Vecka 32!

Untitled-1Alltså jag börjar nästan tro att jag medvetet hoppar över ”den rätta dagen” när jag ska blogga om en ny gravidvecka för den rätta dagen är ju onsdagar men som ni säkert sett så blir det att jag skriver om det på torsdagar istället? Varje vecka.. men av någon anledning så lyckas jag alltid ha onsdagarna fyllda med saker att göra så jag glömmer liksom bort det.

Nåväl. Igår gick jag in i vecka 32 och igår var det alltså prick 8 veckor tills jag senast har min bebis hos mig. Jag tror ju att hon kommer tidigare än så som jag säkert nämt tidigare.. jag vet att de flesta säger att de inte vill gå över tiden, men jag vill verkligen inte gå ”under” tiden pga mitt planerade kejsarsnitt, eller på ett vis är det bra om bebis själv känner sig redo och visar att hon är påväg ut för oftast hinner man ju göra snittet ändå, är rädd att det kommer gå så fort att de inte hinner göra en operation utan att det istället är vaginalt. Hursomhelst så är det ingenting jag kan påverka och det viktigaste är att jag och bebisen klarar av vilken förlossning det än blir och att vi båda mår bra.

Whats new? I söndags jobbade jag mitt sista arbetspass och som alltid senaste veckorna när jag jobbat helger så har det tagit mig två dagar efter helgen att ”komma på fötter” igen (fyfan vilken drömmig mening det hade varit för folk med fot-fetisch.. ”komma på fötter”.) för jag är så utmattad både fysiskt och framförallt psykiskt. Denna gången var absolut inget undantag för i både måndags och tisdags så var jag som en ännu tröttare version av Skalman men efter 2 dagars vila så var jag mycket piggare igår vilket var såå skönt :) som sagt är det tröttheten och att jag har svårt för att sätta igång med saker som är det jobbiga och de symtom jag känner av mest. Igår var jag på stan i flera timmar och då kände jag att jag fick väldigt ont i fötter och i ryggen, plus i nedre delen av magen neråt mot blygdbenet nästan som huggningar.

Än sålänge känner jag mig inte klumpig eller osmidig, visst tar saker lite längre tid och när jag ska böja mig ner är magen lite ivägen imellanåt men det blir ändå inte svårt eller omöjligt. Ännu. Om några dagar går jag in i åttonde månaden så det är ju nu de kommande veckorna sista tiden i graviditeten som de kommer hända mycket har jag förstått.

Mina hormoner senaste veckan har varit mer stabila, när jag haft vilopauser för kroppen så har den gjort betydligt mindre ont, min matlust är som innan jag var gravid förutom att jag är lite mer hungrig bara men inga speciella cravings eller så. Ingen halsbränna, ingen förstoppning, ingen extrem foglossning, inga kramper, ingen svullnad av vätska i kroppen.. ok nu när jag skriver detta så börjar jag undra om jag ens är gravid? Dock lär jag, som alltid när man säger att något är bra för tillfället, få käka upp det senare för man vet aldrig hur morgondagen ser ut eller ens hur jag mår om en timme. Det som är mest jobbigt just nu är som sagt tröttheten och orken att göra någonting. Jag kan känna mig peppad men det går liksom inte att starta mig.

Det som blivit lite nytt senaste tiden däremot är mina tankar och känslor kring allt som komma ska, jag frågade Johannes igår ”är det något speciellt du känner dig nervös eller lite rädd för?” det tog ett tag innan han svarade ”jaa.. allt” och exakt så känner jag också. Sen gick vi igenom lite vad exakt det är vi är nervösa/rädda över och när man tar det punkt för punkt så blir det mer konkret och därmed lättare att se att det egentligen inte är någon fara.. Jag drog upp att jag är rädd för att klä på bebisen kläder för att jag råkade vrida en bebis arm ur led en gång när jag gjorde det. Hans min när jag berättade det var typ ”fan, det var kanske inte så smart att göra henne gravid…..” haha men när jag sedan fortsatte med att det var på min syster och jag bara var 5 år så pustade han ut. Det är sådana småsaker liksom, men när jag pratat med människor omkring mig om detta så säger alla det som jag i grund och botten redan vet, att allt sådant kommer naturligt. Det faller på plats automatiskt liksom, människor är ju ändå skapta på ett sätt för att föröka sig så det är väl inbyggt (bara för det så behöver man inte föröka sig såklart, det väljer man själv, men jag menar biologiskt sätt). 

Det är bara 55 dagar kvar nu och samtidigt som längtan är brutal så är det samtidigt det mest läskiga jag varit med om. För varje dag, timme och minut så är det en stund närmare att vi har henne här hos oss, och på måndag får vi se henne igen för då ska vi på tillväxtkontroll. Hon var ju 13% för liten för två månader sen så vi ska kontrollera hur hon är nu. Mitt SF-mått är ju också lite litet så det är skönt att vi ska på kontroll även fast jag är så nervös att något ska vara fel, mitt hjärta kommer gå sönder isåfall men nu ska jag inte oroa mig utan ta det som det kommer.

Bebis denna veckan: 916D11DF-A825-4CB9-8970-5AC92EAF7217Jag denna veckan: 86A396DB-367B-4AE3-8F9A-27640A42F615201993DA-C986-40C6-AFC1-D4C2649AB9C1

Åkte på middag i morgonrock

Ni vet när man inte har något att ha på sig och man känner att ”fuck it, jag drar i pyjamas/morgonrock” eller liknande? I sista sekunden har man dock hittat något.. detta hände mig när vi skulle iväg på middag. Bortsett från att jag aldrig tog på mig något annat utan jag åkte verkligen med min morgonrock. 50% av de få tröjor som passar mig just nu var i tvätten och de andra 50% var i sådana färger som svettlökar syns igenom. För svettas gör jag väldigt mycket just nu, både pga min ökade blodvolym och denna värmen som varit.

Jag var mitt uppe i att hålla på att få ett nervsammanbrott (hormoner eller min adhd eller blandat?) och sen gav jag upp.47C1550B-61E5-45A5-9943-912125E45086

Droppen rann över the bägare när jag kände att tavlan ville mig illa.. 
67608033-722A-45DD-8910-98AF9534682B

Som tur var så var det till min mamma vi skulle, men man är ju inte den som är den så jag förvarnade henne.
DE26D666-C469-4FF2-8B3F-2B36E709D5E406FC5056-1E04-48C9-97DB-578ECE12ABD73B7862B8-4C6B-4B2E-93A8-7B979A005D7C

Vecka 31!

Untitled-1Hej på er :)

Jag har kommit på att även fast jag går in ny gravidvecka på onsdagar så lyckas jag nästan alltid senaste veckorna uppdatera på torsdagar? Haha jaja..

Igår gick vi in i vecka 31 så igår var det prick 9 veckor kvar tills vårt planerade kejsarsnitt, vilket betyder att om senast 8 veckor och 6 dagar så är vår bebis här? Helt sjukt ju! Samtidigt som det känns som att det är jättesnart så känns det som att det är typ ett halvår. 

För tillfället så känner jag mig inte ett dugg gravid och så har det varit i några dagar. Jag tror det beror mycket på alla vilopauser jag tagit, för kroppen har inte gjort så ont senaste dagarna. Eller så har jag bara tur.. hade det inte varit pga min mage och alla rörelser jag känner från bebisen så hade jag trott att hon hade rymt från min mage utan att jag märkt det. Jag har inte svårt att hitta sovställning, kan fortfarande krypa på golvet om jag tappat något (behöver bara ta i lite extra när jag ska resa mig upp igen), och det är bara en gång som jag behövt hjälp med strumporna haha. Andfådd, orkar inte lika mycket osv det har jag ju skrivit varje vecka så jag har liksom vant mig vid det nu, men det känns inte värre iallafall. 

Det enda är min trötthet som är tillbaka- men absolut inte saknad- från första trimestern vilket är hopplöst. Det känns som att jag skulle kunna sova fram tills graviditeten är slut utan att överdriva. Därför känns mina lediga dagar tråkiga och ”meningslösa” eftersom det i princip bara går att göra saker en kort stund innan jag måste vila igen. Igår plockade jag undan grejer i hela lägenheten och städade för det har sett ut som ett bombnedslag och sedan var jag en zombie hela kvällen.

Jag har egentligen inte så mycket mer att tillägga angående gravidveckan eftersom jag som sagt inte har fler symtom just nu som jag känner av men det kan ändras snabbt så nästa vecka har jag kanske fått en ond puckelrygg, två extra näsborrar, cravar efter öronvax, sovit i tre dygn i streck och gråtit konstant. Lite spännande ändå, man vet liksom aldrig hur nästa dag ser ut som gravid :) Det vet man ju iförsig aldrig, oavsett om man är gravid eller ej, men just att det kan skilja såååå mycket med alla symtom. 

Nu har även vårt nya skötbord kommit, så allt är i princip fixat av vad som behöver köpas. Det är bara småsaker som tvättlappar och sådant kvar, plus bindor och liknande som jag behöver ha hemma när jag kommer hem från BB plus att ha i BB-väskan. Johannes tycker att vi ska börja packa den och han har tjatat om det i några veckor.. jag har tyckt att det är på tok för tidigt för de flesta gör väl det i vecka 35-37? Men å andra sidan fick jag idag återigen höra att tidig födsel ofta är ärftligt, och jag föddes ju 7 veckor för tidigt vilket betyder att min bebis om 2 veckor är lika gammal som jag var när jag ploppade ut?! Jag tror att dendär BB-väskan kan vara bra att ha klar ändå, även fast jag helst vill att hon ska ligga kvar i min mage tills den dagen då vi har det planerade snittet :) Huvudsaken är att hon kommer när hon är redo och mår bra, men jag hade gärna velat hinna fixa lite här hemma och förbereda i några veckor eftersom jag jobbar mitt sista jobbpass på söndag. Typ koka nappar, storstäda ordeeentligt, tvätta alla hennes kläder och sängkläder osv. 

Bebis denna veckan:DA4B6F65-3214-4EFF-A67B-E4920B21525E

Jag: (dock stämmer inte dagarna, de ska snitta mig om 62 dagar)AE6689B7-666B-4CF1-853F-9543AE894BECHäromdagen sorterade jag kläderna och lade undan de som är större än storlek 56, herregud vad söta bebiskläder det finns. D8FE9A8C-3B7F-482B-AD87-752E0B54AA8A35309DCE-86F6-4496-8F34-19B282BA4D0B

Alla borde ha en Boris

Jaha då var denna helgen snart slut, och nästa vecka om några timmar så kommer jag att ha jobbat mitt sista arbetspass på över ett år. Sjukt ändå.. för att på två hela år, eller okej jag ska inte överdriva men på ett år och elva månader så har jag haft högst en semestervecka som ”suttit ihop”. Jag har alltså inte varit ledig någonting förutom när vi då alltså var i Grekland i maj månad detta året. Förra sommaren jobbade jag också för jag valde att inte ta ut någon semester då det både var tråkigt väder och jag hade absolut ingenting planerat ändå. Halva tiden under dessa nästan exakta två åren har jag jobbat heltid, och halva tiden 75%. Dock är jag ju en sådan som bara kör på utan att stanna men sedan jag fick magsår och var sjukskriven förra våren (det ser jag ju inte som att vara ledig och ha semester…) så har jag blivit bättre på det. Nu när jag är gravid så är jag imponerad av att jag stannar upp och inte kör på med plattan i mattan men jag antar att det är pga min kropp säger ifrån och börjar göra ont för det är lättare att lyssna på ens kropp när det börjar kännas och göra ont fysiskt.

Som sagt, nästa söndag så är det finito med jobbet. Då ska jag gå hemma istället och visst har jag sett framemot det MEEEEN (alla dessa ”men”..) tiden lär ju gå otroligt långsamt känns det som. Jag har ju inte alls den orken att kunna hitta på saker varenda dag för antingen är jag sjukt trött eller så strejkar kroppen liksom (i värsta fall både och), men det är ju lite det som är meningen, att man ska kunna vila när man känner att man behöver det osv och så förbereda inför bebisens ankomst. Folk var varnat mig inför denna sista tiden, hur ont man har, hur jobbigt allt är, hur stor man blir och hur dåligt psykiskt man mår.. visserligen känns det ju inte så kul att höra då alla människor är olika och likaså graviditeter men jag ska sannerligen säga att jag är glad över att folk säger så, för under första veckorna som gravid så var det ingen som berättade hur dåligt psykiskt man kunde må så jag kände mig som världens mest ensamma och misslyckade person för att jag inte kunde vara sådär glad som ”alla andra” var när de var gravida. Det är ju inte säkert att min sista tid i graviditeten blir ett helvete men det känns skönt att vara förberedd. Jag tar det som det kommer för jag kan ändå inte styra över det liksom 😊 dessutom, ifall man vet att det snart kommer vara över så är det lättare att hantera (aoooch vad jag kanske får käka upp att det kanske lättare att hantera haha..) (det enda som inte går lättare att hantera bara för man vet att det snart är över det är när kladdkakan håller på att ta slut eller något annat gott, då blir det bara jobbigare istället).

Nåväl. Detta inlägget skulle bara handla om vad jag haft för mig senaste dagarna egentligen men ni vet hur lätt folk halkar på bananskal i filmer? Så lätt halkar jag in på nya ämnen hela tiden.. Låt oss börja med i fredags då jag var ledig *harklar mig för att hålla tal*

Egentligen skulle jag åka till Ystad tillsammans med en kompis och sedan äta kräftor på kvällen men allt blev inställt,  är egentligen inte så förvånad men det var bara att göra det bästa av det så jag ”tog det lugnt under dagen” höll jag på att säga men njaaaae.. jag ville göra iskaffe men såklart fanns ingen mjölk så jag gick till affären och handlade lite småsaker, åt en förjävla sen frukost och sedan fick jag för mig att städa, plocka undan, sortera saker, stryka, bädda rent och vika tvätt. Johannes jobbade och sen skulle han iväg så då passade jag på att ha lite mysigt med mig själv (det lät ju…) med att ta en lång varm dusch (skoja, en snabb och ljummen dusch. Finns det ens någon som frivilligt tar en VARM LÅNG dusch i denna hetta?) la ansiktsmask, fixade fötterna, målade naglarna, smörjde in hela kroppen med bodylotion, fixade ögonbrynen, lagade mat, åt massa god frukt och kollade film. Jag kände mig som en ny människa, iallafall fram tills att jag kollade mig själv i spegeln och insåg att jag såg precis likadan ut som timmen innan.

Glömde dock bort dessa brun-utan-sol-servetterna som jag skulle prova, är det någon av er som gjort det? (Ok jag glömde inte att testa.. men jag kände att det kanske inte alls skulle bli bra så jag vågade inte)7BE163AE-391A-47CA-A2C1-2F25B96CD089

Jag kollade på ett program om djur och om det är något jag är svag för så är det för apor, stora apor. Favoriten är orangutang och som jag berättade för er för ett tag sedan så började jag ju gråta en natt när jag såg en bild på en orangutang som satt inglasad, mina hormoner gör mig ännu känsligare när det gäller just orangutanger för det känns som att de är mina barn eller någonting. Iallafall, så var det program om schimpanser. Denna söta hette Boris och skulle fylla 50 år nästa vecka, han hade ett hjärta av guld och när det kom in en ny schimpans till flocken som var en tjej så blev hon inte accepterad av någon – förutom av Boris. Alla andra jagade henne och var elaka – men inte Boris. Alla borde ha en Boris i sitt liv. Dock helst att han lever 100% i det fria, SÅKLART.  Liksom vadå ”tog med honom hem?” Låter ju som att han blev köpt på Ikea eller något? ”Älskling, vad tycker du om denhär? Hade inte den passat bra i hallen?” fy!!

Titta på honom, är han inte bara så otroligt söt? Han ser så snäll ut. A7CA5D4E-3F20-4371-B60A-770545F6CE6F59048574-EA4C-44ED-96CD-538496DD7761842CCBC9-477B-43B0-AB44-013BB73C591F43D96CC5-8037-431F-A68F-98BF8E3F5697

I lördag, alltså igår, så mötte jag upp en kompis för en frukost-dejt på stan. En bild säger mer än tusen ord och det var den godaste frukosten jag ätit på lääänge! 9762E512-B557-4104-98F8-1773DC0815DD

Sedan hade jag och Johannes bestämt att vi skulle ha en dejt på kvällen. När han kom hem från jobbet så hade jag saknat honom och han ville ta en powernap. När han somnat så sover han som en sten, vad gör man då om man är listig? Jodå, då gosar man när han sover. Då fick jag närhet, och han fick sova. Win-win för båda. EB24B671-4B6B-4D49-873D-4F0DEC997E426368A716-E1F1-403C-887F-5E5B9BDCC086

Några timmar senare så vi gjorde oss i ordning och sen drog vi på restaurang och sedan tittade på bio. Vi såg The First Purge och enligt oss båda så var det den bästa av alla Purge-filmerna som gjorts. Jag blev dessutom helt exalterad när jag såg bio-reklamen som visas i början för WOW vilka bra filmer som är påväg in för premiär?! Jag såg att en uppföljare av Halloween-filmerna ska komma och jag bara älskar dem, så jag nästan ropade ut ”DENNA SKA JAG SE PÅ PREMIÄREN!!!” (kände mig som ett vilddjur som blivit utsläppt från zoo..) men den visas en vecka efter vår bebis kommit så det blir nog inte att se den på själva premiären iallafall men vi har iallafall bestämt att vi ska se den och ha går första egentid tillsammans efter vi blivit föräldrar, den kommer att gå på bio läääänge. Det blev en mysig dejt iallafall, förutom att jag påvägen hem hade så ont i ryggen att jag kved och denna gången satt det i hela ryggen. Himla tur att det inte var vår första dejt och han sedan skulle berätta för sina kompisar hur dejten hade varit ”jodå den var bra, hon var trevlig men alltså.. hon började leka akrobat i bilen påväg hem..” 

Jag använde inte min telefon så därav bara denna ynka bilden :) 7F59243B-A460-4E11-8935-30B7C1A9CA02

Snart drar nästa vecka igång med full fart och det kommer verkligen bli full rulle om man säger så..

 

Vecka 30!

Untitled-1Jag har ju sagt från början sedan jag startade denna nya bloggen att jag kommer att vara 100% ärlig om saker. Jag varken vill eller kommer lägga på något ”allt-är-perfekt”-filter. Ibland känns kanske allting perfekt och då är det ju så det är, för jag tänker inte lägga på något ”inget-är-någonsin-bra”-filter heller.. 

Så, here we go:

Igår gick jag in i vecka 30. För det första känns det sjukt att det verkligen är vecka 30 (?!!!!!!) och för det andra så börjar jag redan sakna andra trimestern.

Nu känner jag verkligen hur graviditeten börjar påverka min kropp ordentligt och det värsta med detta är att det bara kommer att bli värre dessa sista veckorna som är kvar.

Jag vaknar på nätterna av att jag tycker det gör ont i magen, alltså typ som att bebisen ligger och trycker mot nerverna. Att försöka vända mig om utan att knipa ihop munnen samtidigt är ganska svårt oftast, för det stramar emot och det känns faktiskt ganska mycket. 

Senaste tiden har jag börjat få mer och mer ont i fötter och ryggen. När det gäller ryggen så är det främst vid svanken och ovanför, ut till höfterna. Ibland ner under och runt magen med. 

Denna värmen ska vi inte tala om.. jag har varit SÅ nära på att börja gråta på mitt jobb vissa gånger när det varit för extremt. Dock är det ju varmt för alla så det är ju inte som att det är ett undantag för mig, men det märks verkligen allt extra blod man har i kroppen och hur extra varm jag blir. Jag är världens soljägare i vanliga fall, denna sommaren har jag gömt mig för solen.

Idag skulle jag tillsammans med min kompis åka till Malmö, det har varit planerat i några dagar och vi båda slutade jobba vid 14-tiden idag så det passade perfekt. Hela dagen har jag levt på att vi ska dit liksom.. tills vid middagstid, då började det göra ont i min svank igen men jag bet ihop. Bara det att det gjorde ondare och ondare och spred sig runtomkring i ryggen och ut mot höfterna. Det var som mensvärk gånger tjugo, och jag kände hur det bara blev värre och värre. Jag valde att lyssna på min kropp (hade inget annat val för den smärtan var omöjlig att ignorera!) och avbokade Malmö-planerna och gick direkt hem istället efter jobbet. Det gjorde på riktigt så ont att jag kände hur tårarna kom när jag gick hem, och påvägen såg jag min pappa och syskon som satt och åt på en pizzeria. Snabbt som attan hälsade jag på dem och pappa frågade om jag var hungrig men jag fick knappt fram fler ord än att ”nej tack, jag måste hem för jag har fruktansvärt ont”, och då var det ändå min favoritsallad som finns på den pizzerian…… Då har man fan ont alltså, om man inte ens kan tacka ja till mat. Nu i efterhand minns jag knappt att jag ens gått hem från mitt jobb? Sedan dess har jag legat i min säng, rakt upp och ned som ett kolli. Ni som känner mig vet hur rastlös jag blir, och när jag ligger ner så känns inte smärtan lika mycket vilket gör att jag blir ännu mer rastlös. Dock blir det ju värre när jag sitter, står eller går, så det finns inget annat att göra.

Så jag har nu i 3 timmar legat och stirrat på telefonen, sovit en liten stund, och bara vilat. Javisst, det är ju skönt att även göra det men inte när man egentligen hade helt andra planer. 

En sak jag fasat över är när det kommer stunder då jag endast måste ligga och vila och inte kan göra något själv utan att någon annan måste göra det åt mig, de känns som en annan sak när man ligger i feber liksom för då känner man sig verkligen SJUK, men jag har ju endast ont och inget är fel på huvudet (mer än vanligt dådå) så mentalt är jag ju hur pigg som helst. Jag ville tex inom affären men det gick ju inte, så jag smsade Johannes som istället ska göra det, visst det är väl en självklarhet för de flesta att man hjälps åt men jag är en sån person som hatar att be om hjälp. Antar att jag får vänja mig vid detta och acceptera att det kommer att vara såhär nu i några veckor (tänk efter förlossningen, mitt kejsarsnitt, DÅ kommer jag vara tvungen att be om och ta emot all hjälp) men det känns som en annan grej för då har jag gjort en stor bukoperation, nu har jag ont i kroppen men det syns liksom inte utanpå. Varför känns det mindre ok att ha ont ifall det inte syns? Typ som med psykisk ohälsa, det har varit så tabubelagt att ens prata om eftersom det inte behöver synas utanpå att man är sjuk. Bryter man benet känns det mer ”okej” liksom. 

För att tillägga en sak så är jag väldigt smärttålig, jag tål mycket smärta och som en kollega sa idag så har hon aldrig hört mig säga att jag har ont någonstans. Så därför tar jag detta på ännu större allvar och vilar min kropp, eftersom den antagligen verkligen vill och behöver det. Det finns skillnad på att ha ont och ha ONT om man säger så. Det är inte att jag sträckt mig, utan det var/är som kraftig mensvärk och jag tror att bebisen kommer åt nerver eller någonting för det var lite likadant inatt, då vaknade jag av smärtan. 

Och ja, ni som varit gravida kanske tänker att om jag ”klagar” nu hur fan ska jag då klara av resten av graviditeten? Tjaaa det är en bra fråga men för det första kan jag inte göra något åt det nu och för det andra så kommer det ju vara värt det i slutändan.

Well, detta var då början på vecka 30 som sagt.

(Varning för folk som är känsliga för kroppsvätskor..)

I måndags så åkte jag in till förlossningen förresten. Jag hade känt att det liksom ”läckte vätska” från mig sista tiden men som blev mer och mer sista dagarna, och i måndags kom det ganska mycket faktiskt, det rann. Eftersom det inte alls var något jag kände igen eller hade haft innan så kontaktade jag en barnmorska (min barnmorska hade semester) och hon sa att jag skulle ringa förlossningen och prata med dem. Sagt och gjort, de ville att jag skulle komma in och kolla så att det lite var fostervatten som läckte. Vi har ju valt att föda i Helsingborg och det ligger en timme härifrån. Jag befann mig på jobbet och Johannes hade inte hunnit köra till sitt jobb ännu så jag fick tag på honom och vi stack dit. De gjorde en himla massa undersökningar men allting såg bra ut, dock sa de att de är bra att man åker in ändå om man känner sig orolig. Detta är ju första barnet och det är omöjligt att veta vad som är normalt och inte. Skönt att allt var bra som sagt, så att vi kunde andas ut! 

Idag är det 69 dagar kvar tills hon kommer (imed de ska plocka ut henne 6 dagar innan bf), jag längtar så mycket efter henne. Efter nästa söndag, 12e augusti, så går jag dessutom hem från jobbet vilket betyder att jag bara kommer behöva fokusera på mig själv och min kropp, så att bebis också mår bra och det ska bli så skönt :)

Bebis vecka 30:

016E24BA-8BA7-4420-8A39-1EFBF2427DA2

Jag:

240F2D1F-83AD-4303-BFB0-4FA4AB5ABA82Fick ligga och mäta bebisens hjärtslag i tjugo minuter inne på förlossningen, det var ganska mysigt att få höra (även fast jag trodde jag skulle bli lite galen i huvudet sista minuterna av det ljudet haha..)

A7D314BE-284B-40F6-BCDD-8C90F31DD4E9 Igår var jag hos barnmorskan för en massa olika kontroller. Blandannat för att kolla ifall jag hade diabetes och det hade jag inte, jag skulle då dricka denna berömda…. va de nu heter? drickan som tydligen skulle smaka förfärligt äckligt. Om den gjorde det? Svar ja. Det vanliga vattnet var ju dock gott.D9302401-87F5-4478-9AE6-BFC9E3074A64

Blodvärde och urinprovet såg bra ut. Och så fick jag även en spruta eftersom jag har negativ blodgrupp. Det enda som var sådär var mitt SF-mått (måttet på livmodern) som var lite litet.. som jag visste sedan innan så är ju bebis lite liten för sin ”ålder” så antar att det har med de att göra. Jag ska dit igen nästa vecka, plus tillväxtkontroll 20e augusti men det känns som en evighet. Är livrädd att något ska vara fel :( men som sagt, vissa föder små barn och vissa föder stora. Hoppas att det är av den orsaken och inte att hon inte mår bra därinne.
DA7A30F6-4759-4C1D-9A2F-2A127F76F9CE

Vecka 29!

Untitled-1Igår gick jag in i vecka 29, vilket betyder att det var hejdå trimester två och HEJ till den tredje och sista trimestern.

Det är sjukt ändå att den tredje redan är här, jag minns när jag precis hade gått in i den andra trimestern och kollade upp när den tredje skulle börja och jag tänkte ”oj, det är ju hundra år kvar” men de hundra åren gick ju fort tydligen :) 

Pga att bloggen legat nere så har jag inte kunnat uppdatera den så som jag velat, har haft en del graviditets-relaterade inlägg jag velat skriva och publicera men det får bli senare helt enkelt.. dessa inläggen om gravidveckorna ska ju handla om enbart de aktuella veckorna och nuläget har ju min tanke varit, så jag håller kvar vid det (okej ni ser själva, jag pratar ju redan om något helt annat? Alltsåå.. haha).

Hur mår jag just nu? Ja just nu i skrivande stund så mår jag väldigt bra. Jag känner mig pigg, glad och pepp på livet. Det varierar otroligt såklart men det är så det känns nu, och förutom det så är de enda symtomen: 

Smärta i ben, nedre delen av ryggen och nedre delen av magen som kommer ibland. Häromkvällen kom jag inte upp från sängen när jag skulle resa mig upp för det var som om hela svanken krampade eller något. Benen känns ok för tillfället, har inte haft någon extrem smärta på några dagar (detta kommer jag få käka upp att jag nyss skrev känner jag haha..) magen får jag ont i ifall jag är stressad eller går för snabbt (oftast då hela kroppen gör mer ont också) så jag har börjat acceptera det och stressat ner ordentligt. Börjat gå tidigare till jobbet eller tåget/bussen om jag ska nånstans för att slippa stressa, tar mindre steg när jag går osv. Jag lyssnar helt enkelt på min kropp! 

Trötthet. Jag börjar känna av tröttheten som fanns under första trimestern, men ärligt talat har jag slarvat lite med mina järntabletter senaste tiden och inte ätit med någon reda (alltså ostabil kost, mycket pga värmen) så jag måste se till att få i mig bra energi nu framöver. 

Folk som känner mig vet att jag är en person som hatar att vara stilla och tex vila, MEEEEEN, denna kvinnan bakom skärmen här har faktiskt börjat ta vilopauser!! Hör och häpna, men när jag känner mig trött så vilar jag (låter kanske logiskt för vissa men för mig har det aldrig varit så.. alltid fått dåligt samvete och känt mig lat, men hallå jag bär på en människa så de är klart jag måste få vila). Så det är väl så jag kommer hantera allting framöver, att lyssna på kroppen. Jag har vågat börja be mer om hjälp om det är något vilket är ett framsteg för att vara jag! Snart slutar jag jobba också vilket ska bli otroligt skönt för det börjar bli jobbigt nu.

Värmen… jag vet att den är fruktansvärd för.. alla? Men jag måste ändå få klaga. Allt detta extra blod som pumpas i min kropp märks väldigt tydligt kan man lugnt säga. Och under tredje trimestern blir man ännu varmare och svettas ännu mer tydligen. Märker hur fötter och händer blir lite svullna redan pga värmen. Detta blir.. spännande.. haha jösses, tur man inte är gravid föralltid. 

Inte lika smidig. Jag har lite svårare att komma upp när jag sitter ner, speciellt på golvet eller liknande. Jag glömmer ju bort det också, så varje gång jag ska resa mig så får jag typ en överraskning när jag ska försöka ta mig upp. Skulle nästan tippa på att jag ser ut som en sköldpadda ibland.

Yrsel. Det känns som att det har med mitt blodtryck att göra, men jag vet inte.. ibland känns det som att jag ska tuppa av och att kroppen domnar av? 

Illamåendet kommer och går, i vanliga fall är jag åksjuk men jag blir det ännu lättare nu ju så numera har jag alltid en plastpåse med mig när jag åker nånstans, det var ju inte alltför längesen som jag spydde som en gris i bilen….

Igår var jag även på sjukhuset, på specialistmödravården (jag bytte ju sjukhuset pga jag blev så illa bemött, så det var första gången på detta nya stället med en ny läkare) och jag fick tillochmed ett datum nu på när bebis kommer att komma ut, snacka om att allt blev så verkligt och nervöst nu.. ååååhh!!)

Well, kom igen nu tredje och sista trimestern: LET’S DO THIS! 

Bebis denna veckan:B8B2ED81-B2A5-492C-AFF5-78E0B15A0035

Jag: BCB30F95-6D95-4321-AC16-54FD9DA90F3974D3C7AF-0AFD-4545-893F-8363550B52EF

Gjorde graviditetstest igår…

Igår så var min mage i princip helt borta…. först tänkte jag ”omg hon har rymt” eller ploppat ut utan att jag märkt det. Sedan började jag bli rädd att jag hade fått en psykos och inbillat mig att jag var gravid, sista tanken var ”okej jag är gravid men jag är inte i vecka 28 för det har jag drömt”.

Det gick så långt i min paranoida hjärna att jag gjorde ett graviditetstest:

6C8840AF-4FAB-4289-B0B7-1F56F6810F36

Puhhh! Jag var gravid iallafall. Men magen då? Jag är i graviditetsmånad 8 nästa vecka (dock sjunde månaden i kalendermånad nästa vecka) (I know, rörigt..) visserligen är min midja och höfter puts väck som de varit senaste månaderna men fortfarande: WHERE IS MY BELLY?! 

Inte härBEE8C549-BDB6-4CD5-91D5-77A707D3C98B

Inte här 3FEB1BB7-ACE6-4DBB-9741-6BBABA08576A

Inte här heller67E7E89A-0B18-47EA-A8F6-B63CD70CE301

.. och inte här..1A2D1AA4-AEC6-494D-90E5-F4EF061D617C

Meeeen.. jag väckte henne och hon rörde sig. Dock gjorde det ont bak i ryggen så jag antar att hon låg långt bak, och efter några timmar var hon synlig igen (ok inte HON, men magen. Fyfan vad rädd jag hade blivit om hela hon syntes..) Inte lika stor som i vanliga fall, men ryggvärken släppte lite också så min teori stämde nog. 4C201454-B9BE-46CD-986C-F7ED90AAA482

Vecka 28!

Untitled-1

Igår gick jag in i vecka 28, vilket betyder att om en vecka så lämnar jag även andra trimestern och börjar på den tredje också sista trimestern. Alltså hur sjukt ändå? Nu är vi även nere på under 90-strecket för idag är det 89 dagar kvar tills bf (beräknat förlossningsdatum). 

Denna veckan tänkte jag faktiskt skriva mina symtom i punktform istället för att bara babbla på (fast jag lär babbla lika mycket ändå, men ja). Here we go:

Värk i kroppen. Jag har börjat få ont nedre delen av ryggen, det kommer ärligt talat varje dag men de dagarna som det känns mindre så är jag sååå tacksam! Igår var jag på utflykt där vi gick en hel del dag och det var en ”bra dag” kroppsligt för dagen innan dess hade jag så ont att jag fick pausa i trapporna påvägen upp till min lägenhet.. vi bor som sagt på tredje våningen utan hiss och snart slår jag upp ett tält på varje våning. Det strålar även ner i mitt högra ben och vaden, ända ner mot foten. Sjukt irriterande. Jag har lärt mig att jag ska göra allt tvärtemot än vad jag är van vid: tex ska jag inte gå i snabba takter med långa steg, jag ska istället ta korta steg och gå långsammare. Känner jag att det börjar göra ont så ska jag pausa. Punkt slut!

Utmattad. Jag blir utmattad av ingenting känns det som, och såfort jag är nånstans så längtar jag efter att få lägga mig och vila. Första trimestern var ju fruktansvärd vad gällde tröttheten men då hade jag ju även grov brist på järn, men skillnaden mellan nu och då är att nu accepterar jag att jag behöver vila lite oftare. Då vägrade jag ens acceptera det och ville inte lyssna på min egen kropp alls, men som sagt så gör jag det nu och jag skäms inte över att behöva ”känna mig lat eller tråkig” längre. Jag bär på en växande människa och de sista tre månaderna kommer att vara mer och mer utmattande och det är faktiskt OKEJ! För det är bara man själv som lider av att leka någon powerkvinna när man egentligen inte orkar.

Andfådd lättare men det är inte konstigt med tanke på allt extra blod jag har i kroppen.

Svårare att hitta sovställningar som är sköna, MEEEEEN, när jag väl gör det så känns det som att jag befinner mig i himmelriket. Iallafall tills jag måste springa upp och kissa igen. 

Bebisens rörelser. Nu känner jag inte bara svagt fladder med handen, utan nu känner jag hur det ibland är ett huvud eller en rumpa som trycker utåt, eller hur en fot/hand boxar och sparkar. Det som är extra kul nu är att man kan se på min mage när hon rör sig.. man ser att det är någon därinne på riktigt, och att hon blir starkare och starkare. Min moderkaka ligger i framvägg så därför blir allt lite mer dämpat, så även fast jag kan känna henne i princip närsomhelst och vartsomhelst så känns det mest när jag sitter eller ligger ner. På kvällarna när jag ska försöka sova så känns det som en hund i min mage som ska försöka lägga sig till rätta därinne haha.. men det är mysigt (för att vara helt ärlig är det även läskigt!!)

Magen växer. Åfan, det är ju ingen överraskning kan man tycka. Men jo lite, speciellt när jag inte tänker på att jag kanske inte får plats på samma sätt som innan på vissa ytor.. Då blir jag överraskad i princip varje gång. Det är mysigt att se den växa men ni som varit eller är gravida, vänjer man sig nånsin vid att man har en stor mage ifall man inte brukar ha det annars? Jag har lite mindre än tre månader kvar så därför kommer jag ju växa mer givetvis, men som sagt, vänjer man sig? För jag blir fortfarande lite chockad när jag inte kan ha vissa kläder haha?

Hormoner. Alltså hörreni.. låt oss prata om hormoner. Tredje trimestern är tydligen den perioden då hormonerna går bananas på riktigt och jaaa det kan ju vara som så att jag inte är något direkt undantag på det då va. Vad sägs om att jag skrattat så jag gråtit åt ett salladsblad och inte fått luft? Eller varit så arg så jag skakat, blev ledsen o grät för jag kände mig ensam och sedan någon minut skrattade igen? Detta måste få ett eget inlägg alltså haha. Tur man kan skratta åt sig själv i efterhand. 

Gravidhjärna. Haha alltså jag har gjort väldigt konstiga (roliga i efterhand) saker sista tiden. Dedär med gravidhjärna har jag trott bara är påhitt men nepp, det tar jag tillbaka haha… igår gick jag tex in och satte mig i fel bil.

Jag känner mer och mer längtan nu efter henne, vår älskade bebis. Samtidigt som jag vet att jag kommer att sakna denna tiden som gravid och att jag verkligen måste ta vara på denna tiden. Men så är det väl alltid, man längtar vidare och sen när nånting väl är över så längtar man tillbaka istället. Det gäller att fokusera på nuet för tiden just nu är liksom det enda man har egentligen 😊

CF42C366-4565-4FF4-BFA2-283E0F1037AD

Jag denna veckan:

65BFF481-DDF9-4C99-BCEB-FA0B5D8E7524 Bebis denna veckan:ADE9C085-4360-4EE6-9897-7ABF087ED2DA

Sura M

Hormon-monstret talar.

Jag är arg. Men mest sur. För att förklara, vilket egentligen är omöjligt om man inte själv varit gravid.. Det känns som att jag har den största graden av pms blandat med min adhd just nu. Detta har kommit smygandes senaste veckan och jag kan ju säga som så att det märks att tredje trimestern i graviditeten bara är bakom hörnet. För er som inte vet vad det innebär så är en graviditet indelad i tre olika trimestrar (vet inte om det heter så i plural men det bryr jag mig lika mycket om som om Göran Persson satt och sket just nu). Första trimestern är ”känd” som de trötta veckorna med illamående, trötthet och ostabilt helt enkelt. Andra trimestern ska vara den som är mest lugn och harmonisk, stabil typ. Tredje har jag bara hört talas om men vägrat att ens tro på eftersom det kan vara individuellt men det är tydligen då de flesta krämporna kommer. Till det fysiska tillhör det mesta som är jobbigt, allt från halsbränna, man orkar knappt något, magen är stor och man blir klumpig – till det psykiska som tex då alla hormoner lever lattjo lajban (massa fler saker men jag orka inte ens tänka på det). Ärligt talat har jag inte ens reflekterat över detta utan tänkt att jag tar det som det kommer, som sagt är ju en graviditet så olik från person till person.. Hade jag inte vetat att detta beror på hormoner så hade jag nog låst in mig frivilligt någonstans.

Men ja, senaste veckan har jag känt mig som en vilsen nybliven tonåring. Trotsig med humörsvägningar och jag är sååå känslig. Pallar inte försköna graviditeten och säga att allt är som en dans på rosor en fin och glittrig sommardag. Fuck no.
I lördags så hände en grej här hemma och det ledde till att jag blev så triggad och känslosam att jag först grät och kände mig så ensam och oförstådd. En minut senare så for jag ut i köket och stod och skrek (detta var sent på kvällen, förlåt grannar) och så började jag kastade ner allt som stod på bordet. Johannes kom efter och han reagerade genom att bli förbannad på mig vilket egentligen är förståligt kanske, tror han glömmer ibland att jag är gravid plus har adhd och det krockar totalt ibland (skyller inte på detta, man har alltid ett val men i vissa situationer är det en demon i mig känns det som) så han började kasta en tidning på golvet…. Sedan samlade han sig och jag antar att det gick upp för honom att detta egentligen inte är mitt rätta jag att göra såhär utan att det som sagt finns lite känsliga hormoner som spökar så han lugnade sig och började krama mig. Jag försökte ta mig loss och jag skrek att han skulle låta mig vara och att jag absolut inte ens tyckte om honom mer. Alltså, så mycket drama haha. Jag skrattar faktiskt nu i efterhand men det är fruktansvärt i de situationerna.
Jag är sällan den personen som höjer rösten, bara när det verkligen behövs. Men senaste dagarna har jag inte kunnat svara på ett normalt sätt ifall jag blivit irriterad utan jag har varit som Malin 14 år och trotsig – börjat ryta ifrån eller skrika tillbaka allt från ”LÅT MIG VA” till ”SLUUUTAAA” när Johannes sagt nånting som jag utan orsak kan ha stört mig på. Detta låter ju fruktansvärt att det är han som får ta skiten men det är med honom jag bor med och dessutom är det minst lika jobbigt för mig som för honom. Han kan ju iallafall dra härifrån ifall det blir för jobbigt, jag kan inte gärna dra ifrån mig själv. Tro mig, annars hade jag gjort det illa kvickt några gånger senaste veckan..

Igår var jag också på ett jävla humör, jag bara kände hur det strömmade i mig av frustration hela dagen till och från så det var ju tur att jag var ensam, men sen skulle jag och Johannes dra och handla efter hans jobb och jag försökte att inte vara sån bitterfitta (jag känner mig ju så, och det är såååå långt ifrån vad jag egentligen är) och sen helt plötsligt när vi skulle laga mat så tappade han ett salladsblad som hamnade i en låda. Vad gör jag då? Jo, då börjar jag skratta, och inte så lite heller. Jag skrattade så att tårarna började rinna, och bara stod och pekade på salladsbladet? Ehh..

Och denna dagen idag ska vi knappt prata om men låt oss göra det ändå. Det kan ju vara kul för mig att kolla tillbaka på senare liksom. Hela denna dagen sket sig. Tanken var att jag skulle gå in till stan med Emma och sen skulle jag ta tåget hem till min mamma för att vattna hennes blommor och ta in posten. Men 40 minuter innan vi skulle till stan så hörde Emma av sig och det blev att vi inte längre kunde dra in där. Fine, tänkte jag. Jag kan gå själv, för jag hade bara lite små ärenden jag skulle ordna ändå, men nej då får jag myrkrypningar av tanken på att gå in där själv. Jag vägde fram och tillbaka men kom fram till att jag skulle dra in där ändå, så stack jag inom tvättstugan för att boka tvättid och så ser jag att någon i sista sekund har avbokat sin tvättid exakt när jag är där nere. Hos oss är det lika lätt att få tvättid som det är att skridskor i Sahara-öknen så det var bara att återigen strunta i stan och istället börja tvätta. Behöver jag ens nämna att det är en utmaning att bo på tredje våningen UTAN HISSJÄVEL och att vara gravid när man ska tvätta? Jag får ju för fan andnöd och vill nästan pausa hos varje granne innan jag är nere. Well, jag tänkte att när maskinerna var klara så kunde jag slänga in de i torktumlaren och sen ta bussen in till stan för jag orkade bannemej inte gå in där trots att det tar 12-15 minuter. Sagt och gjort, jag gick till stadsbussen och satte mig i busskuren och pillade på telefonen. Helt plötsligt ser jag att bussen stannat bredvid mig men då skämdes jag över att jag satt kvar inne i busskuren så jag kunde inte gå på. SÅÅÅ TROTSIG (!!!) så den körde vidare. Jag kände hur sur jag blev så jag gick in i affären bredvid istället och köpte islatte, sjukt sur var jag, men då såg jag plötsligt någon som liknade mig på hyllan, alltså det var som att kolla på min egen spegelbild verkligen. Sura S. Så jag köpte en sån påse med, jag kunde ju omöjligen bli surare än vad jag redan var…..
a1 a2Och nu, nu sitter jag här och bloggar för att få ur mig att frustration, eller rättare sagt så är det tagenterna som får ta stryk. Gissa vad jag lyssnar på just nu på Spotify? Christer Sjögren, ”pärleporten” och sjunger med. Förstår ni hur kul detta måste se ut? Världens suraste tjej sitter och trycker på tagenterna som om det inte fanns någon morgondag, mungiporna är som smala streck och ögonen med, och så sjunger jag med på ”haaaan har öppnat päärlepooorten sååå att jag kan komma iiiin, genom blodet har han frälst mig och bevaaarat mig som siiin”. Jösses säger jag bara! Och förresten, ni ska bara höra när jag kollar på tv ibland, då stör jag ihjäl mig på varenda jävel och man kan tro jag lider av Tourettes syndrom.
________________________________

För att avsluta detta inlägget så att jag kan laga mat och plocka undan innan Johannes kommer hem, så tänkte jag att jag ska skriva en lista på 5 saker jag stör ihjäl mig på just nu:

När nån ringer mig. Alltså jag får hjärtklappning av ren ilska och känner mig omåttligt provocerad. Speciellt när det är mamma som ringer för jag vet att hon ringer för att kolla läget och bara vill väl, och mamma jag älskar dig men jag klarar inte av att ens kolla på telefonen när den ringer för jag svär för mig själv och vill kasta telefonen långt till Haparanda.. Så är det något så snälla smsa istället för annars får nån i Haparanda som sagt snart nåt hårt i huvudet. Har redan dåligt samvete över att jag skriver detta. När telefonen ringer är det som att den säger ”TITTA PÅ MIIIG, JAG RINGER, WOOO-OOOOH, JAG STÖÖÖR DIG!!”

När man har tvättid till kl 17.00 och man går ner 16.30 för att ta tvätten med GOD MARGINAL, men så kommer en fucking jävla blåst granne klockan 16.41 och står och väntar? URSÄKTA MIG DITT JÄVLA TVÄTTMONSTER MEN DU KAN GÅ UT IGEN FÖR DET ÄR 21 MINUTER KVAR, DETTA ÄR INGEN JÄVLA FLYGPLATS DÄR DU MÅSTE VARA TIDIG FÖR ATT CHECKA IN SÅ BYEBYE!!!!!!!!!!!

När jag sätter upp håret i en toffs och håret lägger sig så slickat som det bara kan bli, NEJ jag har inte fastnat i en slaffsig mangel, det är bara mitt hår som jävlas!!!

När jag går ut på balkongen och det är grannar ute på sina balkonger och de ska börja glo. NEJ DETTA ÄR INGEN SHOW, DU HAR VÄL INTE ENS NÅGON BILJETT SÅ SLUTA GLO, HEJ OCH HEJDÅ.

Att Johannes behöver fucking raka sig men han har väl ätit upp rakapparaten eller nånting, det gör ONT att pussas med nån som sticks, speciellt när han ska kommentera det ”varför vill du inte pussa mig?” fastän jag säkerligen svarat saaamma sak i flera dagar, att det sticks. VAD TROR DU, TESTA SJÄLV ATT PUSSA OCH GNUGGA DIG MOT EN IGELKOTT MED KARDBORRBAND!!!!! Nejdå, fortsätt tortera mig, baah göre.
________________________________

Jag antar att jag inte kommer att ha kvar någon i min umgängeskrets efter detta inlägget. Mamma avsäger sig moderskapet, jag blir singel, ingen jävel vågar ringa mig och alla läsare försvinner haha.. De enda som kommer finnas kvar är väl de förbannade satans tvättmonsterna till grannar.

PS. Om nån undrar angående mammas post och blommor så ska jag dit ikväll med min personliga kaktus (min kära pojkvän).

Story time – hur gick det till?

DEF5B77A-CDB3-4C30-BAE6-79164134331AJag tänkte att jag skulle berätta om tiden då jag blev gravid, hur jag och min pojkvän reagerade och hur det egentligen gick till (inte själva verkstaden men ni hajar). Det kan vara kul att läsa, och att ha sparat så att jag senare kan bläddra tillbaka och kolla :) 

Jag skulle sluta med mina p-piller pga jag tar medicin som inte riktigt kunde få rätt stabilisering just för att jag åt p-piller. Mina p-piller stötte liksom bort medicinen, så jag bestämde mig för att sluta med dem. Barnlängtan var väldigt stor hos min pojkvän och fastän vi inte varit tillsammans överdrivet länge så kände jag att om jag ska ha barn i livet så är det med honom, och varför vänta? Vi var 25 år gamla (båda har nu fyllt 26) och kände att ”vi tar det som det kommer”, det var välkommet när det än skulle ske men tanken satt i mitt huvud att det skulle ta låååång tid innan det skulle ske. För det skulle ju ta lång tid innan min kropp repade sig och blev återställd efter mina p-piller, när jag haft stopp innan med dem så har de tagit minst 4 månader. 

Jag började med ägglossningstester, inte för att försöka bli gravid, utan för att jag ville veta om och när min kropp blev återställd. I slutet av december slutade jag med mina p-piller och jag hade då den blödningen man får när man när man får en såkallad fejkad mens när man inte tar p-piller. Efter det hann jag ha en mens, och sedan testade jag med ägglossningstesterna. Det visade ingen ägglossning på två-tre veckor så jag struntade i det, den 25 januari var jag på cellprov och av en ren slump så tänkte jag att jag skulle göra ett test just den dagen. And guess what? B4128FB4-012E-4262-833F-31871E8353F8

Jag hade ägglossning.. och antagligen ett sjätte sinne. Jaha tänkte jag, vi hade sex dagen innan så det kan ju ha tagit sig. Men nej, jag hade slutat med p-piller en enda månad innan så sådan tur skulle jag ju inte ha. Jag var sååå inställd på att det skulle ta minst 4-6 månader eller ännu längre, och i värsta fall – inte alls, aldrig någonsin. Varför skulle JAG ha sådan tur att lyckas bli gravid med en kille som jag älskar så pass mycket och som verkligen VILL ha ett barn med mig? (För att klargöra en sak så har jag väldigt mycket i det förflutna som rör sig lite om detta, dock är det inget jag kommer gå in på detaljerat men därav min ”negativa inställning” som i själva verket är försvarsmekanismer i min hjärna).

Tiden gick, och vi med den såklart. Jag ska inte sticka under stol med att jag gjorde graviditetstest redan några dagar efter ägglossning vilket man egentligen inte ens ska göra då det inte brukar visa sig förrän då man egentligen ska ha sin mens, men jag blev lite besatt. Fastän jag var sååå säker på att jag inte var det. Dock märkte Johannes det, för jag kunde inte äta vanlig mat utan blev besatt av surt godis (?) och humöret blev värre än nånsin. Observera att detta endast var en vecka efter min ägglossning, så jag idiotförklarade Johannes när han sa att han visste att jag var gravid.. ”FÖR HELVETE JAG SLUTADE NYSS MED MINA P-PILLER DET ÄR MINA HORMONER SOM FUCKAR UR!!!!” Svarade jag honom varenda gång.. 

Här är några tester jag gjorde den kommande veckan efter ägglossningen. Alltså jag är nog fortfarande den enda som skymtar ett svaaaaagt streck typ en skugga på första bilden, för där var det Johannes tur att idiotförklara mig när jag bad honom titta ”Malin.. jag JOBBAR med färg och jag ser att där inte är något..” Jovisst baby, vem hade rätt? 😉 jag är väldigt känslig mot hormoner, varav därför min kropp tidigt kunde märka av HCG-halten1861BF41-C9DA-4F45-A3F0-B53BC49DCDB7

Ni som kan detta med graviditetstest, ni vet ju också att ett test som visar negativt (ej gravid) kan vara positivt bara det att HCG-halten är låg, MEN om det visar positivt (att man är gravid) så ljuger aldrig testet (förutom om man gjort gravid, fått missfall eller nyss fött barn då hormonerna inte hunnit lämna kroppen helt). Så okej, jag var alltså gravid, SAY WHAT? Hur hände detta? (Eller jo det vet man ju, men hur kunde de gå så fort?) Jag hade alltså haft en ägglossning och det tog sig, skottet rakt in i min äggalåda som vi säger nere i Skåne. Vill även påpeka att det gäller inte samma med ägglossningstester, då måste båda strecken vara lika starka till 100%.

Jag visade Johannes testet och samtidigt som han blev tårögd och glad så sa han att han visste ju redan detta, det blev ingen chock men han blev så glad.. dock avbröt jag det hela genom att säga att han inte behövde bli glad för det skulle ändå bara bli missfall (som sagt.. mina försvarsmekanismer) jag hatar att jag förstörde den glädjen och det ångrar jag såhär i efterhand men det var ju så jag kände. Det var rädsla över att ta ut en lycka som kanske inte skulle hålla. Klockan var då 21.40 ungefär och jag började hojta ”KÖR OCH KÖP ETT DIGITALT TEST NUUUUU!!!” Varpå han svarade att apoteket på maxi stängde om 20 minuter, ”KÖÖÖÖR FÖR FAAAAN!!!!!” Och det gjorde han, kvar stod jag hemma som förstelnad. En chock blandad med rädsla, glädje, ”omg”-moment osv. Jag fotade testet igen för jag ville kunna ha det och kolla på för att fatta att det var på riktigt.

Jag tog 2 tester till den kvällen, och 2 dagen efter. Jag tog tester varenda dag i 10 dagar (stickor, annars hade jag blivit ruinerad haha) och så tog jag clearblue med veckoindikator (stavning?) för att se så att det steg varje vecka vilket det gjorde i tre veckor för sen kunde man inte se mer. Jag fotade alla dessa tester men tyvärr försvann alla bilder när jag bytte telefon. Här är iallafall två bilder: 26975317-61DE-426B-BAC6-67167B3E105F

Denna bilden lånade jag från internet: E43DE9C5-E145-4A9B-AE7F-19E518D8177C

Dagen efter vi hade plussat så skulle jag iväg, jag skulle på hotell med min mamma och mormor. Jag hade ju inte fattat detta själv ännu så jag var som vanligt tyckte jag, förutom dagen efter på hotellfrukosten. Då fick jag gå och lägga mig efter vi hade ätit för jag höll på att somna sittandes.. om jag då bara visste att den tröttheten skulle förfölja mig och bli mitt andranamn i flera veckor efteråt haha.. 

Här är min mamma och mormor den helgen på hotellet, ovetandes att de skulle vara kommande mormor och gammelmormor.. DB82AA04-6C29-4D67-BA3A-19310F35C1A4

Well.. tiden härefter och flera veckor framåt var bland de värsta i mitt liv. Det må hända att det låter dramatiskt och konstigt, men det kommer jag att berätta om i ett annat inlägg :) det var iallafall såhär det såg ut när vi fick veta att jag var gravid. Jag tänkte ta med i detta inlägget hur jag berättade för min mamma och pappa, men det förtjänar fan ta mig ett eget inlägg det också.