödmjuk. Det gjorde att valet bara kändes ännu mer rätt ❤️ (Skulle det visa sig att hon är helt tvärtom så får vi döpa om henne till Silly istället eller något).

468BADC0-9E7F-49E8-8EB6-9FF29DC7594A

1EED6746-D61F-4756-BDA8-9191204DE132

73D6B8E0-DC53-4116-9B27-76BC4A23070E

F71F053E-C41F-4F1D-877F-34E249F1255B

Slutet gott, allting gott!

För typ två månader sedan så beställde Johannes en jättesöt myspåse till lilla M. Såhär gullig är den: 
E06537E1-AC34-4EB4-B3C5-83460453A8FB1D0B91BB-A274-40E0-B26C-8E1DC61C669DDock finns det en ganska så rolig berättelse bakom. När paketet kom hem och jag öppnade det så fick jag se detta:
6ECE9422-53AC-485A-9ABA-E54C17A923D4

Han hade alltså beställt garn. Först tänkte jag att han hade en dold talang som han aldrig berättat om, men sen kom jag fram till att han antagligen inte kollat beskrivning tillräckligt.. tur att M’s farfars frus mamma kunde och framförallt VILLE virka den, för den är verkligen så underbar och dessutom omtyckt :) slutet gott, allting gott.

Kejsarsnittet del 2

2

I förlossningsberättelsen del 1 avslutade jag med att jag skulle få komma tillbaka till vårt rum på förlossningen efter att ha legat på uppvaket. Johannes och bebisen var kvar på neo-avdelningen eftersom hon hade svårt att andas själv. När de skulle rulla ner mig till vårt rum så visste jag alltså inte alls hur det var med vår bebis, jag visste liksom inte ens om hon levde eller inte. Det sista jag fick veta var att en barnläkare kom och tog henne akut och att Johannes följde med. Dock hade jag verkligen en lugn känsla i kroppen och när vi var i hissen frågade jag en annan barnmorska om hon visste hur det var med min bebis och hon sa att allting var bättre men att hon skulle ligga på observation i 4 timmar så det var ca 2 timmar kvar av den tiden och såvida inget annat hände så skulle vi få återförenas efter det. Nu i efterhand är jag tacksam över att jag inte kunde följa med för att se henne med slangar i näsan och göra prover hade jag inte klarat av, men Johannes tyckte att det var väldigt jobbigt så jag hade ju gärna velat finnas som ett stöd för honom givetvis. Jag har dock fortfarande i huvudet hur hon lät när hon kom ut från magen och hur hon verkligen försökte skrika men att det inte gick. Det blev liksom bara halva skrik och det var väldigt jobbigt att ligga och höra det.
Iallafall. Jag kom ner till vårt rum på förlossningen och då kom två barnmorskor in och pratade med mig plus tryckte på min mage (det var verkligen INTE skönt för då hade ju bedövningen släppt helt och hållet så det blev ju att det kändes nere vid snittet också) samt kollade min binda men de hade knappt kommit något blod alls. Vi kom iallafall överens om att någon av dem skulle gå över till neo för att kolla hur det gick, samt berätta för Johannes att jag mådde bra och var tillbaka. Han hade ju ingen aning om hur jag mådde eftersom sist han såg mig så hade de ju precis börjar sy ihop mig. Just när de skulle resa sig upp och lämna rummet så kom han in, han hade hört att jag var tillbaka och ville se hur jag mådde. De hade vår bebis under kontroll och de skulle göra blodprov vilket han absolut inte ville eller klarade av att se. Vi satt därinne och så kom personalen in med den berömda fikan med smörgåsarna som man får efter man fött. Alla säger att det är typ det godaste de någonsin ätit och eftersom jag fortfarande inte hade ätit sen dagen innan (och då hade jag ändå varit vaken i 13 timmar så var det faktiskt väldigt gott.

726BF89F-D8F2-47A4-8922-5AD3C81BE857

Helt plötsligt öppnades dörren och så kom två stycken in med en liten vagn med sig och så sa de ”här är någon som vill träffa er” och där i låg vår älskade lilla bebis. För första gången skulle vi få vara tillsammans och när jag fick se henne så kände jag hur varm jag blev i kroppen. Hon låg där och sov och såg ut som en riktig liten ängel, jag fick henne upp till mitt bröst och bara pussade på henne. 05B334A1-C849-48F0-A5B8-1402F82C1A2A

Tänk att det nu var över och att vi skulle få börja vår framtid som en familj. Jag och Johannes startade våra telefoner för att berätta för våra nära och kära att allt hade gått bra, vi skyndade oss att skicka bilder osv och sedan bara satt vi helt tysta och tittade på henne. Det var så ofattbart (och det är det ännu!) att hon hade legat därinne i min mage och nu var hon utanför min mage och vi kunde verkligen se hur denna lilla människa såg ut. Efter denna stunden har jag minnesluckor igen men jag vet att jag låg kvar där i sängen med bebisen och Johannes satt bredvid och vi pratade med varandra om alltihop. Vi förflyttades även in till BB från förlossningen, där vi fick ett nytt rum. B6C1BA36-41F5-4F17-B4B5-B27FD28901E9

Efter ett par timmar började jag få riktigt ont vilket visade sig vara eftervärkar. De blev bara värre och värre för varje värk som kom och jag verkligen stönade rakt ut av smärta. Ville vrida och vända mig ut och in men det gick ju inte för det gjorde rätt ont vid snittet när jag skulle vända mig eller ens försöka resa mig lite upp. Nu i efterhand förstår jag vad barnmorskan sa, att eftervärkarna är värre hos de som gjort kejsarsnitt (inte för alla, skönt för er då haha) än hos de som fött vaginalt och det är egentligen inte så konstigt om man ska tänka logiskt. Vid en vaginal förlossning så sätter livmodern igång att arbeta själv och den gör sig redo, men vid ett kejsarsnitt så är den inte redo för det utan man skär ju i den för att plocka ut barnet. Klart som fan att det gör ont för de flesta men jag var INTE beredd på att skulle kännas så mycket, det kändes som att snittet och eftervärkarna krockade lite med varandra där. Jag fick smärtstillande så ofta det gick men morfinet fungerade inte alls och inte alla tabletterna jag fick heller, eller jo de hjälpte säkert för smärtan i snittet men inte mot eftervärkarna. Tillslut fick jag en morfinspruta, men den hjälpte lika mycket som att försöka laga en glasruta med karlssons klister, alltså inte ett skvatt. När man gjort ett kejsarsnitt (eller vilken operation som helst) så är det viktigt att kunna ställa sig upp samt röra på sig så fort som möjligt för annars ökar risken för blodproppar och det var ju en mardröm för mig så mitt imellan två värkar så hjälpte två barnmorskor mig att iallafall ställa mig upp med hjälp av ett gåbord. Det var absolut inte skönt, men det var lite skönt att få stå upp även fast det mesta snurrade till i huvudet (hade ju legat ner i 16 timmar så benen ville inte riktigt bära).
Den sista eftervärken var klockan 01, efter det hade jag bara två mindre värkar som jag ändå bara kunde andas mig igenom, och klockan 05 så kände jag hur det bokstavligt talat började forsa ut något från mig ”där nere”. Jag bad Johannes kolla i sängen och ja där var ju en del blod om man säger så, så det var bara att ringa på klockan så att personalen kom. Den kvinnan som kom in var inte jättetrevlig och efter att ha pratat lite med henne så förstod man att hon inte var speciellt förtjust i sitt jobb längre. När jag sa till henne att jag hade läckt ganska mycket så suckade hon och frågade ”jaha ska vi byta i sängen eller ska du ställa dig upp?” hennes attityd var rätt klar om att hon tyckte det var jobbigt ifall detta skulle ske i sängen och det kan jag ju förstå men å andra sidan var det ju hennes jobb ärligt talat. Dock gav det mig motivation till att jag minsann skulle klara av så mycket som möjligt så jag sa att jag helst ville ställa mig upp, då kom nästa fråga ”du klarar inte att gå till toaletten eller?” varpå jag svarade ”jag vill prova” och då blev hon faktiskt trevligare, jag vet ju att det underlättade hennes arbete plus att jag fick komma upp och trotsa dedär jäkla blodpropparna. Hennes attityd gav mig verkligen motivation, så det var väl lite win-win på den. Jag klarade dock inte att sätta mig på toaletten så vi fick stå upp och byta bindan och göra så rent det bara gick, plus byta sjukhusnattlinnet (kallas det så? det såg ut som det iallafall) för det var inte längre speciellt vitt på baksidan om man säger så.. Alla eftervärkar hade alltså gjort att avslaget (som kommer efter en förlossning) kom ut vilket var skönt ändå, för efter det så har det inte kommit speciellt mycket blod. Vissa kanske tror att man inte blöder efter ett kejsarsnitt men det är ju samma grejer som ska ut som vid en vaginal förlossning om man säger så.09CA3C46-7B10-44A4-87DC-41904BBC2B7F

På morgonen/förmiddagen efter (eller ja det var ju redan morgon men man har inte mycket tidsuppfattning på BB kan jag säga, knappt att vi har det nu heller känns det som, klockan är liksom så oviktig för man anpassar ju sig efter den nyfödda) så kom det in en barnmorska för att kolla syressättningen och pulsen hos bebisen (kan varit något mer, men det var så mycket tester och det är så svårt att hålla reda på vad och när alla var) och jag kände att jag verkligen behövde kissa. Det skulle jag ju egentligen inte kunna känna med tanke på att jag hade katetern men jag kände att jag VERKLIGEN behövde så jag knep allt vad jag kunde och då kände jag även att det började rinna blod från mig så jag bad Johannes att hjälpa mig upp till toaletten och så travade jag till toaletten. Barnmorskan märkte nog inte det och jag ville inte störa eftersom hon höll på med bebisen som sagt. När jag satte mig på toaletten så kände jag att jag… kissade? Alltså måste katetern ha flyttat på sig på något vis. Oftast tar man bort katetern redan samma dag som operationen och tanken var att de skulle göra det men eftersom jag hade så sjukligt ont så kunde jag omöjligt kunna gå på toaletten den kvällen eller natten så därför bestämde vi att den skulle få sitta kvar. Jag ropade på Johannes att trycka på larmknappen eftersom den kvinnan som var därinne hade lämnat rummet och efter en liten stund kom det in en barnmorska till oss. Johannes bara ”hon behöver verkligen hjälp därinne, det är lite kaos” varpå hon öppnade dörren snabbt som fan (det lät ju på honom som om det var akut) men jag bara ”nej asså det är inget akut, jag tror bara att katetern måste tas ut nu, jag kände liksom att jag behövde kissa och jag har kissat nu. I toaletten alltså” så vi tog ut den och sen så frågade jag om jag kunde få duscha. Hon såg lite chockad ut och frågade ifall jag var säker på att jag skulle klara av det då det inte ens hade gått ett dygn sedan min operation och så frågade hon om jag ville ha hjälp men jag svarade att jag ville försöka själv men att jag skulle larma ifall det var något. Som sagt, jag är envis och så vill jag absolut inte vara till besvär för personalen. Duschningen gick jättebra och efter det så kunde jag gå helt ensam tillbaka till sängen igen.

Resten av den dagen så umgicks vi alla tre, jag låg mestadels i sängen men var även uppe en hel del för att röra på mig. Jag hade inte så ont som jag trodde att jag skulle ha men å andra sidan fortsatte jag med smärtstillande så det var säkert en stor bidragande orsak till att jag ändå mådde så bra som jag gjorde. Dessutom hade jag ju haft eftervärkar från helvetet så allt annat kändes typ som ett paradis om man jämförde med dem. Det som gjorde ont var när jag gjorde rörelser där jag använde magmusklerna för tro mig man märker hur mycket man använder sina magmuskler automatiskt när man inte längre kan använda dem utan att det gör ont.
Johannes och bebisen tog en vilostund på eftermiddagen och tanken var att jag med skulle det men det gick inte, jag kunde verkligen inte komma till ro liksom, men jag passade på att fota mina favoriter istället.

8FE391DD-7B5D-4FD6-B1E8-0737B93A061E På kvällen var det krim-torsdag så då kollade vi på Efterlyst på kvällen (eller ja vi hade tvn igång iallafall, vet inte vem jag försöker lura med att vi faktiskt kollade på det och inte hade all fokus på den lilla krabaten hos oss).
På fredagsmorgonen så kom det in en läkare som skulle göra ett hörseltest på henne och det gick superbra vilket var skönt, men jag antar att hon ändå bara kommer att höra det hon VILL höra 😉 Sedan kom det in en annan barnmorska som frågade hur vi kände inför att åka hem. Imed testerna på bebisen visade bra och de tyckte att jag var ”förvånansvärt pigg och rörlig” så kunde vi få åka hem om det kändes bra för oss. Vi blev sååå glada, för även fast vi hade en bra tid på BB så är det alltid skönt att få komma hem. Sjukhus är ju alltid sjukhus liksom.. De tog av mitt förband jag hade på såret och så satte de dit vanlig kirurgtejp istället, och sedan skulle de göra ett blodprov på vår lilla krabat. De frågade om vi ville följa med eller om hon skulle ta henne själv och att det bara var i rummet bredvid men vi bestämde oss för att stanna kvar i rummet, för bara tanken av att ta ett blodprov på en sån liten människa? Nej jag hade aldrig klarat det. Det gjorde så ont i hjärtat när hon tog ut henne från rummet så både jag och Johannes satt med tårar i ögonen och sen började jag gråta av tanken på att de skulle göra ett blodprov. När de kom tillbaka med henne så såg jag hur vaken hon var och röd i ansiktet, när vi lämnade henne så hade hon sovit som en sten så då förstod jag att hon verkligen hade varit ledsen och fy satan i gatan vad det gjorde ont i mitt hjärta. Om jag tänker på det just nu så kan jag börja gråta av det igen. Kolla plåstret på hennes lilla hand.. mitt hjärta brister alltså!!

2E2A5F11-5580-4B81-A887-3904DDCF83B6 Barnmorskan kom in med en massa papper, journaler och information som kunde vara bra nu när vi snart skulle komma hem och vi gick igenom allting. Sedan kom en annan kvinna för att prata med mig om hur jag skulle göra nu första tiden efter operationen, tex hur jag skulle resa mig upp från sängen, hur jag skulle lägga mig ner osv.
Efter detta var det dax för hemgång och det kändes så overkligt att vi nu skulle åka hem med denna lilla människan utanför min mage istället för innan för magen. Jag menar, hon hade ju varit med oss påväg till BB också såklart men då var hon ju som sagt innanför magen. Nu skulle hon sitta bredvid mig i bilen? Som sagt, så himla overkligt!9D440061-01F2-4788-904A-441882B0923C17F163E7-E57A-496D-9081-CB18D045E59A

Detta var iallafall min förlossningsberättelse och jag känner verkligen att det var i grevens tid som jag skrev den för herregud vad jag redan hade glömt mycket. Hjärncellerna fick verkligen jobba men det var det värt :) 
Som någon av er kanske har lagt märke till så har förlossningsberättelserna handlat så mycket om själva bebisen men det är för att jag tänkte skriva ett inlägg om bara henne och hur det varit hittills, alltså från BB tills där vi är nu idag.
Vår älskade lilla tjej som redan är 8 dagar gammal.

Vi är otroligt nöjda med vår vistelse och vårt barns födelse i Helsingborg, det kunde inte blivit bättre (förutom andningen och det men de var ju ingens fel, alla var så fantastiska)

Kejsarsnittet del 1

Untitled-1

Jag tänkte att jag skulle dela med mig utav min förlossningsberättelse till er! Dels för att jag vill skriva ner den nu när jag ännu har den färsk i minnet med alla detaljer och känslor, jag tycker själv att det är intressant att läsa andras förlossningsberättelser, plus att när jag går tillbaka i bloggen så kan jag läsa om den senare :) Idag är det den 16e oktober, dagen då lilla M var beräknad, därför tyckte jag att det var passande att skriva idag! Hon kom ju den 10e oktober och är idag 6 dagar gammal :) 
Jag kommer att dela upp den i två olika delar, denna första delen kommer att handla om när vi kom till förlossningen, förberedelserna inför operationen, under operationen och vad som hände då med vår älskade lilla tjej.. 

Jag publicerar inte alla bilder då vi såklart vill ha en del för oss själva som är privata men att dela med mig såhär tycker jag är kul!

Förra tisdagen så åkte vi in till förlossningen i Helsingborg för att skriva in oss (man gör det dagen innan ifall man ska göra planerat snitt). Vi fick träffa olika personer som skulle vara med under operationen dagen efter, tex barnmorska, undersköterska, läkare, narkosläkare osv. Det togs en himla massa prover och vi fick ställa frågor som vi hade med oss. De berättade att vi skulle infinna oss på förlossningen morgonen efter (i onsdags, den 10/10) klockan 6.45 och så sa de att det var två planerade snitt som skulle göras och att de första skulle göras klockan 8.30 såvida inget annat akut kom imellan. Jag fick med mig en tablett hem som jag skulle ta på kvällen (något med magsyran) och tvättsvampar att duscha med samma kväll plus morgonen efter alltså på operationsdagen. Till Helsingborg tar det en timme att köra från oss (finns ett BB som är närmre men som några av er kanske minns så blev vi så illa bemötta på spec. mödravården där så vi bytte sjukhus helt o hållet) så vi skulle alltså behöva åka hemifrån senast klockan 5.30 på morgonen efter så att man kunde hitta parkering plus att ta oss upp till våningen. Imed att jag skulle duscha så ställe jag klockan på 4.45 men tror ni att jag sov mycket? Nej, det blev bara någon enstaka timmes sömn den natten kan jag säga!

Då vart operationsdagen kommen och efter att ha kontrollerat packningen (klockan 05 på morgonen, snacka om att hjärnan fick jobba haha..), duschat och burit ner sakerna till bilen så satte vi oss med vetskapen om att nästa gång vi kommer hem så kommer det inte bara vara vi två längre, då kommer vi att vara tre och ett helt nytt liv kommer att börja.

När vi kom fram till sjukhuset så parkerade vi och sedan skulle vi gå in, men imed att det var så tidigt så kunde man inte gå in genom den vanliga entrén så vi fick gå en jäkla omväg runt halva sjukhuset pga att de byggde om både inne i sjukhuset och utanför. Det kändes som att vi gick och gick men aldrig kom fram.. Men det gjorde vi.
När vi kom in till förlossningen så satte vi oss och väntade och sedan kom en och hälsade oss välkomna och visade oss in i ett rum där vi skulle få ha våra grejer och spendera tiden både timmarna innan och efter operationen (sedan skulle vi förflyttas in till BB-avdelningen). Imed att vi var förberedda på att vi skulle få komma in på operationen iallafall på morgonen (vi visste inte om det var vi eller de andra paret som skulle in på operationen först) så var vi så nervösa och förväntansfulla på samma gång för nu var det verkligen nära. Men nej, allting drog ut på tiden vilket egentligen inte gjorde någonting eftersom jag och Johannes roade oss inne på rummet och så sa vi hejdå till magen.

4AC8268A-D4AB-4BDB-89E2-7A909BFF3225
Vi fick byta om till operationskläderna och sedan kom två stycken in och berättade att de skulle sätta in en kateter på mig. Detta var något jag verkligen hade fasat över, att få en kateter upp i urinblåsan (man får det för att blåsan ska tömmas och för att risken för att de ska råka skära sönder den under operationen ska minska). Men de förklarade så bra, de hjälpte mig att andas och slappna av och det kändes mest som när man har urinvägsinfektion typ. Det var såklart obehagligt att sätta in den men de hade smetat på bedövningssalva och det var mest timmarna efteråt som var obehagliga för jag kände att jag behövde kissa men jag vågade inte slappna av för jag trodde att jag skulle kissa på mig så jag knep som fan första timmen men sen vande jag mig och då var det lugnt. Ganska skönt att slippa gå och kissa haha.. 7E3E5901-1427-468B-8BC8-2BF304D957D4

Efter detta kom min fasa nummer två, nämligen när de skulle sätta in en kanyl på ovansidan av handen. Jag hatar att ta blodprov eller att sätta in kanyler för jag har så luriga blodkärl, man får alltid sticka mig flera gånger för att få ut något blod och att få en kanyl uppe på handen är inget skönt direkt men det var bara att gilla läget – herregud jag skulle ju få träffa min dotter alldeles snart! De försökte sticka in kanylen en gång men det gick inte och jag blev inte ens förvånad så de gjorde om det och då fungerade det bannemej. Droppet kopplades på och sen låg jag kvar i sjukhussängen i flera timmar och bara väntade och väntade. Johannes satt i en fåtölj bredvid.66F17F89-E865-4579-9A50-1A17D97D3859 När man är sådär fasligt nervös så känns det som att tiden går snabbt men ändå står stilla på samma gång liksom, och det var något akut som hade dykt upp varav därför det dröjde. Imed det drog ut på tiden och jag inte hade fått äta sedan dagen innan så kopplade de på sån grej med näring och socker (jag tappade ordet och jag orkar inte försöka komma på det). De bad även Johannes äta någonting för de sa att det finns risk för att han svimmar annars och att de har varit med om det förr och att de inte kommer kunna fokusera på att ta hand om honom då, så han åt någon macka de hade där och då kan man kanske tro att jag blev frestad? Nej, att äta var nog det sista jag hade kunnat göra så nervös jag var! Det var nästan ett under att jag fick i mig dedär två panodil och åksjuketabletterna som de gav mig (man kan må illa under en operation).DE136CCF-A035-4147-849E-361B532FB684

När klockan var ungefär 11.30 så kom barnmorskan in och sa att det var vår tur, mitt svar blev ”OH MY GOD”. Jag rullades ner till operationen och fick först ligga och vänta i en sal tills de skulle komma och hämta mig. Det var ganska kul att åka runt i sjukhussängen, speciellt eftersom Johannes gick bakom med en vagn med grejer som de skulle ha med ner till operationssalen. Han såg ju ut som en läkare i sina gröna operationskläder så det såg verkligen ut som att han jobbade där (han berättade sen att det hade varit ett par som frågat om han hade kunnat öppna dörren till dem för de trodde att han jobbade där haha..).
När vi var i väntsalen till operationen så var jag mer nervös än vad jag någonsin varit tror jag, på riktigt så känns allting som en enda dimma därifrån. Efter en stund kom några läkare och sa att de skulle hjälpa mig till operationssalen men att jag skulle behöva gå in dit och att de skulle hjälpa mig. Först tänkte jag att jag kunde gå själv för jag hade ju inte fått några konstiga tabletter eller något? Men njaaa, när jag reste mig upp höll jag på att ramla ner på golvet. Dels för att jag varken hade sovit med än dendär enstaka timmen, inte ätit, jag var så nervös att jag hade kunnat tuppa av av bara det och så även för att katetern fasiken inte var skön alltså.. Så en tjej gick bredvid mig och höll i mig som stöd på ena sidan och Johannes gick bakom eller på andra sidan, jag minns verkligen inte.

Vi tågade in i operationssalen och där var det väldigt många personer. Det var vi redan förberedda på, 13-14 stycken var därinne som alla hade en varsin uppgift under operationen. Allt från kirurg, barnmorska, läkare, narkosläkare, undersköterskor osv. Jag satte mig uppe på operationsängen med några trappsteg under mig. Där skulle jag sitta och först få en till kanyl fast i andra handen men hör och häpna så lyckades de få in den i mitt blodkärl på första försöket. Johannes frågade hur jag mådde och en läkare hon kom fram och tittade på mig och frågade ”hur mår du Malin?” efter en stund kom hon igen ”är du okej?” jag svarade ja men att jag kände mig nervös, jag fattade inte alls varför de höll på att tjata. Såhär i efterhand har Johannes berättat att jag såg ut att svimma eller ramla av sängen närsomhelst för han såg en rädsla och nervositet i mina ögon som han aldrig nånsin sett innan, så det var ju inte konstigt att läkaren frågade lite oroligt hur jag faktiskt mådde..
Sedan skulle jag krama en kudde och försöka kuta ryggen som en katt så att läkaren bakom mig kunde sätta in ryggbedövningen, epiduralen som skulle bedöva mig nedanför brösten och ända ner till tårna. Först fick jag en lokalbedövning så att inte epiduralen skulle kännas. Alltså.. Alla hade sagt att ingen av dessa sprutorna skulle kännas, men epiduralen ville inte riktigt hamna rätt bland mina ryggkotor så det gjorde så ont att jag satt och svettades så mycket att svetten bara rann från hela ansiktet och halsen. Jag kan inte beskriva hur det kändes men det gjorde ONT och inte nog med det så blev det fel två gånger men tredje gången så funkade det och då kändes det inte alls när han sprutade in bedövningen. Efter det så blev det lite halvt bråttom eftersom bedövningen började värka ganska fort och jag skulle ju gärna hinna få upp benen och fötterna på sängen (eller vad man nu ska kalla det där jag låg) innan bedövningen började värka samt lägga mig till rätta.. Det var en ganska cool känsla att bli bedövad i halva kroppen. Jag trodde att det skulle kännas obehagligt men det gjorde det faktiskt inte, först brände de lite på skinkorna och de spred sig snabbt ner i benen och fötterna. Jag försökte lyfta på benen men det var lika lönt som att försöka vifta på sina hårstrån typ.

När jag låg där så satte sig Johannes på min vänstra sida och så hängde de upp ett grönt skynke nedanför mina bröst. De kopplade på EKG så att de kunde hålla koll på mitt hjärta, plus att de kopplade på så att de kunde mäta mitt blodtryck och se ifall blodtrycket skulle falla eftersom det är vanligt att det gör det under en operation. De gav mig även syrgas så att jag skulle kunna andas bättre, och eftersom jag var så nervös och svettig så fick jag även en blöt handduk på pannan.
Johannes hade min telefon i fickan för jag ville att de skulle ta en bild på när hon kom ut så en undersköterska skulle göra det till mig. Narkosläkaren tittade fram bredvid skynket och jag minns inte ens vad han sa men jag minns att jag frågade honom två gånger ifall jag verkligen inte kommer att känna något och han sa nej båda gångerna (jäkla tur, jag var ju bedövad på hela underkroppen så det hade ju varit liiiite svårt att avbryta och gå därifrån liksom). De tog med något kallt på min mage för att se ifall jag kände att det var kallt men det gjorde jag inte. Jag kände ju att de rörde mig och så, men inte mer än det. Jag la ut mina armar på en varsin sida och sen var det igång, jag och Johannes pratade om allt möjligt men vi hamnade på ämnet om att hoppa bungyjump, flyga luftballong och hoppa fallskärm.
Mitt i detta pratet så hörde vi något som lät som en anka typ, och vi förstod att det måste vara vår bebis. Detta var bara några minuter efter de hade börjat skära i mig så det gick verkligen snabbt.Klockan 13.04 kom alltså vår prinsessa till världen och det första dem sa var ”hon är lik sin pappa!”
Jag kände hur mina läppar började darra och mina ögon fylldes med tårar för det var en sådan konstig men fin känsla att de nu plockat ut min bebis som jag haft i min mage i nio månader och nu skulle vi få se henne? Det dröjde innan vi hörde något mer, men sedan hörde vi ett skrik. Eller ja, halva små skrik. Hon fick inte igång skriket eller andningen ordentligt så jag fick inte henne till mitt bröst direkt efteråt utan de visade henne en halv sekund och sedan var de tvungna att ta ut henne till ett bord för att få igång hennes andning. Johannes följde med och några läkare också, så jag blev ganska ensam men de enda jag kunde göra var att fortsätta ligga där (som om jag hade något annat val?) och samtidigt som de sydde ihop mig så hörde jag min lilla bebis i ett rum bredvid hur hon verkligen försökte skrika men det gick inte. Johannes kom och uppdaterade mig lite snabbt, han sa att hon var så fin och att hon hade lockigt hår (det hade hon inte men det såg verkligen ut som det!). En barnmorska kom och visade min bebis och jag fick upp henne på bröstet (bebisen alltså, jag fick inte upp barnmorskan på bröstet) en kort stund mest för att jag skulle få se henne och få känna henne en stund innan de skulle ta henne igen. Det togs några bilder.
Det fina var att när hon kom till mitt bröst så slog hon upp ögonen för första gången, och jag är så glad för att jag och Johannes fick dela den stunden tillsammans för det var så fint. 2618410A-BADC-4A04-A3D5-BE88E47C28A3A3B36006-8A80-4FFC-9730-D75636DDF18CSedan kom tydligen en barnläkare akut och de tog med bebisen till neo-avdelningen för att hjälpa henne med hennes andning. Innan jag visste ifall de hade lämnat operationen helt eller inte så bad jag en sköterska att se ifall dem hade hunnit gå för att jag ville ha tillbaka min telefon så att jag kunde titta på bilderna när jag sedan skulle ligga på uppvaket.
Johannes var med henne hela tiden, de kopplade slangar i hennes näsa, tog blodprover och försökte hjälpa henne. De skulle ha henne på övervakning i fyra timmar och sedan göra en ny bedömning på hur hon mådde och ifall hon klarade att andas själv. Han har berättat att när hon fick slangen i näsan så blev hon så avslappnad eftersom det verkligen hjälpte henne att andas. Under denna tiden så låg jag som sagt där och blev sydd. Jag var så avslappnad även fast allt detta hände, det var som om hjärnan inte registrerade något alls.
Efter operationen så sa alla grattis till mig och de gick igenom operationen med varandra och hade lite rapport (och där låg jag och de pratade över huvudet bokstavligt talat men det gjorde inget för jag var nära på att somna). Operationen hade gått felfri iallafall.

Det tog ca 40 minuter att sy mig och efter det så körde de upp mig till uppvaket där jag skulle ligga i minst 2 timmar så att bedövningen skulle släppa. En barnmorska kom och kände och klämde på min mage för att se ifall livmodern höll på att krympa som den skulle men det var inte så skönt eftersom hon även klämde där snittet var (bedövningen hade börjat släppa då alltså) och förklarade för mig vad som hände med min bebis och att hon låg på övervak på neo.
En kort stund efter så kände jag hur jag kunde vicka lite på tårna, och hur jag kunde lyfta på benen. Eftersom jag som sagt varit livrädd för blodproppar så kämpade jag för att kunna röra mig såfort jag bara kunde. När ena sköterskan på uppvaket kom för att kolla till mig så låg jag där och hade lite gymnastik med mig själv och hon blev chockad över att jag kunde göra det redan. Jag fick isglass och saft och då var klockan strax efter 15. En annan barnmorska kom för att känna på min livmoder igen plus kolla bindan ifall avslaget hade kommit ut. Man blöder ju efter ett kejsarsnitt eftersom det är samma sak som vid en vaginal förlossning, allting ska ju komma ut så att säga. Jag frågade den barnmorskan hur det var med min bebis men hon sa att hon inte visste. Av någon konstig anledning så blev jag inte orolig utan jag kände något lugn i kroppen precis som att jag bara visste att hon mådde bra och att snart, snart skulle jag få träffa henne på riktigt. I väntan inne på uppvaket:C3F7C84B-FBA0-4743-B4E6-B77A3F9B6612 När de sedan kom och sa att de tänkte köra mig till förlossningen igen till mitt rum så blev jag sååå glad, personalen körde dit mig i min säng och hur det gick och vad som hände efter det skriver jag i del 2 :)
I del 2 så kommer fortsättningen om när vi återförenades och hur de två nätterna på BB var och hur det kändes efter min operation.