Kejsarsnittet del 2

2

I förlossningsberättelsen del 1 avslutade jag med att jag skulle få komma tillbaka till vårt rum på förlossningen efter att ha legat på uppvaket. Johannes och bebisen var kvar på neo-avdelningen eftersom hon hade svårt att andas själv. När de skulle rulla ner mig till vårt rum så visste jag alltså inte alls hur det var med vår bebis, jag visste liksom inte ens om hon levde eller inte. Det sista jag fick veta var att en barnläkare kom och tog henne akut och att Johannes följde med. Dock hade jag verkligen en lugn känsla i kroppen och när vi var i hissen frågade jag en annan barnmorska om hon visste hur det var med min bebis och hon sa att allting var bättre men att hon skulle ligga på observation i 4 timmar så det var ca 2 timmar kvar av den tiden och såvida inget annat hände så skulle vi få återförenas efter det. Nu i efterhand är jag tacksam över att jag inte kunde följa med för att se henne med slangar i näsan och göra prover hade jag inte klarat av, men Johannes tyckte att det var väldigt jobbigt så jag hade ju gärna velat finnas som ett stöd för honom givetvis. Jag har dock fortfarande i huvudet hur hon lät när hon kom ut från magen och hur hon verkligen försökte skrika men att det inte gick. Det blev liksom bara halva skrik och det var väldigt jobbigt att ligga och höra det.
Iallafall. Jag kom ner till vårt rum på förlossningen och då kom två barnmorskor in och pratade med mig plus tryckte på min mage (det var verkligen INTE skönt för då hade ju bedövningen släppt helt och hållet så det blev ju att det kändes nere vid snittet också) samt kollade min binda men de hade knappt kommit något blod alls. Vi kom iallafall överens om att någon av dem skulle gå över till neo för att kolla hur det gick, samt berätta för Johannes att jag mådde bra och var tillbaka. Han hade ju ingen aning om hur jag mådde eftersom sist han såg mig så hade de ju precis börjar sy ihop mig. Just när de skulle resa sig upp och lämna rummet så kom han in, han hade hört att jag var tillbaka och ville se hur jag mådde. De hade vår bebis under kontroll och de skulle göra blodprov vilket han absolut inte ville eller klarade av att se. Vi satt därinne och så kom personalen in med den berömda fikan med smörgåsarna som man får efter man fött. Alla säger att det är typ det godaste de någonsin ätit och eftersom jag fortfarande inte hade ätit sen dagen innan (och då hade jag ändå varit vaken i 13 timmar så var det faktiskt väldigt gott.

726BF89F-D8F2-47A4-8922-5AD3C81BE857

Helt plötsligt öppnades dörren och så kom två stycken in med en liten vagn med sig och så sa de ”här är någon som vill träffa er” och där i låg vår älskade lilla bebis. För första gången skulle vi få vara tillsammans och när jag fick se henne så kände jag hur varm jag blev i kroppen. Hon låg där och sov och såg ut som en riktig liten ängel, jag fick henne upp till mitt bröst och bara pussade på henne. 05B334A1-C849-48F0-A5B8-1402F82C1A2A

Tänk att det nu var över och att vi skulle få börja vår framtid som en familj. Jag och Johannes startade våra telefoner för att berätta för våra nära och kära att allt hade gått bra, vi skyndade oss att skicka bilder osv och sedan bara satt vi helt tysta och tittade på henne. Det var så ofattbart (och det är det ännu!) att hon hade legat därinne i min mage och nu var hon utanför min mage och vi kunde verkligen se hur denna lilla människa såg ut. Efter denna stunden har jag minnesluckor igen men jag vet att jag låg kvar där i sängen med bebisen och Johannes satt bredvid och vi pratade med varandra om alltihop. Vi förflyttades även in till BB från förlossningen, där vi fick ett nytt rum. B6C1BA36-41F5-4F17-B4B5-B27FD28901E9

Efter ett par timmar började jag få riktigt ont vilket visade sig vara eftervärkar. De blev bara värre och värre för varje värk som kom och jag verkligen stönade rakt ut av smärta. Ville vrida och vända mig ut och in men det gick ju inte för det gjorde rätt ont vid snittet när jag skulle vända mig eller ens försöka resa mig lite upp. Nu i efterhand förstår jag vad barnmorskan sa, att eftervärkarna är värre hos de som gjort kejsarsnitt (inte för alla, skönt för er då haha) än hos de som fött vaginalt och det är egentligen inte så konstigt om man ska tänka logiskt. Vid en vaginal förlossning så sätter livmodern igång att arbeta själv och den gör sig redo, men vid ett kejsarsnitt så är den inte redo för det utan man skär ju i den för att plocka ut barnet. Klart som fan att det gör ont för de flesta men jag var INTE beredd på att skulle kännas så mycket, det kändes som att snittet och eftervärkarna krockade lite med varandra där. Jag fick smärtstillande så ofta det gick men morfinet fungerade inte alls och inte alla tabletterna jag fick heller, eller jo de hjälpte säkert för smärtan i snittet men inte mot eftervärkarna. Tillslut fick jag en morfinspruta, men den hjälpte lika mycket som att försöka laga en glasruta med karlssons klister, alltså inte ett skvatt. När man gjort ett kejsarsnitt (eller vilken operation som helst) så är det viktigt att kunna ställa sig upp samt röra på sig så fort som möjligt för annars ökar risken för blodproppar och det var ju en mardröm för mig så mitt imellan två värkar så hjälpte två barnmorskor mig att iallafall ställa mig upp med hjälp av ett gåbord. Det var absolut inte skönt, men det var lite skönt att få stå upp även fast det mesta snurrade till i huvudet (hade ju legat ner i 16 timmar så benen ville inte riktigt bära).
Den sista eftervärken var klockan 01, efter det hade jag bara två mindre värkar som jag ändå bara kunde andas mig igenom, och klockan 05 så kände jag hur det bokstavligt talat började forsa ut något från mig ”där nere”. Jag bad Johannes kolla i sängen och ja där var ju en del blod om man säger så, så det var bara att ringa på klockan så att personalen kom. Den kvinnan som kom in var inte jättetrevlig och efter att ha pratat lite med henne så förstod man att hon inte var speciellt förtjust i sitt jobb längre. När jag sa till henne att jag hade läckt ganska mycket så suckade hon och frågade ”jaha ska vi byta i sängen eller ska du ställa dig upp?” hennes attityd var rätt klar om att hon tyckte det var jobbigt ifall detta skulle ske i sängen och det kan jag ju förstå men å andra sidan var det ju hennes jobb ärligt talat. Dock gav det mig motivation till att jag minsann skulle klara av så mycket som möjligt så jag sa att jag helst ville ställa mig upp, då kom nästa fråga ”du klarar inte att gå till toaletten eller?” varpå jag svarade ”jag vill prova” och då blev hon faktiskt trevligare, jag vet ju att det underlättade hennes arbete plus att jag fick komma upp och trotsa dedär jäkla blodpropparna. Hennes attityd gav mig verkligen motivation, så det var väl lite win-win på den. Jag klarade dock inte att sätta mig på toaletten så vi fick stå upp och byta bindan och göra så rent det bara gick, plus byta sjukhusnattlinnet (kallas det så? det såg ut som det iallafall) för det var inte längre speciellt vitt på baksidan om man säger så.. Alla eftervärkar hade alltså gjort att avslaget (som kommer efter en förlossning) kom ut vilket var skönt ändå, för efter det så har det inte kommit speciellt mycket blod. Vissa kanske tror att man inte blöder efter ett kejsarsnitt men det är ju samma grejer som ska ut som vid en vaginal förlossning om man säger så.09CA3C46-7B10-44A4-87DC-41904BBC2B7F

På morgonen/förmiddagen efter (eller ja det var ju redan morgon men man har inte mycket tidsuppfattning på BB kan jag säga, knappt att vi har det nu heller känns det som, klockan är liksom så oviktig för man anpassar ju sig efter den nyfödda) så kom det in en barnmorska för att kolla syressättningen och pulsen hos bebisen (kan varit något mer, men det var så mycket tester och det är så svårt att hålla reda på vad och när alla var) och jag kände att jag verkligen behövde kissa. Det skulle jag ju egentligen inte kunna känna med tanke på att jag hade katetern men jag kände att jag VERKLIGEN behövde så jag knep allt vad jag kunde och då kände jag även att det började rinna blod från mig så jag bad Johannes att hjälpa mig upp till toaletten och så travade jag till toaletten. Barnmorskan märkte nog inte det och jag ville inte störa eftersom hon höll på med bebisen som sagt. När jag satte mig på toaletten så kände jag att jag… kissade? Alltså måste katetern ha flyttat på sig på något vis. Oftast tar man bort katetern redan samma dag som operationen och tanken var att de skulle göra det men eftersom jag hade så sjukligt ont så kunde jag omöjligt kunna gå på toaletten den kvällen eller natten så därför bestämde vi att den skulle få sitta kvar. Jag ropade på Johannes att trycka på larmknappen eftersom den kvinnan som var därinne hade lämnat rummet och efter en liten stund kom det in en barnmorska till oss. Johannes bara ”hon behöver verkligen hjälp därinne, det är lite kaos” varpå hon öppnade dörren snabbt som fan (det lät ju på honom som om det var akut) men jag bara ”nej asså det är inget akut, jag tror bara att katetern måste tas ut nu, jag kände liksom att jag behövde kissa och jag har kissat nu. I toaletten alltså” så vi tog ut den och sen så frågade jag om jag kunde få duscha. Hon såg lite chockad ut och frågade ifall jag var säker på att jag skulle klara av det då det inte ens hade gått ett dygn sedan min operation och så frågade hon om jag ville ha hjälp men jag svarade att jag ville försöka själv men att jag skulle larma ifall det var något. Som sagt, jag är envis och så vill jag absolut inte vara till besvär för personalen. Duschningen gick jättebra och efter det så kunde jag gå helt ensam tillbaka till sängen igen.

Resten av den dagen så umgicks vi alla tre, jag låg mestadels i sängen men var även uppe en hel del för att röra på mig. Jag hade inte så ont som jag trodde att jag skulle ha men å andra sidan fortsatte jag med smärtstillande så det var säkert en stor bidragande orsak till att jag ändå mådde så bra som jag gjorde. Dessutom hade jag ju haft eftervärkar från helvetet så allt annat kändes typ som ett paradis om man jämförde med dem. Det som gjorde ont var när jag gjorde rörelser där jag använde magmusklerna för tro mig man märker hur mycket man använder sina magmuskler automatiskt när man inte längre kan använda dem utan att det gör ont.
Johannes och bebisen tog en vilostund på eftermiddagen och tanken var att jag med skulle det men det gick inte, jag kunde verkligen inte komma till ro liksom, men jag passade på att fota mina favoriter istället.

8FE391DD-7B5D-4FD6-B1E8-0737B93A061E På kvällen var det krim-torsdag så då kollade vi på Efterlyst på kvällen (eller ja vi hade tvn igång iallafall, vet inte vem jag försöker lura med att vi faktiskt kollade på det och inte hade all fokus på den lilla krabaten hos oss).
På fredagsmorgonen så kom det in en läkare som skulle göra ett hörseltest på henne och det gick superbra vilket var skönt, men jag antar att hon ändå bara kommer att höra det hon VILL höra 😉 Sedan kom det in en annan barnmorska som frågade hur vi kände inför att åka hem. Imed testerna på bebisen visade bra och de tyckte att jag var ”förvånansvärt pigg och rörlig” så kunde vi få åka hem om det kändes bra för oss. Vi blev sååå glada, för även fast vi hade en bra tid på BB så är det alltid skönt att få komma hem. Sjukhus är ju alltid sjukhus liksom.. De tog av mitt förband jag hade på såret och så satte de dit vanlig kirurgtejp istället, och sedan skulle de göra ett blodprov på vår lilla krabat. De frågade om vi ville följa med eller om hon skulle ta henne själv och att det bara var i rummet bredvid men vi bestämde oss för att stanna kvar i rummet, för bara tanken av att ta ett blodprov på en sån liten människa? Nej jag hade aldrig klarat det. Det gjorde så ont i hjärtat när hon tog ut henne från rummet så både jag och Johannes satt med tårar i ögonen och sen började jag gråta av tanken på att de skulle göra ett blodprov. När de kom tillbaka med henne så såg jag hur vaken hon var och röd i ansiktet, när vi lämnade henne så hade hon sovit som en sten så då förstod jag att hon verkligen hade varit ledsen och fy satan i gatan vad det gjorde ont i mitt hjärta. Om jag tänker på det just nu så kan jag börja gråta av det igen. Kolla plåstret på hennes lilla hand.. mitt hjärta brister alltså!!

2E2A5F11-5580-4B81-A887-3904DDCF83B6 Barnmorskan kom in med en massa papper, journaler och information som kunde vara bra nu när vi snart skulle komma hem och vi gick igenom allting. Sedan kom en annan kvinna för att prata med mig om hur jag skulle göra nu första tiden efter operationen, tex hur jag skulle resa mig upp från sängen, hur jag skulle lägga mig ner osv.
Efter detta var det dax för hemgång och det kändes så overkligt att vi nu skulle åka hem med denna lilla människan utanför min mage istället för innan för magen. Jag menar, hon hade ju varit med oss påväg till BB också såklart men då var hon ju som sagt innanför magen. Nu skulle hon sitta bredvid mig i bilen? Som sagt, så himla overkligt!9D440061-01F2-4788-904A-441882B0923C17F163E7-E57A-496D-9081-CB18D045E59A

Detta var iallafall min förlossningsberättelse och jag känner verkligen att det var i grevens tid som jag skrev den för herregud vad jag redan hade glömt mycket. Hjärncellerna fick verkligen jobba men det var det värt :) 
Som någon av er kanske har lagt märke till så har förlossningsberättelserna handlat så mycket om själva bebisen men det är för att jag tänkte skriva ett inlägg om bara henne och hur det varit hittills, alltså från BB tills där vi är nu idag.
Vår älskade lilla tjej som redan är 8 dagar gammal.

Vi är otroligt nöjda med vår vistelse och vårt barns födelse i Helsingborg, det kunde inte blivit bättre (förutom andningen och det men de var ju ingens fel, alla var så fantastiska)

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>