Kejsarsnittet del 1

Untitled-1

Jag tänkte att jag skulle dela med mig utav min förlossningsberättelse till er! Dels för att jag vill skriva ner den nu när jag ännu har den färsk i minnet med alla detaljer och känslor, jag tycker själv att det är intressant att läsa andras förlossningsberättelser, plus att när jag går tillbaka i bloggen så kan jag läsa om den senare :) Idag är det den 16e oktober, dagen då lilla M var beräknad, därför tyckte jag att det var passande att skriva idag! Hon kom ju den 10e oktober och är idag 6 dagar gammal :) 
Jag kommer att dela upp den i två olika delar, denna första delen kommer att handla om när vi kom till förlossningen, förberedelserna inför operationen, under operationen och vad som hände då med vår älskade lilla tjej.. 

Jag publicerar inte alla bilder då vi såklart vill ha en del för oss själva som är privata men att dela med mig såhär tycker jag är kul!

Förra tisdagen så åkte vi in till förlossningen i Helsingborg för att skriva in oss (man gör det dagen innan ifall man ska göra planerat snitt). Vi fick träffa olika personer som skulle vara med under operationen dagen efter, tex barnmorska, undersköterska, läkare, narkosläkare osv. Det togs en himla massa prover och vi fick ställa frågor som vi hade med oss. De berättade att vi skulle infinna oss på förlossningen morgonen efter (i onsdags, den 10/10) klockan 6.45 och så sa de att det var två planerade snitt som skulle göras och att de första skulle göras klockan 8.30 såvida inget annat akut kom imellan. Jag fick med mig en tablett hem som jag skulle ta på kvällen (något med magsyran) och tvättsvampar att duscha med samma kväll plus morgonen efter alltså på operationsdagen. Till Helsingborg tar det en timme att köra från oss (finns ett BB som är närmre men som några av er kanske minns så blev vi så illa bemötta på spec. mödravården där så vi bytte sjukhus helt o hållet) så vi skulle alltså behöva åka hemifrån senast klockan 5.30 på morgonen efter så att man kunde hitta parkering plus att ta oss upp till våningen. Imed att jag skulle duscha så ställe jag klockan på 4.45 men tror ni att jag sov mycket? Nej, det blev bara någon enstaka timmes sömn den natten kan jag säga!

Då vart operationsdagen kommen och efter att ha kontrollerat packningen (klockan 05 på morgonen, snacka om att hjärnan fick jobba haha..), duschat och burit ner sakerna till bilen så satte vi oss med vetskapen om att nästa gång vi kommer hem så kommer det inte bara vara vi två längre, då kommer vi att vara tre och ett helt nytt liv kommer att börja.

När vi kom fram till sjukhuset så parkerade vi och sedan skulle vi gå in, men imed att det var så tidigt så kunde man inte gå in genom den vanliga entrén så vi fick gå en jäkla omväg runt halva sjukhuset pga att de byggde om både inne i sjukhuset och utanför. Det kändes som att vi gick och gick men aldrig kom fram.. Men det gjorde vi.
När vi kom in till förlossningen så satte vi oss och väntade och sedan kom en och hälsade oss välkomna och visade oss in i ett rum där vi skulle få ha våra grejer och spendera tiden både timmarna innan och efter operationen (sedan skulle vi förflyttas in till BB-avdelningen). Imed att vi var förberedda på att vi skulle få komma in på operationen iallafall på morgonen (vi visste inte om det var vi eller de andra paret som skulle in på operationen först) så var vi så nervösa och förväntansfulla på samma gång för nu var det verkligen nära. Men nej, allting drog ut på tiden vilket egentligen inte gjorde någonting eftersom jag och Johannes roade oss inne på rummet och så sa vi hejdå till magen.

4AC8268A-D4AB-4BDB-89E2-7A909BFF3225
Vi fick byta om till operationskläderna och sedan kom två stycken in och berättade att de skulle sätta in en kateter på mig. Detta var något jag verkligen hade fasat över, att få en kateter upp i urinblåsan (man får det för att blåsan ska tömmas och för att risken för att de ska råka skära sönder den under operationen ska minska). Men de förklarade så bra, de hjälpte mig att andas och slappna av och det kändes mest som när man har urinvägsinfektion typ. Det var såklart obehagligt att sätta in den men de hade smetat på bedövningssalva och det var mest timmarna efteråt som var obehagliga för jag kände att jag behövde kissa men jag vågade inte slappna av för jag trodde att jag skulle kissa på mig så jag knep som fan första timmen men sen vande jag mig och då var det lugnt. Ganska skönt att slippa gå och kissa haha.. 7E3E5901-1427-468B-8BC8-2BF304D957D4

Efter detta kom min fasa nummer två, nämligen när de skulle sätta in en kanyl på ovansidan av handen. Jag hatar att ta blodprov eller att sätta in kanyler för jag har så luriga blodkärl, man får alltid sticka mig flera gånger för att få ut något blod och att få en kanyl uppe på handen är inget skönt direkt men det var bara att gilla läget – herregud jag skulle ju få träffa min dotter alldeles snart! De försökte sticka in kanylen en gång men det gick inte och jag blev inte ens förvånad så de gjorde om det och då fungerade det bannemej. Droppet kopplades på och sen låg jag kvar i sjukhussängen i flera timmar och bara väntade och väntade. Johannes satt i en fåtölj bredvid.66F17F89-E865-4579-9A50-1A17D97D3859 När man är sådär fasligt nervös så känns det som att tiden går snabbt men ändå står stilla på samma gång liksom, och det var något akut som hade dykt upp varav därför det dröjde. Imed det drog ut på tiden och jag inte hade fått äta sedan dagen innan så kopplade de på sån grej med näring och socker (jag tappade ordet och jag orkar inte försöka komma på det). De bad även Johannes äta någonting för de sa att det finns risk för att han svimmar annars och att de har varit med om det förr och att de inte kommer kunna fokusera på att ta hand om honom då, så han åt någon macka de hade där och då kan man kanske tro att jag blev frestad? Nej, att äta var nog det sista jag hade kunnat göra så nervös jag var! Det var nästan ett under att jag fick i mig dedär två panodil och åksjuketabletterna som de gav mig (man kan må illa under en operation).DE136CCF-A035-4147-849E-361B532FB684

När klockan var ungefär 11.30 så kom barnmorskan in och sa att det var vår tur, mitt svar blev ”OH MY GOD”. Jag rullades ner till operationen och fick först ligga och vänta i en sal tills de skulle komma och hämta mig. Det var ganska kul att åka runt i sjukhussängen, speciellt eftersom Johannes gick bakom med en vagn med grejer som de skulle ha med ner till operationssalen. Han såg ju ut som en läkare i sina gröna operationskläder så det såg verkligen ut som att han jobbade där (han berättade sen att det hade varit ett par som frågat om han hade kunnat öppna dörren till dem för de trodde att han jobbade där haha..).
När vi var i väntsalen till operationen så var jag mer nervös än vad jag någonsin varit tror jag, på riktigt så känns allting som en enda dimma därifrån. Efter en stund kom några läkare och sa att de skulle hjälpa mig till operationssalen men att jag skulle behöva gå in dit och att de skulle hjälpa mig. Först tänkte jag att jag kunde gå själv för jag hade ju inte fått några konstiga tabletter eller något? Men njaaa, när jag reste mig upp höll jag på att ramla ner på golvet. Dels för att jag varken hade sovit med än dendär enstaka timmen, inte ätit, jag var så nervös att jag hade kunnat tuppa av av bara det och så även för att katetern fasiken inte var skön alltså.. Så en tjej gick bredvid mig och höll i mig som stöd på ena sidan och Johannes gick bakom eller på andra sidan, jag minns verkligen inte.

Vi tågade in i operationssalen och där var det väldigt många personer. Det var vi redan förberedda på, 13-14 stycken var därinne som alla hade en varsin uppgift under operationen. Allt från kirurg, barnmorska, läkare, narkosläkare, undersköterskor osv. Jag satte mig uppe på operationsängen med några trappsteg under mig. Där skulle jag sitta och först få en till kanyl fast i andra handen men hör och häpna så lyckades de få in den i mitt blodkärl på första försöket. Johannes frågade hur jag mådde och en läkare hon kom fram och tittade på mig och frågade ”hur mår du Malin?” efter en stund kom hon igen ”är du okej?” jag svarade ja men att jag kände mig nervös, jag fattade inte alls varför de höll på att tjata. Såhär i efterhand har Johannes berättat att jag såg ut att svimma eller ramla av sängen närsomhelst för han såg en rädsla och nervositet i mina ögon som han aldrig nånsin sett innan, så det var ju inte konstigt att läkaren frågade lite oroligt hur jag faktiskt mådde..
Sedan skulle jag krama en kudde och försöka kuta ryggen som en katt så att läkaren bakom mig kunde sätta in ryggbedövningen, epiduralen som skulle bedöva mig nedanför brösten och ända ner till tårna. Först fick jag en lokalbedövning så att inte epiduralen skulle kännas. Alltså.. Alla hade sagt att ingen av dessa sprutorna skulle kännas, men epiduralen ville inte riktigt hamna rätt bland mina ryggkotor så det gjorde så ont att jag satt och svettades så mycket att svetten bara rann från hela ansiktet och halsen. Jag kan inte beskriva hur det kändes men det gjorde ONT och inte nog med det så blev det fel två gånger men tredje gången så funkade det och då kändes det inte alls när han sprutade in bedövningen. Efter det så blev det lite halvt bråttom eftersom bedövningen började värka ganska fort och jag skulle ju gärna hinna få upp benen och fötterna på sängen (eller vad man nu ska kalla det där jag låg) innan bedövningen började värka samt lägga mig till rätta.. Det var en ganska cool känsla att bli bedövad i halva kroppen. Jag trodde att det skulle kännas obehagligt men det gjorde det faktiskt inte, först brände de lite på skinkorna och de spred sig snabbt ner i benen och fötterna. Jag försökte lyfta på benen men det var lika lönt som att försöka vifta på sina hårstrån typ.

När jag låg där så satte sig Johannes på min vänstra sida och så hängde de upp ett grönt skynke nedanför mina bröst. De kopplade på EKG så att de kunde hålla koll på mitt hjärta, plus att de kopplade på så att de kunde mäta mitt blodtryck och se ifall blodtrycket skulle falla eftersom det är vanligt att det gör det under en operation. De gav mig även syrgas så att jag skulle kunna andas bättre, och eftersom jag var så nervös och svettig så fick jag även en blöt handduk på pannan.
Johannes hade min telefon i fickan för jag ville att de skulle ta en bild på när hon kom ut så en undersköterska skulle göra det till mig. Narkosläkaren tittade fram bredvid skynket och jag minns inte ens vad han sa men jag minns att jag frågade honom två gånger ifall jag verkligen inte kommer att känna något och han sa nej båda gångerna (jäkla tur, jag var ju bedövad på hela underkroppen så det hade ju varit liiiite svårt att avbryta och gå därifrån liksom). De tog med något kallt på min mage för att se ifall jag kände att det var kallt men det gjorde jag inte. Jag kände ju att de rörde mig och så, men inte mer än det. Jag la ut mina armar på en varsin sida och sen var det igång, jag och Johannes pratade om allt möjligt men vi hamnade på ämnet om att hoppa bungyjump, flyga luftballong och hoppa fallskärm.
Mitt i detta pratet så hörde vi något som lät som en anka typ, och vi förstod att det måste vara vår bebis. Detta var bara några minuter efter de hade börjat skära i mig så det gick verkligen snabbt.Klockan 13.04 kom alltså vår prinsessa till världen och det första dem sa var ”hon är lik sin pappa!”
Jag kände hur mina läppar började darra och mina ögon fylldes med tårar för det var en sådan konstig men fin känsla att de nu plockat ut min bebis som jag haft i min mage i nio månader och nu skulle vi få se henne? Det dröjde innan vi hörde något mer, men sedan hörde vi ett skrik. Eller ja, halva små skrik. Hon fick inte igång skriket eller andningen ordentligt så jag fick inte henne till mitt bröst direkt efteråt utan de visade henne en halv sekund och sedan var de tvungna att ta ut henne till ett bord för att få igång hennes andning. Johannes följde med och några läkare också, så jag blev ganska ensam men de enda jag kunde göra var att fortsätta ligga där (som om jag hade något annat val?) och samtidigt som de sydde ihop mig så hörde jag min lilla bebis i ett rum bredvid hur hon verkligen försökte skrika men det gick inte. Johannes kom och uppdaterade mig lite snabbt, han sa att hon var så fin och att hon hade lockigt hår (det hade hon inte men det såg verkligen ut som det!). En barnmorska kom och visade min bebis och jag fick upp henne på bröstet (bebisen alltså, jag fick inte upp barnmorskan på bröstet) en kort stund mest för att jag skulle få se henne och få känna henne en stund innan de skulle ta henne igen. Det togs några bilder.
Det fina var att när hon kom till mitt bröst så slog hon upp ögonen för första gången, och jag är så glad för att jag och Johannes fick dela den stunden tillsammans för det var så fint. 2618410A-BADC-4A04-A3D5-BE88E47C28A3A3B36006-8A80-4FFC-9730-D75636DDF18CSedan kom tydligen en barnläkare akut och de tog med bebisen till neo-avdelningen för att hjälpa henne med hennes andning. Innan jag visste ifall de hade lämnat operationen helt eller inte så bad jag en sköterska att se ifall dem hade hunnit gå för att jag ville ha tillbaka min telefon så att jag kunde titta på bilderna när jag sedan skulle ligga på uppvaket.
Johannes var med henne hela tiden, de kopplade slangar i hennes näsa, tog blodprover och försökte hjälpa henne. De skulle ha henne på övervakning i fyra timmar och sedan göra en ny bedömning på hur hon mådde och ifall hon klarade att andas själv. Han har berättat att när hon fick slangen i näsan så blev hon så avslappnad eftersom det verkligen hjälpte henne att andas. Under denna tiden så låg jag som sagt där och blev sydd. Jag var så avslappnad även fast allt detta hände, det var som om hjärnan inte registrerade något alls.
Efter operationen så sa alla grattis till mig och de gick igenom operationen med varandra och hade lite rapport (och där låg jag och de pratade över huvudet bokstavligt talat men det gjorde inget för jag var nära på att somna). Operationen hade gått felfri iallafall.

Det tog ca 40 minuter att sy mig och efter det så körde de upp mig till uppvaket där jag skulle ligga i minst 2 timmar så att bedövningen skulle släppa. En barnmorska kom och kände och klämde på min mage för att se ifall livmodern höll på att krympa som den skulle men det var inte så skönt eftersom hon även klämde där snittet var (bedövningen hade börjat släppa då alltså) och förklarade för mig vad som hände med min bebis och att hon låg på övervak på neo.
En kort stund efter så kände jag hur jag kunde vicka lite på tårna, och hur jag kunde lyfta på benen. Eftersom jag som sagt varit livrädd för blodproppar så kämpade jag för att kunna röra mig såfort jag bara kunde. När ena sköterskan på uppvaket kom för att kolla till mig så låg jag där och hade lite gymnastik med mig själv och hon blev chockad över att jag kunde göra det redan. Jag fick isglass och saft och då var klockan strax efter 15. En annan barnmorska kom för att känna på min livmoder igen plus kolla bindan ifall avslaget hade kommit ut. Man blöder ju efter ett kejsarsnitt eftersom det är samma sak som vid en vaginal förlossning, allting ska ju komma ut så att säga. Jag frågade den barnmorskan hur det var med min bebis men hon sa att hon inte visste. Av någon konstig anledning så blev jag inte orolig utan jag kände något lugn i kroppen precis som att jag bara visste att hon mådde bra och att snart, snart skulle jag få träffa henne på riktigt. I väntan inne på uppvaket:C3F7C84B-FBA0-4743-B4E6-B77A3F9B6612 När de sedan kom och sa att de tänkte köra mig till förlossningen igen till mitt rum så blev jag sååå glad, personalen körde dit mig i min säng och hur det gick och vad som hände efter det skriver jag i del 2 :)
I del 2 så kommer fortsättningen om när vi återförenades och hur de två nätterna på BB var och hur det kändes efter min operation.

blogstats trackingpixel

2 reaktion på “Kejsarsnittet del 1

  1. Alltså wow!
    Ligger och läser detta i lägg kl 04:26 på morgon och ligger nu med tårar i ögonen!
    Så vackert och läsa och även väldigt underbart!

    Grattis än en gång!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>