Livrädd för att dö på BB

Det är normalt att oroa sig. Det betyder inte att man är varken en bitterfitta eller en löjlig person. 

De första veckorna i min graviditet så oroade jag mig hela tiden, det blev tillslut som att jag intalade mig själv att jag skulle få missfall eller att något annat skulle gå åt helvete. Med saker i bagaget var det verkligen inte konstigt att jag oroade mig på det sättet, men att oroa sig gör egentligen ingen som helst nytta. Det enda som händer är att man ödslar onödig energi som går åt, för visst är det energikrävande att behöva oroa sig.

Jag är en person som brukar vara bra på att vända negativa tankar till positiva (har tänkt att skriva ett inlägg om detta för det hjälper verkligen att tänka på vissa sätt!) men när det gäller vissa orosmoment så känner jag att jag behöver jobba mer med att vrida och vända på mina tankesätt. Eller rättare sagt.. jag vet hur jag ska tänka och jag vet hur jag borde tänka, det är bara det att det blir lite svårare att faktiskt göra det vid vissa tillfällen och situationer.

Tex nu inför min kommande förlossning. Jag ska föda via kejsarsnitt som sagt, och precis som vid en vaginal förlossning är det mycket som kan gå snett. Vid ett kejsarsnitt kan de råka skära fel, skära sönder moderkakan, skära i urinblåsan osv. Vid en vaginal förlossning finns lika många risker även om det är andra typer av risker som är större som blandannat framfall, att man spricker hela vägen till Haparanda och massa annat (det finns många argument om allt, många risker om båda sätten det vet jag så jag behöver inte att någon upplyser mig, tro mig, jag har väldigt bra koll på statistiker osv efter alla möten och samtal). Det finns risker med precis allt, bara genom gå till affären finns det en risk för att bli påkörd, eller när jag sitter och skriver detta så finns det en risk för att få en.. propp.

Där har vi det. Exakt det ordet. Propp. Jag har senaste dagarna oroat mig mer och mer för det (blodpropp alltså, inte en öronpropp, tänk om det vore så väl att jag hade oroat mig över vart jag lagt mina öronproppar..). Risken för blodpropp är större när man är gravid överlag, man kan få en propp när man föder vaginalt och även under en operation som kejsarsnitt (operationer ger ökad risk för propp). I vissa landsting får man en spruta med blodförtunnande för att förebygga blodproppar men inte där jag ska föda. Såklart. Jag har ingen i min familj som fått en propp (det brukar ju vara ärftligt sägs det men man kan såklart få det ändå) men jag önskar ändå att jag kunde få såna sprutor för på många ställen runtom i landet så får man det för att som sagt förebygga (oavsett om du har en nära familjemedlem som haft en propp eller ej). 

Jag pratade med min barnmorska om denna oron, för jag är verkligen livrädd för att få en blodpropp i tex hjärnan eller hjärtat och därmed dö, eller få en propp så att man blir lidande av det efteråt (om man får det i hjärnan eller så). Hon sa att är man på ett sjukhus när man får en propp så är man tryggare än om man får det hemma, det är ju värre om man får en blödning.. Dock är det ju riktigt illa om man får en propp i huvudet eller hjärtat, varav därför många sjukhus förebygger det med den sprutan, jävligt logiskt och tryggt. Mindre logiskt och tryggt att de inte har samma riktlinjer i hela landet..

Min mardröm är verkligen att få en blodpropp och dö eller att aldrig mer bli mig själv igen. Jag är riktigt rädd för detta och det går på repeat i mitt huvud, som en tjatig låt på radion som man inte kan stänga av.. att vara uppe och gå efter operationen (inte direkt såklart, men när bedövningen har släppt och så) det ska ju underlätta en del men grejen är att jag inte kan släppa denna oron ändå.

Häromkvällen sa jag till Johannes att ”allting är ju fixat här hemma, så skulle jag inte vara med tillbaka från BB så är det ju inget du behöver oroa dig för, allt är ju klart”. Han tittade på mig som om han precis hade sett en flygande kamel eller Lasse Åberg göra helikoptern framför honom naken.

Det låter kanske löjligt, och det låter kanske som att det är så enkelt att bara släppa men det är det inte. Jag kan inte se framför mig att jag, Johannes och vår bebis kommer hem från BB allihopa. Jag kan inte riktigt se det framför mig och då tänker jag automatiskt att det är för att min magkänsla säger att det inte kommer att vara så heller. Jag kommer antingen bli förlamad, förståndshandikappat eller dö. 

Häromdagen tänkte jag även att jag skulle skriva ett brev till vår bebis och lägga här hemma ifall någonting skulle hända mig, som hon kan ha och läsa när hon blir äldre. För helt seriöst, varför skulle jag ha sådan tur att få barn med någon jag älskar och sedan få börja ett familjeliv i lycka? Jag kan väl inte vara en av dem som har den turen? 

Detta låter väldigt deprimerande och det gör att jag känner mig riktigt fucked up för det är ju nu jag borde känna enbart lycka väl? Om några dagar får jag träffa mitt barn? Tro mig, jag är lycklig och glad över det. Min längtan är brutal och det känns i hela kroppen. MEN (såklart, ”men”) jag är så orolig över att jag inte kommer att följa med Johannes och bebisen hem. Han kommer att hitta någon annan och vårt barn kommer att få en annan mamma. 

Någonstans inom mig, även fast det ligger lika långt inom mig som bananen gör som jag åt tidigare, så vet jag ju att det kommer att gå bra. Det är ju klart att jag kommer att komma hem med min familj och det är klart att jag inte får en propp.. eller? Nej? Jo? Va? Usch jag är så kluven och det värsta av allt är att man är så maktlös! För som jag sa innan så finns det risker med precis allting hela tiden. Alla val vi ställs inför är risker, risker, risker och risker. Det komiska är att även om vi inte tar någon risk så är det också en risk. 

Jag funderar på att skriva ett inlägg här också som kommer att publiceras en vecka efter min förlossning ifall jag inte raderar det (raderas det så har ju allting gått bra..) isåfall borde kanske rubriken vara ”vad var det jag sa?”

Är jag hemsk som skriver såhär ”negativt”? Eller är jag bara mänsklig? Jag övertänker och oroar mig på samma gång.

Nej nu ska jag försöka tänka mer positivt, dör jag så dör jag, då lär jag ändå inte märka det. Blir jag förståndshandikappad eller förlamad, ja då blir jag ju det. Såklart är jag livrädd över att mitt barn inte ska klara sig, bli sjuk eller inte må bra, men den oron kan inte passera i min hjärna för jag får på riktigt andnöd och börjar gråta då. Den tanken får inte finnas. Börjar jag tänka på det så kommer jag att gå under innan jag ens har fått träffa henne..Det hjälper inte att jag oroar mig, jag ska försöka peppa mig själv och tänka i bättre banor. Jag vet. Det är bara det att.. de är så svårt att förstå att just JAG ska förtjäna en sådan lycka att få klara förlossningen och få ett friskt barn. 

Jag vet att när man oroar sig för något längre fram så hjälper det (iallafall för mig) att tänka små steg i taget. Ibland tar man en dag i taget, men ibland även en timme i taget beroende på vad det är eller hur det känns. Jag ska försöka ta en dag i taget nu och fokusera på varje dag i nuet. Synd att man inte kan slå sig själv i skallen (jo de kan man ju men är ytterst tveksam till att det skulle hjälpa..) Det är så himla skönt att ha denna bloggen och kunna skriva av sig och lätta på hjärnan och hjärtat (bara jag skrev orden ”hjärna och hjärta” så tänkte jag direkt på proppar igen..) Det kommer att bli bra.. för det bara måste det❤️

E550F5CC-07AE-4D6C-ABA4-E91FD53BB975

blogstats trackingpixel

3 reaktion på “Livrädd för att dö på BB

  1. Vi känner inte varandra privat men du ska veta att jag tror på att detta kommer att gå all väg :) Om en vecka så ligger du där med er lilla bebis i famnen :) stort lycka till!

  2. Jag bara älskar att du är så äkta rakt igenom! Inte ens massa falskhet om att allt är så bra hela tiden. Jag mår bra av att läsa din blogg så du skulle bara våga att få en propp va 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>