Idag får vi veta könet!

 

Bildresultat för pojke eller flicka
Godmorgon!
Just nu sitter jag och äter frulle, lyssnar på en podd och bloggar. Jag är ledig idag men kunde inte sova längre än till klockan 08 trots att jag är sviiiintrött. Anledningen är att jag är så jävla nervös, för idag ska vi på RUL (rutinultraljud) klockan 14.20. Jag är mer nervös nu än vad jag var inför KUB-testet då jag gjorde ultraljud och blodprov för att kolla bebisen utförligt och då var jag ändå sjukt nervös.. Antar att det är för att vi verkligen kommer att gå igenom alla organ ännu mer noggrant och den största önskan är ju att bebisen ska må bra ju, det är det absolut viktigaste liksom.
En annan sak som också är så spännande, är att vi idag kommer att få chansen att få veta ifall det bor en flicka eller en pojke i min mage. Ibland vill inte bebisarna samarbeta så bra och vilja visa könet på ultraljudet så det är inte alls säkert att vi kommer att få veta men jag hoppas verkligen det för det är ju de man tänkt på sedan man fick se på teststickan att man var gravid i princip och idag är den dagen här!

Jag har märkt att just denna frågan ifall man vill ta reda på könet eller ej är en känslig fråga för vissa. Jag personligen tycker att det är kul att man kan få välja att ta reda på det i de flesta fallen men vissa som jag pratat med om det har blivit upprörda och tycker att det är korkat att man ens ska ta reda på det eftersom det inte ska spela någon roll ifall man får en pojke eller flicka och det håller jag med om till 100%, helt och hållet. Däremot har vi valt att vi vill ta reda på det av två olika anledningar och för det första är det för att vi båda är så jävla nyfikna när det gäller det mesta och kan man då ta reda på en sådan här grej så finns det inte på vår karta att inte göra det, men även för att det känns som att man kan knyta an lite lättare till själva bebisen. Nu är det liksom ”den”, men om vi istället kommer kunna säga och tänka ”han” eller ”hon” så blir det mer verkligt. Detta är ju bara våra åsikter så alla har ju rätt att tycka vad de vill såklart, men det som irriterar mig är att om det finns ett val där man kan välja antingen det ena eller det andra så ska folk ge fan i att försöka trycka ner vad jag/vi vill välja att göra. Man har rätt till sin åsikt men man har inte rätt till att förnedra vad vissa väljer att göra. Jag skulle ju aldrig trycka ner de som väljer att inte ta reda på könet liksom. Egentligen kan man ta det med en nypa salt och inte på blodigt allvar, för det är ett kön och det spelar liksom ingen roll om det är en pojke eller flicka? Som sagt är det enda som räknas hur bebben mår. Det är mest för skojs skull.

Vi har från dag ett känt att det är en flicka som ligger i min mage, och av alla vi pratat med så är det verkligen 90% som säger samma sak men de som sagt att det är en pojke säger verkligen att det är det och att de är så säkra, så nu är jag väldigt osäker haha. Min magkänsla brukar oftast stämma och jag har hela tiden trott och tänk att det är en flicka. Som sagt, om 3 timmar får vi veta. Vi får väl se om eller när jag väljer att skriva ut det här :) Jag har ju gjort massa tester här hemma för ett tag sedan och 9/10 av alla de testerna visade att det skulle bli en flicka. Alltså detta är SÅÅ spännande!!
Bildresultat för pojke eller flicka
Bildresultat för pojke eller flickaBildresultat för pojke eller flicka

Vecka 20!

Hej på er hörreni!

Alltså jag har sååå blandade känslor angående detta med graviditeten och hur jag upplever tiden. Samtidigt som det känns som en evighet tills bebisen kommer, så känns det som att jag går in i en ny vecka typ varannan dag och att jag uppdaterar flera gånger i veckan. Jag trivs iallafall med att tiden går i den takt som den gör, men å andra sidan hade jag ändå inte kunnat göra något åt saken 😉 Johannes tycker att tiden går för sakta och att jag varit gravid i ett år redan och har ett år kvar, men det är inte så konstigt att han upplever det så eftersom det är i min kropp allting händer, han går ju bara och väntar liksom.

Idag går jag in i gravidvecka 20, hur sjukt ändå? Om några dagar har halva tiden gått och nästa månad går jag in i sjätte månaden?!! Iallafall.. nu tycker jag att jag upplever lite fler symtom igen. Jag har till och från börjat få halsbränna, börjat drömma mer än vanligt på nätterna och så har tröttheten fanimej börjat komma igen. Jag läste nyss att det är vanligt att den kommer tillbaka nu, har liksom gått och undrat vad som är felet.. jag har tagit järntabletter i ett par månader men kanske får åka doseringen då man mest får i sig järn genom att äta kött och eftersom jag är vegetarian är det ju lite svårt :) Mina hormoner känns lite extra nu psykiskt, jag är mer känslig och reagerar på saker jag i normala fall inte skulle och jag är inne i en ångestperiod som är svår att veta ifall det beror på hormoner eller om det beror på min diagnos jag har sedan innan. Jag försöker iallafall att fokusera på bra saker och att jag faktiskt bär på mitt barn vilket känns så otroligt fint, häftigt, spännande och läskigt på samma gång.

Bebisens rörelser kommer mer och mer, igår hade h*n hicka och jag bara höll handen på magen och log som ett fån.. att känna bebis gör min tillvaro så magisk och det känns så fint att få känna att det faktiskt bor någon därinne. Jag längtar tills de riktiga sparkarna kommer, jag lär ju stå som förstenad varje gång i början haha. Ännu har inte Johannes lyckats känna rörelserna utanpå magen men det kan dröja ett tag till, jag är överlycklig bara jag själv får känna det (ja man får vara egoist lite).

Juste.. Min andfåddhet (finns det ett ord som heter så?) och att jag har svårt för att andas. Detta sitter lite ihop med min ångest, för just nu så känner jag att jag imellanåt har svårt att andas, lite som att jag ska kvävas typ. Det är tydligen normalt (eller ja alltså inte normalt ifall man väl skulle kvävas men det är normalt att känna en tyngd i andningen) men automatiskt kopplar min kropp det till att det är ångest vilket gör att kroppen reagerar negativt på det. Ni som själva lider av/lidit av ångest känner säkert igen trycket i bröstet och att andetagen känns tunga, så automatiskt tror min kropp att det är mer ångest på gång. Samma sak om jag är ute och går, antingen en powerwalk eller bara en promenad på stan eller upp för trapporna här hemma så blir jag andfådd och får nästan andnöd och måste stanna.. skrattar lite åt mig själv varje gång eftersom det ibland kan bli efter 10 meter att jag måste stanna för att andas haha, som om konditionen är på noll. Iallafall beror bland annat på att det pumpar mer blod i kroppen, men det måste verkligen se kul ut eftersom jag ibland blir andfådd av att prata (och ni som känner mig vet att jag är ganska pratglad……) ett samtal med mig kan bli som ett maraton 😉

Annars då? VI SKA PÅ RUL (rutin-ultraljud) PÅ FREDAG!! OM TVÅ DAGAR!! I ÖVERMORGON! OM BARA TWO DAYS (okej jag tror ni fattar..) och det ska bli såååå kul att få se lilla pyret igen. Det är ju lite mer än 6 veckor sedan vi senast fick se h****. Automatiskt tänker jag att ”VI SKA FÅ VETA KÖNET NU!!!” men det kan ju faktiskt vara så att h*n vägrar visa könet. Detta ultraljud är ju främst till för att kolla alla organen noggrant och den tanken gör mig så nervös. Vi vill ju att bebis ska må bra, det är allt som räknas. Men åh, om två dagar..

Bebis vecka 20. ”Ett vanligt råd är att sjunga för sitt ofödda barn”, stackars lilla människa som ska lyssna på mig haha.. men jag brukar prata med h**** och lyssna på barnsånger på Spotify tillsammans. Jag får väl börja ta ton snart i rösten också antar jag..

541DB9B1-E21C-4FCF-8AFF-A690069D3F01

Mamman vecka 20:

A3A994AF-5A23-4ED7-BBA9-49F57E891557

Jag har även köpt ett bälte nu som jag ska använda så ofta det går, som ska hjälpa då jag har börjat få mer och mer ont ner mot svanken, skinkorna och låren. Håller tummarna att det hjälper!

6A64FA53-BF2F-4341-9B2B-C2F4435B6EE4

Jag kan för fan inte ens le

32A07C3C-B8D9-4310-8334-9C1A77BC6C2B

DETTA ÄR FRUKTANSVÄRT!!!!! 

Nu kommer jag väl låta som någon konstig människa som inte kan njuta av tillvaron men jag måste få detta ur mig. Imorse när vi vaknade så kändes allt som vanligt, vi gick ner och åt frukost, tillbaka till rummet och bytte om till badkläder, smörjde in oss med 50 liter solkräm och traskade ner till poolen. Då jag som sagt bränt hela min framsida så bestämde jag mig för att ligga på magen istället. Det var frid och fröjd i en timme och sedan började bebis att vända på sig/slå volter eller nånting så då kändes det inte längre optimalt att ligga på magen (de är ingen fara såklart men kändes inte bra bara). Jag lade mig helt i skuggan istället bara och sedan blev det dax för att äta nåt litet lätt. Så som sagt, allt var frid och fröjd. Tills vi kom tillbaka och skulle lägga oss i solstolarna vid poolen igen……….. världens sämsta humör slängdes över mig, kände mig trotsig och som om världens vrede bara växte. Helt utan orsak. Jag var jättevarm och så ville jag bada så Johannes följde med och vi satte oss på poolkanten. Helt plötsligt kände jag att nej jag tänker då fan inte bada för det är för djupt i just den delen av poolen, och när J hoppade i så simmade han bort till delen som var lite grundare men nej då surade jag över det och totalvägrade att ens bada så jag gick och satte mig istället. Då var det som att allting började explodera i mig, verkligen världens vrede och ångest på samma gång. Så jag kände bara att jag ville lägga mig på hotellrummet och sova bort hela denna ”jävla helvetesdagen” istället… kul att känna så på sin semester? Som man dessutom har två dagar (efter idag) kvar av? Jag sa till J att jag skulle gå upp på rummet men att han gärna kunde vara kvar för jag vill inte förstöra hans dag och jag sprider långt ifrån den positiva energin just nu som jag vill kunna göra.

Så nu ligger jag alltså här, ensam på hotellrummet och lyssnar på fågelkvittret utanför. Klockan är snart 16 här (15 i Sverige) och känner att livet suger. Min pojkvän ligger nere vid poolen och var det gött, och häruppe ligger jag och känner mig så jävla olycklig, trotsig, arg och patetisk. Ångesten är inte nådig eftersom jag vet att jag går miste om en dag av de få dagarna vi har kvar..

Jag kan få dåliga stunder i vanliga fall utan att vara gravid, stunder då jag bara vill sova och inte vakna förrän allt känns bättre, men nu under de senaste veckorna har graviditeten gjort mig mer stabil och saker har känts bra. Livet har lekt typ. 

Det är verkligen jättejobbigt för samtidigt känner jag mig otacksam som inte kan ta vara på vår semester tillsammans. Semestern vi längtat efter i flera månader som vi skulle spendera tillsammans innan vi ska ta nästa steg och bli föräldrar. Just nu känns det som en mardröm att jag ligger härinne och mår såhär dåligt och det värsta är ju att det inte finns någon orsak (jo hormonerna såklart men ingen direkt händelse). Nu tänker kanske någon att ”men för helvete gå ner till poolen bara” men det går inte för det är som om någon demon eller något i mig säger åt mig att jag ska stanna här. Exakt som när man var trotsig och tonåring typ.

En annan känsla som egentligen är jobbigare än denna är att jag känner mig så otillräcklig och oduglig, den känslan kommer till och från men igår och idag har bara eskalerat. Jag känner mig fulare än stryk, tjock (magen gillar jag ju att den växer såklart) men mina kinder, armar, ben.. det känns som att jag är jättestor, äcklig och ful. Som att J egentligen borde vara med någon annan och inte med mig eftersom jag inte är tillräckligt bra.. jag har sedan igår inte ens velat kolla o min egen spegelbild. Det spelar ingen roll att han berättar för mig varje dag att jag är fin osv för jag tänker att han ändå ljuger. Att han hellre hade velat vara med någon annan och att han är med mig fastän han tänker på någon annan/några andra. Tänk hans maktlöshet, att vad han än gör för att visa det motsatta så tror jag honom inte, jag tror att han ljuger och att han döljer saker tex. Jag skäms så mycket över att ens skriva ett inlägg om detta då det troligtvis försvinner snart…. men detta är min dagbok, och dessa känslor tär på mig som fan även om jag vet att det bara håller i sig någon dag med just detta. Detta är mina känslor och man äger sina egna känslor och har rätt till att känna som man gör. 

.. och återigen, fyfan vad otacksam jag är som inte njuter denna dagen utan istället är så olycklig så det finns inte, utan att det hänt nånting specifikt. Jag har varit med om fruktansvärda saker i livet och detta är ju ingenting egentligen? Ändå är det som att hela min värld gått under av den ångest, vrede och det misslyckande jag känner som människa. För er som inte varit gravida eller haft problem med hormoner så låter väl detta otänkbart, men det är så det känns för mig idag och det känns åt helvete!!! Egentligen är jag ju tacksam över att jag ens är gravid för det ska man inte ta för givet! Jag ska iallafall försöka göra det bästa av resterande av dagen senare, måste bara försöka fokusera lite. Nu kom Johannes hit till rummet och jag känner mig som en plåga som inte ens kan försöka att le, vilken jävla bitter negativitet-bomb jag är. 

492CA753-D9B4-4F88-87E9-5ABB9F3F372E

Vecka 19!

Imorse när jag vaknade så kändes det återigen som julafton eller att jag fyllde år.. ni minns ju kanske att jag skrev för ett tag sedan att varje onsdag när jag går in i en ny gravidvecka så känns det så varje gång jag vaknar för då kollar jag alla mina gravid-appar och får läsa vad som händer med det lilla pyret 😀 imorse var verkligen inget undantag trots att vi befinner oss i Grekland..

Såå.. Hur har då vecka 18 varit? Jag märker att jag blir andfådd enklare och ibland kommer en känsla av det även fast jag står stilla, svårt att förklara men jag märker att konditionen inte riktigt är på topp. Att jag blir mer andfådd och att saker känns jobbigare är ju iförsig egentligen inte så konstigt med tanke på hur mycket extra blod volym som min kropp har just nu. Jag känner mig piggare på dagarna och sover bra på nätterna, nu går jag bara upp 1-2 ggr på nätterna och kissar så det har verkligen minskat vilket är så skönt! Antar att det även är därför som jag känner mig piggare då jag får en mer sammansvetsad sömn. Påtal om att kissa.. när jag väl känner att jag behöver då är det inget ”jag går snart på toa” utan då känns det som om det är mellan liv och död för FYYYYFAN vad jag måste kissa på momangen. Är där ingen toalett i närheten eller jag inte kommer dit tillräckligt fort så blir jag riktigt otrevlig.. typ som vissa blir när de är hungriga. Oftast är det när jag legat eller suttit ned, men det är ju inte så konstigt eftersom livmodern verkligen trycker på min blåsa. Ibland går jag på toa upp till 4 gånger på en kvart utan att överdriva. Typ som när man festat och druckit cider som om det inte fanns någon morgondag, haha..

Vad gäller cravings har jag inga.. men däremot humörsvängningar! Eller iallafall att jag är väldigt lättirriterad. Från ingenstans kan jag börja bitcha Johannes och så blir jag sur, kan ju säga som så att jag inte blir gladare av när frågan kommer om VARFÖR jag är sur.. Jag hatar att skylla på saker men just denna nivån vet jag ju beror på graviditeten. Samma med hungern, den gör mig inte på dåligt humör men när den väl dyker upp så går den inte att ignorera om man säger så, hungern går från 1-100 på två röda sekunder.

En sak som jag är såååå lycklig över är fosterrörelserna! Som jag skrev för två veckor sedan så kände jag av lite ”fladder” och sedan dess har det bara varit ibland, det har kunnat gå flera dagar imellan. MEN när vi satt på bussen från flygplatsen hit till hotellet i söndags kväll så hoppade jag upp från sätet för då kändes det verkligen TYDLIGT, som en liiite boxning eller nåt. Och i måndags efter jag hade badat i havet så hände samma sak och lika starkt men det höll i sig i några sekunder. Jag verkligen hoppar till varenda gång för det känns som att där är en Alien i min kropp. Iförrgår och igår däremot, då hoppade jag till var och varannan minut för då var det verkligen ”livat” därinne. Det var som om jag kunde känna lilla pyret slå en volt och sedan boxa/sparka litegrann. Så sjukt magiskt och häftigt, den känslan är den häftigaste jag upplevt i min kropp. Det roliga är att jag är lite orolig över hur jag kommer att reagera reflexmässigt när de riktiga sparkarna kommer, för bara redan nu så hoppar jag till, spärrar upp ögonen och sitter som förstelnad och stirrar rakt fram och andas knappt. Ser nog ut ungefär som om jag håller på att skita på mig, helt seriöst.. haha. Jag hoppas på att få känna rörelser nu med jämna mellanrum iallafall för den känslan hade jag kunnat leva på. Är det förresten någon som har ety knep på hur man kan få bebisen att röra på sig? Vet att vissa säger att man ska klunka iskallt vatten men det är väl om man är senare i graviditeten? Och nu menar jag inte att jag ska hålla på att väcka henne/honom men om det går flera dagar igen utan att jag känt nåt.

Jag är även i extra behov av närhet, jag behöver mycket kramar och närhet just nu. När jag läste för ett tag sedan att det är en period som kommer nu så hånskrattade jag åt det pga jag då ville vara helt ifred haha. Men kramar är mysigt. Kanske borde anordna ett stort kramkalas?

Nåväl. Ska vi titta på bebisen i vecka 19? Den lilla krabaten är nu 20 cm lång och det tycker jag känns mycket även fast jag vet att den kommer att växa ordentligt mer innan den är färdigbakad :) Den hör väldigt tydligen nu och fäster sig vid röster, rätt fantastiskt ändå.

ED505D5A-1235-496F-ABF9-879AF12D28A4Mamma vecka 19:

540C238C-2BD1-4FC6-981E-9F3F63909509

096965AF-CC9F-4963-ADA9-786660B44D1B

Vecka 18!

Detta inlägget blev två dagar försenat eftersom jag egentligen går in i en ny vecka på onsdagar men bättre sent än aldrig :) det har verkligen varit fullt upp!

Så.. hur mår jag? Jag mår faktiskt bra, det känns stabilt och hade det inte varit för att min mage växer så det knakar och att jag kan höra bebisens hjärtslag (har ju en doppler som jag använder väldigt sällan men vid tillfällen då mina katastrof-tankar blir för stora) så hade jag inte kunnat tro att jag är gravid. Jag märker av illamåendet om jag går upp tidigt och kickar igång dagen i ett snabbt tempo, då flyger illamåendet på mig och jag börjar kallsvettas. För att undvika detta hjälper det att ligga kvar i sängen lääänge och att ta nåt att äta, men det är ju ganska svårt när jag börjar mina tidiga pass (skönt att det inte varit många sådana senaste veckan), samt att min hunger kan komma som en raket haha. En sak som däremot är jobbig är att mitt ryggont kommer allt oftare och mer intensivt, jag vet inte riktigt vad jag ska göra men får se när jag får hem mitt bälte och hoppas att det hjälper!
Vad gäller cravings så har jag inte några speciella egentligen mer än att jag en kväll blev extremt sugen på mjölk och att jag måste ha lakrits nära till hands haha.

En rolig händelse som hände denna veckan var en kväll när jag och Johannes hade sagt godnatt. Jag kunde verkligen inte sova så jag låg och kollade lite på instagram och så. Då fick jag syn på en apa som satt inomhus på en djurpark och jag är världens djurvän så denna bilden hade påverkat mig ändå.. men denna kvällen/natten tog känslorna över helt. Det slutade med att jag grät som ett barn, tårarna rann och likaså näsan. Försökte döva ljudet av gråtandet men det gick inte så Johannes vaknade i panik.

Han: ÄLSKLING VAD ÄR DET??? VAD HÄNDER?!
Jag (som knappt fick fram varken ett ord eller luft): inget, sov istället
Han: Men var har hänt? Vad är det? Har du ont nånstans? (Alltså verkligen riktigt orolig)
Jag: Nej.. jag såg *snyftning* en bild *började gråta ännu mer*
Han: Vadå för bild????
Jag: .. *snyft* på en.. APAAAAA *bröt ihop ännu mer*
Han: En.. apa?
Jag: *tjuter* Den var..*snyft* inspärrad…
Han: *döljer ett skratt* Du kanske inte ska kolla på såna bilder om de gör dig ledsen, speciellt på nätterna? Sov nu.
Jag: *börjar darra på rösten* Du bryr dig inte om mig *gråt-attack igen*
Han: Det är väl klart jag gör!!!
Jag: … nej.. och jag ska aldrig bry mig om dig när du är ledsen… jag får inte ens en kram (nu blev jag sur också)
*Han kryper nära mig för att krama mig*
Jag: Jag vill fan inte ens ha en kram längre!!! Du bryr dig inte om mig *gråter igen*

Dagen efter såg jag bilden igen och ja hjärtat brister såklart.. Men antar att det var gravidhormoner som kickade in litegrann.


Och angående det jag skrev om specialistmödravården som blev en mardröm för mig, så har det inte hänt mycket faktiskt. Anledningen är att jag måste få tag på min psykiatri först innan jag kan ringa samtalet till det andra sjukhuset. Jag hade även behövt träffa min barnmorska först men det är inte förrän 31 maj. Sedan vill jag även tacka er som hört av sig både här och på instagram, samt er som faktiskt tog er tid och läste. Jag vill egentligen ta tag i allting nu på samma gång så att allt löser sig men jag får helt enkelt ge det lite mer tid.

Förresten, påtal om den idiotiska läkaren.. de gjorde ju blodprov på mig för koncentration av min medicin i blodet. Man får inte under några omständigheter göra det om man tagit läkemedlet innan för då visar det såklart fel.. detta kom jag på när jag kom hem, för det är läkaren som gjort fel som ska veta sådant!! Min neurolog ringde nyss och hade fått tillbaka svaret.. det visade jättebra koncentration! Jag bad dem att radera det provsvaret pga medicin var intaget innan provet och har fått en ny tid att ta nya prover (tack gode gud inte hos idioten). Vad var det jag sa? Jag borde ta över hans jobb..

Jaja! Här har vi bebis denna veckan, fatta att vi snart är halvvägs:

6BD19AFD-FE0F-4CD9-9AD3-4C27431334A8

Mamman: (dock ska vi inte göra rutinultraljudet förrän om två veckor då det skiljer från ställe till ställe när man gör det)

78BD2970-4457-4AEC-9F6E-B0E42CD4289E

F40BF8B8-0A26-4FDB-BCF2-C929895E6CBC

Så fruktansvärt arg, besviken och ledsen på samma gång

sjuuksssj

Jag har nog aldrig suttit och stirrat på ett tomt blogginlägg såhär länge. Jag är så arg så att jag känner min egen puls när jag sitter här och jag måste skaka på benen imellanåt för att jag darrar till i händerna av ren frustration.

Som jag sagt tidigare är detta min blogg, en slags dagbok för mig och av mig. När jag känner att jag behöver få ur mig vissa grejer så kommer det att hamna här. Dock ser jag till att inte vara för impulsiv och skriva något jag sedan ångrar eller inte kan stå för när jag lugnat ner mig då jag vet vad det kan ge för konsekvenser. Denna ilska har däremot blivit större sedan kl 13.15 idag då jag satt inne och pratade med en läkare, och ju mer som ploppar upp ur mitt huvud av vad som faktiskt skedde så känner jag att för att min pojkvän inte ska få mer skit av mig här hemma nu än vad han redan fått (tänk er min adhd + graviditetshormoner + extrem besvikelse och ilska..) och för att jag även ska ha kvar detta i ord så att det inte blir att hälften förträngs, så är det lika bra att skriva av mig. Jag tackar dock gudarna att Johannes var med idag på besöket för annars hade det lätt kunnat tolkats som att jag överreagerade därinne, nu är han dock av exakt samma åsikt som mig tack och lov.. Jag jobbar själv inom vården och har både sett och hört mycket men skulle aldrig någonsin kunna behandla en annan människa såhär, och det tror jag inte ens att man behöver ha ett arbete inom vården för att kunna förstå…

Jag ska iallafall berätta nu, adrenalinet pumpar på och jag har fått radera en hel del rader efter hand som jag skrivit dem pga de varit lite väl diffusa, provokativa och jag har varit väldigt invektiv vilket jag ska försöka låta bli att vara.
Så.. Som jag skrivit om innan så har jag ju epilepsi samt lite psykisk problematik i mitt bagage så att när jag skrevs in hos MVC, mödravårdcentralen, så sa min barnmorska att hon skulle skicka en remiss till specialistmödravården i en annan stad vilket ändå kändes väldigt tryggt att de skulle ha mig på extra observation som hon kallade det. Vi väntade 5 veckor på att få komma dit, och det var förra veckan vi hade den tiden men jag låg ju sjuk då så jag hade ingen möjlighet att kunna komma dit, därför fick vi en ny tid idag och jag var tvungen att söka om en akut semesterdag från jobbet. Sjukhuset jag skulle till är ett ställe som jag tyvärr aldrig haft en enda bra erfarenhet ifrån och jag har verkligen varit i valet och kvalet ifall det verkligen är där jag kommer att välja att förlösa mitt barn (om jag redan var 95% säker på att inte göra det där, så är jag 19820973907409709209100000% säker nu), jag känner bara inget förtroende eller trygghet för det stället och jag har nästan varit en stammis på det stället om man tänker på alla besök och gånger jag varit inlagd där. Eller okej förlåt, sist jag låg därinne och jag inte fick något alls att äta efter min ”fastande tid” när jag hade legat inlagd i 10 timmar så köpte jag en fralla ur en automat innan jag skulle få åka hem och den var riktigt god (så fortsätt att ha kvar de automaterna men använd hårnät nästa gång så att man slipper ett hårstrå på köpet). Jag är en öppen människa och är inte otrevlig mot nya människor, utan försöker att komma överens och kunna kommunicera som vuxna människor.

Jag mötte upp J och vi satte oss i väntrummet, jag kände ändå en förhoppning eftersom jag aldrig hade varit just där och man ska inte måla fan på väggen eller ha en negativ inställning för då behöver man inte ens gå dit. När en kvinna kom och ropade upp mitt namn så blev jag både glad och lättad för hon var en sådan man fick en riktigt good-feeling för och jag kände verkligen att det kändes bra. Men säg den glädjen som varar förevigt va? Hon skulle tyvärr bara visa oss in i ”rätt rum” och där satt en läkare som sedan reste sig upp och tog oss i hand. Min magkänsla om människor stämmer alltid men jag tänkte, som alltid när man träffar en ny läkare, att de jobbar på sjukhus och har just titeln ”läkare” och därmed ska det ändå kännas bra, men jag anade ugglor i mossen redan vid handslaget. Han läste upp min remiss och jag svarade att det som stod där stämde. Det plingade ca 2 gånger i minuten på hans mobiltelefon, alltså att han fick sms. Tillslut tog han och stängde av ljudet, tack för det. Han började fråga rutinfrågor och sedan pratade han om min psykiska ohälsa, men han frågade bara ”vad är det du har?” och ingenting om vad det är för typ av problematik. Jag menar, jag kan komma till en läkare och säga att jag har ont i magen, men ska de inte fråga lite mer ingående om det då? Det kan ju vara myyyyycket olika saker då det ämnet är ganska brett och har olika betydelser av olika roller. Han ville liksom inte lyssna när jag skulle förklara, men jag var ju där pga det psykiska plus min epilepsi, så han började prata om epilepsin istället.
Inkompetenta idiotjävlen Läkaren: När man har en epilepsi-diagnos så brukar man göra ett extra ultraljud i vecka 24, jag lade en förfrågan om det men det blir nog ett nej på det. Men annars är det ett extra ultraljud. 
(Här sade han hela denna meningen som om det var en fråga riktad till mig, jag begrep inte alls vad jag skulle svara men jag frågade ifall det hade med tillväxten att göra eller vad de annars var för något de skulle kolla, jag har liksom aldrig varit i denna situationen innan?)
Han: Haha nej… tillväxt gör man inte förrän efter vecka 30. Det är missbildningar man kollar efter, eftersom epileptika läkemedel kan orsaka det. Men den medicinen du tar är inte så farlig.
(”inte så farlig” känns ju verkligen tryggt att höra, som om man inte redan är maktlös som gravid? här började jag känna mig väldigt okunnig och dum, men nu i efterhand så förstår jag ju att det inte är så konstigt eftersom jag inte har en aning om hur sådant går till?) Sedan visade han mig lite information på sin dator där det stod att det inte fanns mycket information om den medicinen jag tar vad gäller graviditet då det inte finns tillräckligt mycket forskning på det. Återigen, fan vad tryggt att höra! Om det inte finns tillräckligt med forskning kanske man ska göra extra kontroller, eller?

Vi fortsatte prata om detta i några minuter och sedan började han fråga om jag mått illa nånting varav jag svarade att jag gjorde det de första veckorna men nu händer det inte så ofta. Jag berättade även att jag börjat få ont i nedre delen av ryggen, svanken, ner mot skinkorna och framsida/baksida av lår.. Jag hann inte ens säga denna meningen färdigt:
Han avbröt: Det är inte foglossning.
Jag: Nej jag vet inte vad det är.. men det gör ont och jag undrar bara ifall du vet nåt som kan hjälpa eller så. Jag har köpt ett bälte som ska vara bra om man börjar få ont i ryggen.
Han: Nej inget bälte i detta tidiga stadie.
(Jag vet inte vad han anser som tidigt stadie men jag är i princip halvvägs in i graviditeten och jag har både läst och hört att sådana bälten kan man använda om man börjar få ont, närsom)
Jag: Okej men det enda jag undrar är om DU VET något som kan hjälpa?
Han: Njaee. Foglossning sitter längre ner.
(jag visade vart det gjorde ont, och nu började jag bli irriterad för jag hade ju fortfarande förfan inte sagt nånting om foglossning??? Jag var nära på att säga att ”nej jag har inte skoskav, nageltrång, fittskav, hängpattar eller ont i armhålan heller, nåt mer vi ska prata om som jag INTE har?)
Jag: Finns det någon kräm man kan använda? Man får ju inte använda Voltaren när man är gravid.
Han: Man får inte använda Voltaren när man är gravid.
(WTF, jag sa ju det nyss? Papegoja?)
Jag: Men finns det nånting annat?
Så namngav han en kräm, minns inte namnet nu men har det uppskrivet i telefonen.
Jag: Okej, vart kan man köpa det? På apoteket?
Han: Njaaa det tror jag inte
Jag: Ne..hee..?
(Så kom den trevliga kvinnan in i rummet så han frågade henne och hon sa att barnmorskan kan hjälpa mig med det).

Efter detta så frågade han ifall jag eller J hade några funderingar eller annat vi ville ta upp. Jag förklarade att jag känner stark oro inför förlossningen, att jag vill föda vaginalt men det som oroar mig är att jag får epilepsianfall när min kropp utsätts för press, stress, oro, sömnbrist mm. Då sa han att kejsarsnitt är inget alternativ, utan skulle det vara så att jag får för ont och det blir en utdragen förlossning där de skickar hem mig igen så kan de ge mig morfin så att kroppen inte känner den smärtan och att jag även kan få sova isåfall, en igångsättning är inte så optimalt pga det kan ta längre tid, men de skulle se till att ge mig tabletter och annat smärtstillande. MEN HALLÅ DET ÄR INTE DET SOM MIN HJÄRNA ÄR KÄNSLIG FÖR, den är känslig för själva pressen och jag vet mycket väl vad sviter kan vara av epilepsi vid en förlossning.. Han frågade hur mina anfall ser ut (som om det inte är en sak han skulle frågat redan från början och inte precis innan vi skulle gå?) och jag berättade att jag blir stel som en pinne, ställer mig som i en båge, krampar, biter mig i tungan, ögonen rullar bakåt och efteråt är jag inte kontaktbar på flera timmar och sover i ett dygn. Det tar 2-3 dygn innan jag känner mig hyfsat OK igen. Ska jag ens behöva genomgå det, och börja mitt liv som mamma med att inte kunna ta hand om eller få träffa mitt barn? Dessutom är det oklart om jag ens tål lustgas och vissa läkemedel pga min epilepsi uppkommer tex även vid vanliga åksjuketabletter eller vissa vanliga smärtstillande tabletter. Jag känner en större trygghet i just kejsarsnitt för jag är livrädd för min epilepsi. Även fast jag såklart hade velat föda vaginalt och få uppleva det! Dessutom berättade läkaren från ingenstans att han haft patienter som fått epilepsianfall när de varit gravida och det har slutat riktigt illa, så får man inte ens säga till en patient som nyss suttit och berättat om sin rädsla angående att hon är gravid och har epilepsi.
När han återigen frågade om vi hade några frågor så frågade Johannes:
Johannes: Jag tänker på detta med kejsarsnitt.. Är det helt uteslutet? För ger det en större trygghet och dessutom finns som en valmöjlighet så kanske man kan ta och fundera kring det?
Läkaren: Nej vi måste följa våra riktlinjer.
Johannes: Okej och vad är det då? Jag kan ju inget om era riktlinjer.
Och detta är det mest märkliga jag var med om under detta besöket.. Läkaren satt HEEELT TYST, i säkert 30-40 sekunder (som kändes som en halvtimme..) och bara tittade rakt fram på golvet.
Läkaren: Njae

WHAAAAAT THAAAA??? Här kände jag hur läkaren tappade även Johannes förtroende. Iallafall så skulle denna läkaren leka duktig och sända mig på ett blodprov så att vi kunde kolla koncentrationen av min medicin i blodet då det ligger lite väl lågt.. Vi sa hejdå och traskade bort dit. Kvinnan i luckan som skulle ta emot mina papper om vad det var för blodprov suckade irriterat och sa att det inte stod vad det var för prover som skulle tas, för det hade läkaren inte skrivit. Jag förklarade att det var för koncentrationen i blodet men hon var tvungen att dubbelkolla det vilket jag förstår såklart. Iallafall, till slut så var även blodproven färdiga och vid detta tillfälle hade jag redan hört av mig till ett helt annat sjukhus och specialistmödravård via ett meddelande från 1177 (älskar den appen och att man kan kontakta sjukhus därigenom) och förklarat att jag väldigt gärna vill byta sjukhus till dem istället.
Vet ni vad pricken över i:et är? Nu ikväll kom jag på att dessa blodprov var helt i onödan.. MAN FÅR INTE TA BLODPROV OM MAN TAGIT LÄKEMEDEL ELLER ENS TILLSKOTT INNAN!!! Jag råkade göra det en gång men då skickade de hem mig igen.. Nu kände jag mig dum som inte tänkte på det men det är väl då fan inte PATIENTENS ansvar? Han satt ju själv och pratade om både mina läkemedel, doserna och mina tillskott? Och så skickar det kukhuvudet läkaren mig till en provtagning? Klart som fan att de proverna kommer ge bra resultat när jag hade tagit min medicin innan som hunnit ut i blodet?! Har han snott sin läkarlegitimation eller vad är grejen? Men en sak ska jag ge honom cred för och det var att när han märkte att jag ville säga nånting så tystnade han oftast, men sen att han varken lyssnade eller knappt ens svarade på det jag sa var ju en annan femma. Men som sagt, liten halv guldstjärna till honom, man ska ju kunna säga till när de gör nånting bra med…

Som sagt är jag såååå tacksam över att J var med mig, för hur hade jag kunnat återberätta detta utan att det hade låtit som att jag överdrev? Jag pratade med en tjej som varit på samma ställe och när hon berättade att där finns en manlig läkare som är väldigt nonchalant så kände jag att jag inte är ensam om att känna så. Vilket satans stolpskott. Vad fick jag ut av detta besök?
Större oro och rädsla för att få ett krampanfall under graviditeten eftersom det tydligen kan vara riktigt illa
Jag har ont i svanken, skinkorna och benen men han rekommenderade en kräm han inte visste vart man kunde köpa
Onödiga blodprov, och jag som är livrädd för just blodprov eftersom jag är svårstucken. Det kunde dock inte han veta.
Totalt nekade mig kejsarsnitt
Lyssnade inte på min psykiska problematik vilket halva orsaken till att jag faktiskt var där..
Han berättade att det inte finns mycket forskning om användande av min medicin under en graviditet men att jag antagligen kommer att nekas till extra kontroller
Jag hör fortfarande hans jävla plingande sms-signal i skallen.
Istället för att förklara vad man kanske brukar kolla efter när man gör extra ultraljud så skrattade han till nonchalant och sa att det jag nämnde gör man inte förrän senare ändå.
Vad händer nu? Ska vi ses igen? Hur ofta ska jag komma hit?

Nej hörreni... Jag hade lika gärna kunnat svälja detta och tagit emot ”hjälpen” och varit glad ändå va? NEJ, för det var inte en enda hjälp detta, snarare tvärtom. Som jag skrev högre upp så kontaktade jag ett annat sjukhus och deras specialistmödravård i en annan stad och de svarade mig, blev nästan tårögd av att de skrev att jag kan ringa dem imorgon så ska de förklara mer hur det fungerar hos dem. Jag känner just nu att jag säkert inte kommer bli ”godkänd” eller att de inte tar emot mig där heller, men som jag sagt.. Man ska inte måla fan på väggen. Så imorgon ska jag ringa dit och hoppas på det bästa. Sedan ska jag även ringa medicinmottagningen och berätta för dem att de inte kan räkna med mitt blodprov, utan att de kan ta de provet och köra upp det där pepparn inte växer hos den lksnlsnlonöannalobslib läkaren istället. Och så ska jag få be om att komma tillbaka senare i veckan och ta ett nytt prov innan jag tar min medicin så att värdet blir rätt! Med andra ord ska jag göra min läkares jobb. Undra om jag kan söka bidrag för det? Att ha tagit på mig ett extrajobb? Så kan dendär läkaren ta upp sin telefon och svara på sms istället.

Ska man inte iallafall få känna sig trygg? Speciellt i situationer då man verkligen behöver det.. Jag vänder mig till vården för en enda anledning och det är att kunna föda på bästa sätt för både mig och mitt barn. Jag vill ha en trygghet och en vård där jag känner att jag kan lita på att personalen vet och kan sin sak, att de är måna om mig och lyssnar på mig. Snälla snälla snälla, hoppas att det andra sjukhuset låter mig förklara imorgon, försöker förstå mig, samt kommer att kunna ta emot mig med öppna armar. För ska jag gå runt och oroa mig såhär och vara i ovisshet så kan jag lova att mina epilepsianfall kommer att utlösas av bara det. Att inte ens få prata till punkt, eller att bli lyssnad på. Jag känner mig så ensam i allt detta för vem ska kunna hjälpa mig om inte sjukhuset kan det? Är det inte ens rätt i samhället till en trygg vård? Varför heter det annars vård?
sjusssj

Vecka 16 – graviditeten hittills!

Vet ni vad? Jag ljög för er innan. Bra start på en blogg, att ljuga.. Men det var faktiskt inte medvetet för jag hade glömt bort det samtidigt som jag skrev det inlägget i förmiddags..
FÖR ATT.. Varje onsdag när jag vaknar så känns det som julafton eller som min födelsedag. Det är nämligen på onsdagar som vi går in i en ny gravidvecka, så imorse var det inte bara enbart bloggen som gav mig en boost som start på dagen för det första jag gör varje onsdag är att gå in på alla appar jag har och läser om den lilla krabaten!

Idag går vi då alltså in i en ny gravidvecka, vecka 16. Jag kommer att skriva om varje vecka framöver men det kommer inte bli så långa inlägg som detta kommer att bli, för jag tänkte nämligen att jag skulle berätta lite angående min resa hittills i graviditeten!

Jag slutade med mina p-piller i december förra året, det var inte för att planera en graviditet utan vi sa att vi tar det som det kommer liksom, för det har vid tidigare p-piller-stopp tagit min kropp ca 4 månader att återhämta sig. Anledningen till att jag slutade med dem var främst för att jag äter Lamotrigin, som är för min epilepsi och även stämningsstabiliserande pga andra orsaker. Dock var det pga epilepsin som jag och läkaren kom överens om att det kunde vara bra att pausa med p-pillerna ett tag då koncentrationen av medicinen i mitt blod inte riktigt kunde mätas ordentligt då p-pillerna slog bort medicinen och gjorde att jag behövde äta mer än dubbel dos av Lamotrigin och det blev inte bra den veckan jag hade uppehåll med p-pillerna för att få mens.
Iallafall, jag slutade som sagt med p-pillerna i december, och i januari hade jag min första och enda ägglossning och tydligen tog det sig direkt. Jag vet att jag har lätt för att bli gravid då jag varit det förut, men att min pojkvän skulle skjuta så skarpa skott i min ”äggalåda” var inte direkt nånting någon av oss hade räknat med. Hursomhelst så var graviditeten välkommen även om det gick undan,
Jag märkte ju dock inte riktigt själv att jag var gravid, även fast min pojkvän visste det hela tiden då jag helt plötsligt började leva på surt godis från ingenstans och blev galen om jag inte fick mina älskade surisar och inte kunde äta riktig mat, mitt humör var även katastrof, men såfort han påpekade det så blev jag vansinnig och tyckte att han var riktigt korkad som inte bara kunde förstå att det var pga mina hormoner skulle stabiliseras efter jag slutade med mina p-piller.

En annan sak som jag förnekade,( jag vet inte ens varför jag förnekade tanken? Antagligen för att jag tänkte att jag nyss hade slutat med mina p-piller) det var när jag vaknade upp en natt några dagar efter min ägglossning (som jag tydligen hade 25 januari) med en fruktansvärd smärta i livmodern. Det var som ett getingstick och jag nästan skrek rakt ut, jag trodde jag skulle tuppa av och fyfan vad akrobatisk jag var nu när jag tänker efter för jag låg i såna ställningar som jag knappt trodde var möjliga bara för att dämpa smärtan. Det höll i sig i ett par minuter. Efteråt sa jag till honom att jag endast hade upplevt exakt den smärtan för några år sedan när jag då var gravid, han tittade på mig och sa att ”ja och du tror kanske inte att det betyder att du är gravid? Men jag idiotförklarade honom, ånej minsann, inte var jag gravid inte.
(Tydligen beror denna smärta på att man kan känna när ägget fäster, jag trodde inte det var möjligt att känna men barnmorskan har förklarat att det visst går, vissa får ju en blödning när det fäster och då är det klart att man kan känna smärta, men de flesta känner ingenting alls).
I början av februari så gjorde jag ett graviditetstest ”bara för att” och anade en svag skugga. Jag spammade på riktigt min vän med bilder på dedär testet och när hon sa att hon också anade en skugga men tyckte jag skulle vänta någon dag med att testa igen så gjorde jag inte alls som hon sa.. Sammanlagt på 2 dygn tog jag 8 olika tester, och dagen efter på kvällen så kunde även min pojkvän se två streck.
Jag SKYNDA DIG TILL APOTEKET!!!! KÖP ETT DIGITALT TEST!! ELLER NEJ FÖR FAN KÖP 2!!!
Han: Men klockan är kvart i tio på kvällen Malin?
Jag:  SKIT I DET, APOTEKET PÅ MAXI HAR ÖPPET TILL 22, KÖÖÖÖÖÖR!!!!!!!!!
(Asså om någon kunde sett hans min, och hur snabbt han stack så hade ni också skrattat). Kvar i lägenheten satt jag med testet i min skakande hand.

Och jo minsann, efter ytterligare 4 (!) tester så fattade vi att det var på riktigt. Han blev överlycklig och tårarna kom, men jag.. Ja mina försvarsmekanismer högg in direkt och det första jag sa var ”var inte glad, det kommer kanske ändå bara bli missfall eller nåt när det är såhär tidigt”. Fatta vilken glädjedödare.. Här får han veta att han ska bli pappa vilket varit hans dröm lääääänge, och jag dödade det på 2 sekunder. Dock vet han varför, eftersom jag varit med om jobbiga saker innan jag träffade honom, men ändå.. Ibland är det liksom som så att man tänker det värsta för att försvara sig själv mot kommande svårigheter eller tragedier som man är rädd ska inträffa.

Dagarna efter detta levde vi båda med en ofattbar tanke: vi ska ha ett barn? (Trots att jag var säker på ett missfall så ville jag nånstans hoppas att det nu var min tur att få känna glädje över att få vara gravid).
Vi skulle inte berätta det för någon, men det kan ju vara så att jag råkade berätta för min syster, och nån kompis. Som sedan blev två, och sedan tre.. Dock väntade vi med att berätta för våra föräldrar eftersom vi bara var i vecka 5, och tro mig det är en för jävla rolig historia om när vi berättade för min mamma, HAHAHA!!!


Vecka 6-12 är som en dimma, vilket jag är glad över, för jag har aldrig mått så dåligt som under den tiden.
Detta tänkte jag faktiskt att jag ska skriva ett egen inlägg om då det är en stor grej och som jag inte tror att så många vet om att man kan drabbas av, jag själv hade ingen aning om det vilket gjorde att det blev ännu värre då jag kände att jag inte är normal överhuvudtaget eller ens värd att få vara gravid. Speciellt inte med killen jag ville dela mitt liv med och som skulle kunna gå genom eld för mig.

Vecka 12-16 (nu) har varit så mycket bättre! Jag älskar tanken av att vi ska få ha en liten bebis hos oss inom en snar framtid, även fast det samtidigt känns läskigt såklart. Jag minns liksom när jag sprang runt och lekte Spice Girls när jag var 6 år gammal och hade en tröja på huvudet som jag låtsades var långt hår.. och nu ska jag själv få ett barn? När det kommer till vissa självsäkra grejer så är jag helt säker på att trots att det kommer vara jävligt svårt vissa stunder, så kommer jag att bli en bra mamma, och barnet kommer att få en sån himla fin pappa vilket gör mig otroligt trygg i detta.

Veckorna fram tills vecka 12-13 nån gång var jag så trött att jag aldrig trott att man kan känna så, trötthet har fått en helt ny innebörd för mig som alltid annars är full av energi och knappt behöver någon sömn alls haha. Det enda jag gjorde förutom att jobba var att sova, spelade ingen roll om jag slutade jobbet kl 14, kl 16, började kl 06 eller började klockan 13 på eftermiddagen, såfort jag kom innanför dörren så deckade jag. Mina raster tillägnade jag inte åt att pilla på telefonen eller att äta, nepp jag sov rakt igenom dem också. Jag minns så väl en dag när jag skulle gå hem från jobbet, jag övervägde att gå in på en toalett bara för att få vila lite innan jag skulle gå hemåt (observera att jag endast bor 7-8 minuters gångväg från jobbet, haha) men jag kom fram till att min älskade ljuva säng där hemma saknade mig och att den var ett bättre alternativ. Vi bor på tredje våningen utan hiss, behöver jag ens nämna hur många gånger jag behövt sätta mig på nåt trappsteg bara för att få vila mig? Inte för att jag blev andfådd, utan för att jag var sååå trött.
Från att ha varit världens energiska tjej som älskade att vara på gymmet, till en livs levande zombie. Nu i efterhand skrattar jag åt det, och det gjorde jag egentligen då med eftersom det var så olikt mig att känna den tröttheten. Jag fick ställa in de planer jag hade, och kunde inte planera saker eftersom jag visste att det enda jag orkade var att sova.
När jag och mamma var på hotell förresten, när jag var i vecka 5, så började tröttheten slå till ordentligt och då visste ingen att jag var gravid. Jag fick lägga mig och sova efter vi hade ätit frukost, och mammas kommentar var ”du borde nog kolla upp ifall du är gravid” men SÅKLART idiotförklarade jag henne med och sa att jag säkert bara hade brist på D-vitamin. Jag sitter verkligen och skrattar åt mig själv nu!
Illamåendet började i vecka 7 ungefär, men det började inte kännas på morgonen utan på kvällen först, och sedan även under dagarna och morgnarna. Det satt inte i dygnet runt men det var ändå att jag kände mig spyfärdig. Dock spydde jag faktiskt inte förrän vecka 12 och det var på jobbet. Jag höll på med läkemedelshantering och fick springa ut från rummet och in på toaletten. Illamåendet tyckte jag ändå om, eller alltså nej det låter bara fel för jag njöt absolut inte av det men det var ändå som en bekräftelse eller ett kvitto på att jag var gravid. Samma med brösten, jag hade redan E-kupa men nu är de lite större och fy satan vad de har ömmat de veckorna, en liten rolig berättelse om det är när min pojkvän (varför skriver jag pojkvän när han har ett namn? Stör ihjäl mig på mig själv. Han heter från och med nu Johannes!) (det har han ju hetat hela tiden iförsig haha.. inte som att jag döpte honom nyss). Iallafall, JOHANNES råkade röra mitt ena bröst av misstag, och det gjorde så jävla ont att jag gav honom en riktigt fet jävla smäll tillbaks, den reflexen kan jag säga var snabbare än Gunde Svan på skidor i snabbspolning på snapchat.

Men förutom depressionen, illamåendet, tröttheten och ont i brösten så har jag klarat mig lindrigt undan tycker jag.
Numera mår jag illa nån enstaka gång på förmiddagen om jag gått upp tidigt tex, tröttheten är det bättre med (8/10 dagar), brösten gör inte ont och depressionen är ett minne blott *peppar peppar*.
Sedan vi var på KUB + ultraljud 10 april så har en sten lättat från mina axlar, vi fick se bebisen och risken för kromosomfel var 1/20.000 på alla förutom en som var 1/18.477. Egentligen hade det inte gjort någon skillnad sålänge barnet ändå kan få ett värdigt liv, men jag tycker det är skönt att vi gjort det iallafall.
Just nu är mitt hår väldigt fint, det är så himla mjukt, samma med min hy. Johannes sa häromkvällen att mitt hår är så mjukt och lent att han hade velat ha det som ett täcke. Nog för att det är jävligt långt, men ska vi ha det som ett täcke lär jag både få nackspärr och behöver utöva mina akrobatiska rörelser ännu mer. Jag har även börjat drömma mer och mer, det är ganska konstiga drömmar men tydligen ska det vara ganska vanligt har jag hört. En hel natt kan jag inte minnas att jag sovit i streck, för jag är uppe minst 3 gånger varje natt och kissar, men det är helt och hållet nånting jag står ut med så det gör ingenting :) Dock får jag riktigt jävla växtvärk ibland, det känns som en taggig hård kotte i livmodern typ som kniper mig, jag har aldrig känt en kotte knipas men hade den kunnat så hade det nog känts så.
Cravings har jag inga, eller alltså jag har ju blivit väldigt förtjust i ost. För nån vecka sen började jag gråta för att jag var så sugen på ost men inte orkade gå nånstans för att det var på kvällen, tack gode Gud för att Johannes stack och köpte det för det kändes som att just dendär ostskivan var livsavgörande haha. Matvanorna är ändå OK, allt mitt sötsug är borta men jag är ofta hungrig och sugen på mat vilket jag inte är van vid från innan min graviditet. Tydligen äter jag ”normalt” nu enligt andra, men för mig känns det supermycket.


Jag tycker att tiden har gått sjukt snabbt, nästan läskigt snabbt. 38% har redan gått och det känns som att det var för en månad sen vi plussade.. Jag ser framemot att få dela detta med er som vill läsa om det, och som sagt kommer jag att skriva en utvärdering varje vecka, men jag LOVAR, det kommer inte bli ett sådant här mega-inlägg varje vecka, för då lär jag få skrivkramp och ni kommer inte orka scrolla. 😉

Här är en bild från idag. Nu börjar magen att synas på riktigt, jag är ju fortfarande kvar i att jag är helt i början av graviditeten så när jag får syn på magen kan jag fortfarande få en liten chock och undra vadfan jag ätit egentligen.

12

 

Bebis vecka 16:C99AD1AA-B782-4CB7-88B4-0A5CD62C832A

 

Mamma vecka 16:

07D40EC6-7595-423C-8304-7A5756E8BA1E