När hejdå blir på riktigt

Anteckningar 22 juni:

Idag var jag i Köpenhamn tillsammans med Linnea. Min kära Stockholmskusin som flyttat ner till Skåne!! Ingen är gladare än mig över det, det kan jag lova haha.. Hon har en bebis på 13 månader så han är alltså 5 månader äldre än Milly och jag ser verkligen framemot alla kommande stunder vi kommer dela tillsammans.

Iallafall.. idag åkte jag och Linnea till Köpenhamn ensamma utan våra bebisar, för vi skulle hälsa på en närstående på sjukhuset där, som aldrig mer kommer att komma hem, cancer ni vet. Den sjukdomen som tar var och varannan människa ifrån oss. Det var en väldigt jobbig och känslosam men fin stund att vara där tillsammans och bara prata minnen, gråta, kramas, skratta osv. Jag bröt ihop mitt under vistelsen, från ingenstans. Jag gick ut från rummet och Linnea kom efter, sedan gick vi in igen efter en stund. Hon, vår älskade Birgit, ville att vi skulle kramas men när vi gjorde det så brast det för mig igen och även för henne. Så där kramades och grät vi båda två i armarna på varandra, i vetskapen om att det var sista gången vi sågs. Jag bär med mig orden ”vi får vara tacksamma att vi sågs i detta livet och hur många år vi haft tillsammans”.

Innan vi tog en buss till sjukhuset så försökte vi ha en trevlig stund tillsammans, jag och Linnea, så vi köpte lunch och gick till en park där vi satte oss och åt, pratade som två pratkvarnar, plus försökte förbereda oss på själva anledningen till varför vi faktiskt hade åkt till Danmark..

3D81D079-AECA-4253-BBB5-653406F3FADF

D16344EC-0C95-41A9-90F0-0ADAA20513FF

91BEA743-1621-455C-8C67-40D0B81897B47A54AD9B-68DF-4855-AB96-1324674CD653

Det är verkligen svårt att välja rätt ord i vissa lägen, och egentligen borde det kanske har varit ett sådant läge igår men allting bara kom helt naturligt. Jag frågade Birgit ifall rädslan fanns inför vad som skulle ske (alltså att somna in) och när vi fick svaret att det absolut inte fanns någon rädsla utan endast ett lugn så kändes det bra i hjärtat. Det är såklart en fruktansvärd situation men just att veta att det som sagt inte finns någon rädsla eller skräck, det känns som att det är det viktigaste av allt. Jag känner såklart sorg och att det gör ont i mig för det är aldrig kul att förlora någon man älskar, men som Birgit sa så ska vi ändå vara tacksamma för alla åren vi fått tillsammans. Att vi får tänka tillbaka på alla minnen, även fast det är just det som gör ont.

Efter vi hade varit där så kändes det så konstigt påvägen hem och det gör det fortfarande. Att säga hejdå till någon gör vi nästan dagligen. När vi ska till jobbet, skolan, när vi hälsat på någon, när vi pratat i telefon, osv. Men att säga hejdå PÅ RIKTIGT och att inte ens kunna avsluta med ”vi ses” det ger ordet hejdå en helt annan innebörd. Hon var ändå hyfsat pigg och det känns ändå som att vi kanske kommer kunna åka och hälsa på en gång till. Det kanske inte ens behövde vara sista gången?

4748BA84-8FDB-4D73-A940-94D4CAA6705C

6EBF00B7-898D-49F5-B66F-5536AE53DE0D

Uppdatering 25 juni:

Idag fick jag samtalet att Birgit gått bort. Linnea ringde mig och det första jag frågade var ”är det vad jag tror att det är?” varpå hon svarade ja. Jag känner mig bara helt tom på känslor och ord. Samtidigt som jag känner en enorm saknad så känner jag ett lugn, ett lugn för att det gick så snabbt ändå. Hon sa ju att hon bara låg och väntade på att somna in, och jag är verkligen tacksam över att vi hann komma dit på besök, vi hann kramas, säga att vi älskade varandra. Vi hann prata minnen, vi hann gråta och vi hann skratta. Det enda jag ångrar, eller rättare sagt hade gjort annorlunda ifall jag hade spolat tillbaka tiden, det hade varit att inte möta Birgits blick precis när vi lämnade rummet för jag ser bara den blicken framför mig, vår sista ögonkontakt. Den var så mäktig och sa så mycket men med ord jag inte kan förklara. Ledsamhet, någon form av rädsla, ett skrik, en blick som sa att det var verkligen sista gången vi sågs, hon såg svag ut inombords och det speglade sig i den ögonkontakten för första gången. Linnea tittade aldrig bak och jag ångrar att jag gjorde det men det går inte att göra ogjort och jag försöker att ersätta den blicken med nånting annat från det besöket. Jag kan fortfarande känna när vi höll varandras hand, hur varm handen var när den greppade min. Jag kan känna kramarna.

Idag/ikväll ska jag hem till Linnea och det kommer att vara bara hon och jag tillsammans med våra bebisar. Det känns otroligt bra att vi har varandra, för även fast jag såklart inte önskar att Linnea känner sig ledsen, så är jag som sagt tacksam över att ha någon som går igenom exakt samma sak, det sägs ju att delad sorg är halv sorg och delad glädje är dubbel glädje. Vi kommer att känna glädje igen genom att fortsätta att ha henne i våra tankar och hjärtan, kunna glädjas åt vårt liv med henne. Men just nu är det okej att sörja, det är okej att inte känna dendär glädjen. Allting tar sin tid ❤️

0A7E3AC1-02C1-4FD3-96DF-D0D18AD8BF6F