Min gamla blogg..

Hej!!

Nu har det gått flera veckor sedan jag uppdaterade min blogg, känns nästan som att det var så länge sedan att jag snart borde börja kolla efter en rullator, har hört att blocket har en hel del? 😉

Nej men bloggen har ekat tomt här ett par veckor och det finns en förklaring till det för livet har verkligen inte varit på min sida utan det har tyvärr varit fruktansvärt rent psykiskt.

Jag tänkte faktiskt skriva ett inlägg som handlar om min förra blogg, den var väldigt stor i Sverige på den tiden då bloggvärlden var som störst och jag är tacksam ändå att jag fick uppleva den tiden, jag drev den under ca… 5-6 år tror jag? Innan den stora bloggen så hade jag en mindre blogg och då var jag verkligen inte så gammal, då hade jag mest attityd och lekte kaxig, cool och provocerade haha! 

Som jag sagt några gånger tidigare så var inte tanken med denna bloggen att blogga för att fånga en massa läsare eller att blogga för att tjäna pengar eller för att bli sponsrad, för med erfarenheter så vet jag att jag endast vill skriva i denna när jag vill, kan och har lust. Jag hade ju en stor blogg för ett par år sen med tiotusentals läsare, jag tjänade pengar och fick sponsrade saker hela tiden. Tillslut kände jag verkligen ingen motivation till det, det började mer kännas som ett ”måste” och då är det svårt att publicera flera inlägg per dag. Det var ju inte bara till att skriva och lägga upp en vanlig bild utan det skulle ju gärna finnas något att skriva om och bilder där det faktiskt hände någonting.. Vilket i sin tur gjorde att jag var ”tvungen” till att göra grejer för att senare kunna blogga om det. Events, åka på grejer, göra saker, tycka saker osv. Jag reste väldigt mycket under en längre period och det älskade jag. Dels för att… ja vem gillar inte att resa liksom? Haha. Men även för att det var perfekt att fiska material till att blogga om. Dock var det väldigt tråkigt för min dåvarande kompis som jag gjorde alla resor med hon fick ju sitta och vänta en hel del när jag tog fram datorn och bloggade på kvällarna och jag fick panik om inte internet fungerade som det skulle, men för att hon skulle slippa ”lida” för mycket så brukade jag sortera och fixa med bilder på kvällarna när hon hade somnat eller på morgonen innan hon hade vaknat. Nackdelen var ju att på de flesta hotell så fungerar internet som bäst i lobbyn så det blev ju en del hängande där på kvällarna (jag snackar alltså inte om flera timmar men iallafall en timme varje kväll). Det var väldigt massa jobb kring att ha en blogg och det tog flera timmar varje dag, jag blev så frustrerad och provocerad varje gång jag hörde någon säga ”ja de är väl enkelt, de är ju bara att skriva lite och fota lite”. Svar: nej! Som sagt är ju innehållet det viktigaste och att folk verkligen vill läsa det man skriver om annars dör den ut och hur mycket pengar hade jag då tjänat på den? Till skillnad från andra jobb så kunde jag inte ta semester från mitt jobb för om jag inte jobbade så fick jag inga pengar. Tillslut insåg jag att jag inte kunde förändra andra människor om de redan bestämt sig för vad de tyckte, jag kunde försöka förklara men vissa människor är stängda för saker de redan har en åsikt om så jag lät dem tro det. 7D4D7DD4-9304-45FB-84F6-128591CFF919

Sen var det såklart kul också att blogga! Jag älskade ju (och gör fortfarande) både att skriva och att fotografera plus att jag är väldigt kreativ som person med många idéer. Hade det inte varit kul så hade jag ju inte fortsatt så länge som jag gjorde. Ibland var det bra att jag ”tvingade” mig själv till att göra grejer för att ha något att blogga om för ifall jag mådde sämre en period så tvingade jag ju mig ut ändå (jag tillät ju mig såklart att vara hemma och må dåligt också men ofta mår man bra av att komma ut och inte gräva ner sig för mycket). 

Det var kul att få saker sponsrade (vem hade inte tyckt att det var kul att få saker hemskickade flera gånger i veckan liksom?) och jag gav bort en hel del till tex vänner vilket i sin tur gjorde dem glada. Jag hade samarbete med alla möjliga företag, allt från kläder, löshår, hotell, läppförstoringar, de köpte reklam i mina inlägg, ziperall (Sveriges motsvarighet av onepiece ifall någon minns vad det var?) varav jag blev ambassadör för dem och flög upp till Stockholm för att fira alltihop i det företaget med grundaren och andra som jobbade för dem, kan ju säga som så att det kändes rätt udda att sitta med en ziperall och dricka champagne på en nattklubb mitt inne i Stockholm som sedan öppnade för allmänheten och folk kom in med festkläder, (men det hade nog känts konstigt på vilken klubb som helst haha!)3171448B-3660-46CA-9E9E-BB7464C90416DAB85441-3D9D-4B6E-BA52-1A8952F0B82A490763E2-8181-4925-BEEA-87A78FC2B904

Att jag tjänade pengar på att göra något jag brann för var också helt underbart, och även fast jag hade en såkallad manager och hade ett kontrakt på en portal så kände jag ändå att jag själv styrde över min blogg vilket var otroligt skönt att jag fick vara min egen chef.

Det som var roligast var nog ändå att träffa så mycket bloggläsare var jag än var (det låter kanske överdrivet men jag lovar att det var så) de kom fram på stan, på tåget, i affärer, på uteställen och i olika städer som jag var i. Oftast tog vi bilder ihop och det låter ofattbart just nu när jag ens skriver allt detta men jag har även fått skriva en hel del autografer. Detta var ju verkligen under ”bloggarnas tid” och jag tror att det kan jämföras med dagens youtubers. Skvallerbloggar skrev om mig, jag var med i tidningen ett par gånger och jag hade en mobiltelefon med kontantkort som de kunde ringa mig på (vilket inte fungerade i längden kan jag tillägga, jag blev bokstavligt talat nedringd och för den som inte tror mig så kan jag hänvisa till ett av mina ex och även hans kusin för hon fick lite utav en chock när vi var på kalas en gång och min telefon aldrig slutade ringa). Bloggläsare skickade fina brev/teckningar och jag har kvar en hel av allt detta. E4237E38-6DD9-4989-BF90-AE1FFEE09853

6A720A0A-50E9-45F8-8D5F-6A14A6807C7AFör er som undrar och inte alls har en aning om vad jag ens bloggade om så var det allt mellan himmel och jord men eftersom jag alltid brytt mig om andra och även velat hjälpa andra så hade jag ”krossa idealen” vilket var att läsarna kunde skicka mail till mig och skriva och skicka bilder på vad de var stolta över eller mådde dåligt över på sig själva och så ville jag hjälpa dem att må bättre. Jag publicerade alltså deras bilder och deras texter i blogginlägg och skrev en text som svar, peppade dem osv. För tyvärr var det mestadels tjejer som mådde dåligt över något på sig själva som skickade in, och än idag flera år senare så hör vissa av sig och berättar att jag verkligen förändrade deras liv. Det är inte många eller speciellt ofta någon skriver nu, men när det väl kommer ett meddelande lite då och då så blir jag så varm i kroppen både över att de mår bättre nu men även för att jag verkligen gjorde detta med hela mitt hjärta och jag höll på med detta väldigt länge. 

En annan grej var att jag även skrev om min vardag, men inte på ett stelt sätt tex ”idag såg jag en kommentar som gjorde mig så chockerad att jag inte visste vad jag skulle ta mig till” utan istället kunde jag skriva ”jag såg en kommentar idag, jag blev så chockad att jag höll på att sätta kaffet i halsen, kaffet som jag inte ens hade. Då är det illa..” Nu var ju detta bara ett exempel och kanske inget bra sådant men jag skrev på sättet som jag var, och fortfarande är. Jag kan vara lite oseriös och dra till med vissa roliga kommentarer med glimten i ögat och ta ganska lätt på saker och ting och jag ville ju vara mig själv, en sådan lättsam och skämtsam person som inte alltid är så seriös utan har lätt att bjuda på sig själv. Jag ville liksom att det skulle framgå hur jag faktiskt var och inte låtsas vara någon annan.. seriös i stunder jag behövde vara det, och lite ironisk, galen och skämtsam i typ alla andra stunder.844D9C05-C5B4-4AED-82BD-AA967D2B148FKolla vad liten, rund och söt jag var o ansiktet när jag började blogga!DD03115F-FC3A-459D-BC2D-88D7EC0B4B395-6 år senare:4C8EDFCF-5BB3-4BF8-9D51-5320EE1C4353

Men (alltid dedär ”men”) jag hade ju en seriös sida också. Tex som med ”krossa idealen” eller om jag ville bli mer personlig och skriva lite mer om djupare saker såklart, för som sagt så ville jag vara mig själv och jag hade även den seriösa och lite mer allvarliga sidan såklart, och ibland kunde jag få en skarpare attityd vilket var på både gott och ont då jag ibland skrev saker jag såhär i efterhand kanske borde tänkt på en extra gång innan jag tryckte på ”publicera” (för även fast jag raderade det dagen efter så hade ju skvallerbloggarna redan printat och publicerat). Jag visade mycket känslor vilket jag tror att folk uppskattade. Vare sig det kunde vara roliga historier eller vitsar som var min humor, eller hur jag faktiskt tog åt mig utav vissa kommentarer och mådde dåligt av de. För visst fanns den baksidan också, jag fick en väldigt massa elaka kommentarer om att jag var så fet att jag borde ta livet av mig för då hade jag gjort alla en tjänst, folk ville våldta min trut så att jag kunde lära mig att hålla käften, jag var den fulaste de sett och att jag borde skämmas över min spegelbild, de skulle kolla upp min adress för att hemsöka mig, jag var missbildad osv osv. Efter en tid lärde jag mig att fokusera på de positiva kommentarerna som faktiskt GAV mig något men ni vet ju själva hur det är, det är så enkelt att fastna på det negativa men efter ett tag så rörde det inte mig i ryggen längre för jag visste ju att sådana kommentarer oftast handlar om avundsjuka för helt seriöst, om man verkligen tycker att någon är skamligt ful då brukar man inte säga det.. 

En annan sak var om min vänstra hand, ni som känner mig vet ju att den ser lite annorlunda ut. Jag föddes utan fingrar på min vänstra hand och trots 6-7 operationer när jag var liten så ser den ju inte ut som en vanlig hand men jag har typ halva fingrar och min tumme är ”hel” så jag kan ju hålla i saker och jag tycker att min hand fungerar som vilken som.. iallafall, jag visste ju att detta bara var en tidsfråga innan någon skulle dra upp detta bland kommentarsfältet och jag hade så rätt. En dag ploppade det upp en kommentar från ”anonym” där det stod ”vad fint du döljer din cp-hand på alla dina bilder”. Först frös jag till is och hjärtat började banka hårt som fan, men sen tänkte jag att jag skulle göra det enda rätta och det var ju att polisanmäla men precis som jag misstänkte även då så skulle polisen lägga ner det fallet och det visade sig att jag återigen hade rätt. Jag tog tag i det själv och kollade IP-nummer och jag fick en chock när jag såg vem det var (så att jag satte kaffet i halsen, kaffet som jag inte ens hade.. som sagt, haha). Det var en bästa kompis jag hade haft när jag var yngre, hon var ganska osmart för hon hade skrivit en kommentar i min blogg tidigare så när jag spårade IP-nummer så kom ju hennes kommentarer upp. Smart hon var va? 😉 jag tänker inte gå in mer på det men ja..A4B881C3-404A-424E-9781-5A2EC4104316

Efter detta så kände jag att jag kunde vara öppen om min hand, why not liksom? Även fast jag inte förstod grejen med en hand så var det ju ändå lika bra att ge den uppmärksamhet för personen som kommenterade trodde ju att jag skämdes vilket jag verkligen inte gjorde. Jag förstod bara inte varför jag skulle börja skriva om mina kroppsdelar men det gjorde jag iallafall. Jag började även skoja om detta och på min header så hade jag även texten ”miixx- hon utan fingrar men med massa glädje”. Detta ledde till att jag inspirerade andra ännu mer till att vara sig själva och att ingen ska behöva skämmas över något på sig själva. Så min förra kompis fick ut hennes mogna tankar som anonym samtidigt som mina andra bloggläsare mådde bättre, win-win! Här skrev jag att jag behövde en hjälpande hand eftersom min ena hand tydligen inte fungerade.. 4A6DF0CF-B08A-4B12-96D6-DA1DA7D9E2B4

Jag förstod nog aldrig själv hur stor min blogg faktiskt var eller hur mycket jag faktiskt inspirerade och hjälpte andra för jag var ju fortfarande… jag? Jag blev nominerad till en gala i Stockholm som ”årets nykomling i bloggvärlden”, jag vann inte men det kändes kul att få känns mig uppskattad över att en ha blivit nominerad, och att jag fick träffa andra bloggare eftersom det inte finns så många i Skåne.AA5C5A2E-E42F-4E42-A515-7510E2420F7C

Mina vänner runtomkring mig kan fortfarande dra upp detta ibland, hur många foton de fått ta när folk kommit fram, hur många gånger som saker tagit längre tid än planerat för att vi fått stanna överallt när bloggläsare stannat oss. För mig blev det ju en vardag men det blev det även för de som jag umgicks med väldigt ofta. Det som var jobbigt var en gång när min ena lillasyster var med och det kom fram några som hon gick i samma skola som, de började sedan att komma fram till henne i skolan och prata om mig vilket hon inte mådde bra av alls då hon var väldigt blyg på den tiden.

Jösses, nu när jag tänker tillbaka och ens skriver allt detta så känns det som att jag skriver om någon helt annan person från ett helt annat liv? Lilla jag från en sketen stad i Skåne liksom.. Det känns som att jag sitter och både överdriver och skryter över allt detta men jag antar att det är så för de flesta när man gjort något man är stolt över eller något som är utöver det ”vanliga”, man tycker att man skryter..

Sen det där med ”krossa idealen” tyckte vissa var dubbelmoral då jag själv ändrat på mitt utseende (bröst och läppar varav läppförstoringen försvann för flera år sen men jag står ju för att alla får göra som de vill sålänge man gör det för sin egen skull, att man ska försöka tycka om sig själv som man är men om man mår väldigt dåligt över något i flera år och inte kan släppa det så visst kan man ändra på något men huvudsaken är att man gör som MAN SJÄLV vill och inte för någon annans skull. Att pumpa mina läppar gjorde jag mest för att testa då jag visste att det skulle försvinna efter ett tag ändå).

Hursomhelst, denna bloggen som jag skriver på just nu den skaffade jag nu flera år efter att jag hade beslutat min gamla, för denna skaffade jag för att jag saknar att skriva och fotografera, att få skriva av mig, tex nu under graviditeten så var det guld värt att få skriva av sig här. Jag skriver vad jag vill och när jag vill helt enkelt 😊

Som sagt så har saker varit förjävliga senaste veckorna och jag tror att jag kommer att skriva av mig om detta för att jag är säker på att det kommer att hjälpa andra (återigen att hjälpa andra, men jag brinner ju för det som sagt) men även för att det kommer vara skönt för mig att få skriva av mig då jag alltid haft lättare för att förklara känslor i text än i tal.. vi får se hur det blir helt enkelt, ifall jag kommer att skriva om det eller inte. Tanken är iallafall att börja blogga mer nu för som sagt är det kul att dela med mig både av mina känslor, tankar, vardagen och även dela med mig av Milly 😊

Det är verkligen kul att titta tillbaka, man förändrades ju en hel del under de åren haha.. Typ som denna bilden, det känns verkligen som att jag förändrats sen dess? Vet inte varför men det är kanske något med håret? 07C683E2-9EB3-4B05-89EF-F21AFFC9E4ED

Några bloggläsare, täckte deras ansikte imed detta var några år sen. Jag hade inte velat att någon publicerade bilder på mig utan att fråga.. F928E74B-8CE4-4FEA-8B67-11356A4EC148

900A0E9F-9D97-4E44-B6BE-7CD64CB04BEFJag fick detta meddelandet på instagram av en tjej (jag har svarat henne privat men kände att det är ett ganska ”hett ämne” bland folk så därför vill jag även göra ett inlägg här).

9565A422-6B69-4105-8ABA-6144992BE444

Ärligt talat så tänkte jag inte ens tanken på att någon skulle reagera så men ju mer jag tänker på det desto mer vet jag ju att det är så mycket sanning i det hon skrev. Jag vet flera stycken som har barn och som får rejäl skit kastat på sig när de ”lämnar iväg” sitt/sina barn för att göra någonting annat.

Personligen så tycker jag absolut inte att det är något fel att ha barnvakt någon gång då och då, man behöver faktiskt det. I tisdags var jag och Johannes ute och åt och sedan kollade vi på bio (halloween-filmen, bästa skräckisen jag sett ärligt talat!! Blev rädd på riktigt, men nu ska jag inte tappa tråden här så jag skriver om filmen i ett annat inlägg). Min mamma och syster har träffat Milly flera gånger sen hon föddes (hon är bara 16 dagar gammal men det har hunnit bli en hel del gånger ändå) och vi skulle aldrig någonsin lämna henne till någon som vi inte känner oss trygga med. Tex så frågade min syster mig ifall hennes pojkvän fick följa med och vara barnvakt men jag sa faktiskt nej. Inte för att jag tror att han skulle missköta sig eller så, utan för att jag inte känner honom och då känns det inte bra alls. När vi kom utanför porten så kände vi hur vi redan ville vända och gå tillbaka till vår bebis men med tanke på hur mycket min mamma och syster hade längtat efter att få ha Milly i några timmar så fick det bli en liten spark i röven för att vi inte skulle vända innan vi ens hade satt oss i bilen. Som tjejen skriver så är det faktiskt viktigt att barn lär sig att vara med andra också, även fast vi som föräldrar såklart har största ansvaret för att hon ska känna trygghet.

Det är oerhört viktigt (!!!) att man inte glömmer bort varandra vilket jag förstått är väldigt vanligt att man gör. Man fastnar liksom i bebis-livet där allt går på repeat. Sova-vakna några gånger på natten och göra bebis nöjd för att sedan somna om-mata-byta blöja-hålla hemmet fint osv. En sån vardag är enkel att fastna i och det är som sagt fullt förståligt och fullt normalt såhär i början men för att det inte ska fortsätta så och man bara ”finns” och är i ett förhållande utan att egentligen vara närvarande så är det otroligt viktigt att tillägna tid tillsammans också. Detta gäller även andra perioder i livet, som när man jobbar extra mycket tex och förhållandet blir lidande.. 

Jag och Johannes har haft period då tiden varit ett problem, speciellt när han jobbade i en annan stad och det blev en hel del timmars pendlande. Det som är viktigt då ifall man kanske inte har tiden att hitta på någonting med varandra är det där lilla extra man kan göra. Dendär lilla beröringen på ryggen när man lagar mat, en spontan kram, allmän närhet när man ska sova, ett gulligt sms, en liten puss från ingenstans osv. Tro mig, det är sånt som gör att man håller förhållandet vid liv även vid svårare tider, och att man faktiskt vet att det kommer bättre perioder så småningom.

Nu har vi bara hunnit vara föräldrar i 16 dagar som sagt, så när det gäller just det så känns det kanske inte så rättvist eller optimalt att jag redan ska yttra mig om det men hittills har det fungerat bra. Visst har det kunnat bli lite halvtaskig stämning när vi vaknat för femte gången av en bebis som skriker men det är helt normalt och det kommer att komma stunder som är jobbigare men även stunder som är lättare. Ingen av oss har erfarenheter av detta livet med ett barn. 

Hursomhelst, det är skillnad om man bara slänger iväg sitt barn till vemsomhelst, men gör man det till någon man verkligen känner och som dessutom träffat sitt barn många gånger så vad är det för fel med det? Man måste ha lite egentid också för ifall det skulle vara så att man inte har det och man istället glömmer bort varandra så känner ett barn av att det inte är så kärleksfullt mellan föräldrarna och så vill man inte heller att det ska vara. Sen ska man absolut lära ett barn att allt inte är 100% bra alltid, men en viktig och trygg grund är verkligen kärlek. Sen spelar det ingen roll om det är bio, äta ute, ett litet fint sms, dendär spontana kramen eller vad det nu kan vara. För den bekräftelsen/uppskattningen man får då stärker en verkligen som person men håller även ihop ett förhållande, men som sagt finns det alltid även perioder som är lite mindre bra i förhållanden och det är mänskligt. 

Nu när Milly är såhär liten så skulle vi dock inte lämna iväg henne en hel natt, men jag dömer inte dem som gör det (tänker på de som har barn med kolik tex, de behöver verkligen avlastning). Sålänge man gör det som känns bra för sin familj så är det ingen annan som har någon som helst rätt att döma. Och vi lät inte min mamma och syster passa henne för att vi redan är trötta på livet som förändrar, snarare tvärtom! Men vi vet också att ju längre man väntar desto svårare blir det med egentid för då blir det bara jobbigare att ”lämna sitt barn” och tillslut skippar man det helt och hållet. Vi tvekade verkligen på ifall vi skulle iväg eller inte, men min mamma bokstavligt talat TVINGADE iväg oss för hon vet hur viktigt det är och nu är jag tacksam över det. Dock satt jag och Johannes och halvsov när vi åt. Jag betedde mig som om jag vore hög för jag kunde inte sluta småskratta åt precis ALLT och mina ögon var helt glansiga men detta var alltså pga trötthet haha. Tur som sagt att filmen var bra för annars hade jag somnat innan jag hade hunnit sätta näven i popcornen..

Sen att vi inte kunde släppa Milly är ju en helt annan femma…. kan ju vara så att jag råkade smsa mamma flera gånger och dessutom bad henne skicka bilder.. Ingen av dem såg ut att lida speciellt mycket om man säger så.❤️
C0D6F19A-3446-42D3-9B10-4727F1771634 928F0668-C4BF-463E-8553-01C370EDD1E2948F13F1-AE34-43D1-9E7C-3AD440956BE0

Livrädd för att dö på BB

Det är normalt att oroa sig. Det betyder inte att man är varken en bitterfitta eller en löjlig person. 

De första veckorna i min graviditet så oroade jag mig hela tiden, det blev tillslut som att jag intalade mig själv att jag skulle få missfall eller att något annat skulle gå åt helvete. Med saker i bagaget var det verkligen inte konstigt att jag oroade mig på det sättet, men att oroa sig gör egentligen ingen som helst nytta. Det enda som händer är att man ödslar onödig energi som går åt, för visst är det energikrävande att behöva oroa sig.

Jag är en person som brukar vara bra på att vända negativa tankar till positiva (har tänkt att skriva ett inlägg om detta för det hjälper verkligen att tänka på vissa sätt!) men när det gäller vissa orosmoment så känner jag att jag behöver jobba mer med att vrida och vända på mina tankesätt. Eller rättare sagt.. jag vet hur jag ska tänka och jag vet hur jag borde tänka, det är bara det att det blir lite svårare att faktiskt göra det vid vissa tillfällen och situationer.

Tex nu inför min kommande förlossning. Jag ska föda via kejsarsnitt som sagt, och precis som vid en vaginal förlossning är det mycket som kan gå snett. Vid ett kejsarsnitt kan de råka skära fel, skära sönder moderkakan, skära i urinblåsan osv. Vid en vaginal förlossning finns lika många risker även om det är andra typer av risker som är större som blandannat framfall, att man spricker hela vägen till Haparanda och massa annat (det finns många argument om allt, många risker om båda sätten det vet jag så jag behöver inte att någon upplyser mig, tro mig, jag har väldigt bra koll på statistiker osv efter alla möten och samtal). Det finns risker med precis allt, bara genom gå till affären finns det en risk för att bli påkörd, eller när jag sitter och skriver detta så finns det en risk för att få en.. propp.

Där har vi det. Exakt det ordet. Propp. Jag har senaste dagarna oroat mig mer och mer för det (blodpropp alltså, inte en öronpropp, tänk om det vore så väl att jag hade oroat mig över vart jag lagt mina öronproppar..). Risken för blodpropp är större när man är gravid överlag, man kan få en propp när man föder vaginalt och även under en operation som kejsarsnitt (operationer ger ökad risk för propp). I vissa landsting får man en spruta med blodförtunnande för att förebygga blodproppar men inte där jag ska föda. Såklart. Jag har ingen i min familj som fått en propp (det brukar ju vara ärftligt sägs det men man kan såklart få det ändå) men jag önskar ändå att jag kunde få såna sprutor för på många ställen runtom i landet så får man det för att som sagt förebygga (oavsett om du har en nära familjemedlem som haft en propp eller ej). 

Jag pratade med min barnmorska om denna oron, för jag är verkligen livrädd för att få en blodpropp i tex hjärnan eller hjärtat och därmed dö, eller få en propp så att man blir lidande av det efteråt (om man får det i hjärnan eller så). Hon sa att är man på ett sjukhus när man får en propp så är man tryggare än om man får det hemma, det är ju värre om man får en blödning.. Dock är det ju riktigt illa om man får en propp i huvudet eller hjärtat, varav därför många sjukhus förebygger det med den sprutan, jävligt logiskt och tryggt. Mindre logiskt och tryggt att de inte har samma riktlinjer i hela landet..

Min mardröm är verkligen att få en blodpropp och dö eller att aldrig mer bli mig själv igen. Jag är riktigt rädd för detta och det går på repeat i mitt huvud, som en tjatig låt på radion som man inte kan stänga av.. att vara uppe och gå efter operationen (inte direkt såklart, men när bedövningen har släppt och så) det ska ju underlätta en del men grejen är att jag inte kan släppa denna oron ändå.

Häromkvällen sa jag till Johannes att ”allting är ju fixat här hemma, så skulle jag inte vara med tillbaka från BB så är det ju inget du behöver oroa dig för, allt är ju klart”. Han tittade på mig som om han precis hade sett en flygande kamel eller Lasse Åberg göra helikoptern framför honom naken.

Det låter kanske löjligt, och det låter kanske som att det är så enkelt att bara släppa men det är det inte. Jag kan inte se framför mig att jag, Johannes och vår bebis kommer hem från BB allihopa. Jag kan inte riktigt se det framför mig och då tänker jag automatiskt att det är för att min magkänsla säger att det inte kommer att vara så heller. Jag kommer antingen bli förlamad, förståndshandikappat eller dö. 

Häromdagen tänkte jag även att jag skulle skriva ett brev till vår bebis och lägga här hemma ifall någonting skulle hända mig, som hon kan ha och läsa när hon blir äldre. För helt seriöst, varför skulle jag ha sådan tur att få barn med någon jag älskar och sedan få börja ett familjeliv i lycka? Jag kan väl inte vara en av dem som har den turen? 

Detta låter väldigt deprimerande och det gör att jag känner mig riktigt fucked up för det är ju nu jag borde känna enbart lycka väl? Om några dagar får jag träffa mitt barn? Tro mig, jag är lycklig och glad över det. Min längtan är brutal och det känns i hela kroppen. MEN (såklart, ”men”) jag är så orolig över att jag inte kommer att följa med Johannes och bebisen hem. Han kommer att hitta någon annan och vårt barn kommer att få en annan mamma. 

Någonstans inom mig, även fast det ligger lika långt inom mig som bananen gör som jag åt tidigare, så vet jag ju att det kommer att gå bra. Det är ju klart att jag kommer att komma hem med min familj och det är klart att jag inte får en propp.. eller? Nej? Jo? Va? Usch jag är så kluven och det värsta av allt är att man är så maktlös! För som jag sa innan så finns det risker med precis allting hela tiden. Alla val vi ställs inför är risker, risker, risker och risker. Det komiska är att även om vi inte tar någon risk så är det också en risk. 

Jag funderar på att skriva ett inlägg här också som kommer att publiceras en vecka efter min förlossning ifall jag inte raderar det (raderas det så har ju allting gått bra..) isåfall borde kanske rubriken vara ”vad var det jag sa?”

Är jag hemsk som skriver såhär ”negativt”? Eller är jag bara mänsklig? Jag övertänker och oroar mig på samma gång.

Nej nu ska jag försöka tänka mer positivt, dör jag så dör jag, då lär jag ändå inte märka det. Blir jag förståndshandikappad eller förlamad, ja då blir jag ju det. Såklart är jag livrädd över att mitt barn inte ska klara sig, bli sjuk eller inte må bra, men den oron kan inte passera i min hjärna för jag får på riktigt andnöd och börjar gråta då. Den tanken får inte finnas. Börjar jag tänka på det så kommer jag att gå under innan jag ens har fått träffa henne..Det hjälper inte att jag oroar mig, jag ska försöka peppa mig själv och tänka i bättre banor. Jag vet. Det är bara det att.. de är så svårt att förstå att just JAG ska förtjäna en sådan lycka att få klara förlossningen och få ett friskt barn. 

Jag vet att när man oroar sig för något längre fram så hjälper det (iallafall för mig) att tänka små steg i taget. Ibland tar man en dag i taget, men ibland även en timme i taget beroende på vad det är eller hur det känns. Jag ska försöka ta en dag i taget nu och fokusera på varje dag i nuet. Synd att man inte kan slå sig själv i skallen (jo de kan man ju men är ytterst tveksam till att det skulle hjälpa..) Det är så himla skönt att ha denna bloggen och kunna skriva av sig och lätta på hjärnan och hjärtat (bara jag skrev orden ”hjärna och hjärta” så tänkte jag direkt på proppar igen..) Det kommer att bli bra.. för det bara måste det❤️

E550F5CC-07AE-4D6C-ABA4-E91FD53BB975

Ledsen och nedstämd

Idag är ingen bra dag alls. Jag känner mig nedstämd, allmänt konstig i huvudet, ledsen och allt känns bara ”jahapp”. Det är ingenting som hänt eller så, och jag vet att jag egentligen är glad. Jag har sovit riktigt dåligt, drömt mardrömmar, känt mig obekväm och iakttagen (?!) när jag vaknat (och nej det är inte Johannes som legat och stirrat på mig..) inatt drömde jag blandannat att jag befann mig i en grotta någonstans i ett annat land. I ett väldigt fattigt land. Där låg massa små barn och bebisar över heeeela marken, både levande, halvdöda och massa kroppsdelar från barn. De alla var undernärda och jättesmå och smala, som på reklamen man ser på tv när de svälter. Jag drömmer såhär sjuka drömmar i princip varenda natt, och flera gånger i veckan drömmer jag om att förlossningen startar så att när jag vaknar (vilket jag gör kanske 7-10 gånger per natt, hejdå sammanhängande sömn) så vet jag inte om jag haft värkar på riktigt eller inte.. 

Jag vet att det är vanligt att drömma mycket såhär i slutet men det jobbiga är att jag aldrig känner mig utvilad när jag sedan ska gå upp på morgonen. Ligger jag kvar i sängen för länge så får jag ångest över det trots att jag egentligen vet att jag behöver all vila jag kan få, men istället blir jag bara tröttare och tröttare.

Ja när bebisen kommer så blir det inte mycket sömn det vet jag, men då är där liksom någon som gör det ”värt” att vara vaken och ha sömnbrist om ni förstår hur jag menar? Tydligen är det även vanligt att sömnen innan förlossningen blir rubbad pga det är en instinkt för nyblivna mammor att man kommer att vara vaken många gånger varje natt sen när bebisen kommit. I don’t know… däremot vet jag att det är jobbigt just nu iallafall för det gör att jag känner mig nedstämd och hormonerna hjälper ju inte till direkt. De flesta dagarna har jag mått bra nu senare hälften av graviditeten så jag vill ju egentligen ingen bara klaga. Jag ska sätta mig ner och skriva ner en utvärdering om förra gravidveckan och den var faktiskt bra. 

Det gäller att komma ihåg de ljusa stunderna när de mörka kommer, för det är inte alltid mörkt. Ibland kanske det känns mörkt till 99% men då finns även dendär enda lilla procenten som ändå är ljus. Och som jag brukar säga både till andra och till mig själv.. – även de jävligaste dygnen har bara 24 timmar. Det positiva med att ha dåliga dagar är att man blir extra glad och uppskattar de bra dagarna extra mycket ❤️

7CFB176F-5890-4465-B6F3-E416961BD0C5

Vart går gränsen på vad jag skriver om?

pJag vet att jag är väldigt öppen i min blogg kring mycket, men det är sådan jag är. Jag är en öppen person, och sålänge jag står för det jag skriver och ingen råkar illa ut eller tar illa upp så tycker jag att det är en befrielse att få skriva och har alltid gjort.

Men, vart går min gräns egentligen? Har jag ens någon? Ja såklart att jag har! Man kanske kan uppleva att jag inte håller något privat för mig själv och mina närmsta utan att jag delar med mig om för mycket eller rättare sagt- allt, men sanningen är att jag kan skilja på privat och personligt. Det personliga har jag inga problem att dela med mig av, såklart inte allt, men mycket. Det är lite av mina tankar, känslor, vad jag gör, inte gör osv. Det som är privat skulle jag inte dela med mig utav, tex privata saker om mina nära och kära, mitt arbete skriver jag ingenting om, jag skulle aldrig få för mig att gå in på privata delar om min relation med min pojkvän som tex vårt sexliv eller om vi bråkar. Inte heller om väldigt privata tankar eller känslor jag har. För människor är onda, inte alla, men många. Tyvärr, men det är så, därför måste man välja vad man delar med sig av och inte eftersom det ALLTID finns folk som kan vända det emot en. Att folk snackar skit är en sak för det gör alla, även du som läser detta just nu denna sekunden, men det gör inte en människa automatiskt till ond (eller okej det beror ju på vad för skitsnack, såklart.)

Människor som tror att jag skriver och är öppen om ALLT, berättar allt jag gör osv, det är ju rätt… korkat tänkt ändå? Jag skriver och berättar inte ens om 50% vad som händer i mitt liv, så det ni får ta del utav är bara en liten del. Jag kan visst skriva om vad jag gör på dagarna, visa bilder, bli djup och öppna upp mig, men nånstans går gränsen och det trodde jag att folk förstod. Jag skriver inte om alla människor jag pratar med eller fotar varje gång jag går och kissar liksom. Så det ni får se är endast 50% och knappt det. Denna bloggen är mitt intresse på min fritid, jag hade en blogg förr som jag tjänade pengar på och då skrev jag flera inlägg dagligen vilket tog otroligt mycket av min tid men eftersom jag tyckte att det var roligt så var det ju värt det, nu skriver jag ju inte dagligen utan när jag känner för det helt enkelt. Jag vet att det var många som tyckte att jag delade med mig för mycket av mig och mitt liv på den förra bloggen men det gjorde jag faktiskt inte ens då. Det gäller att ha balans, och när man har lärt sig det så kan man vara hur personlig man än vill för då har man den gränsen i sig som en spärr :) Så ni som tycker att jag är korkad som delar med mig av ”allt” och inte har något privatliv, tänk efter vem det egentligen är som är korkad. Jag väljer mina ord och vad jag ska utelämna eller ej och så är det med det. Jag ska bli mamma, men bara för det så betyder det inte att jag inte ska få blogga och skriva av mig, visa bilder eller så, men jag skulle aldrig dela med mig av allting för sådan är jag inte. Jag väljer vad jag publicerar eller ej, på samma sätt som att ni väljer ifall ni vill läsa eller ej.
Och även om jag hade velat dela med mig av minsta detalj om mitt liv så vad hade det gjort då? Jag tvingar ingen att läsa men det är rätt kul att det alltid är så, att de som stör sig på en människa är de som är de mest trogna läsarna :)

E6B32B6C-2041-408D-9CA4-560243142EB6

Ett väldigt personligt inlägg- jag har blivit introvert.

hallåJag fick en fråga för något halvår sedan ifall jag är en introvert eller extrovert person. Jag kom fram till att jag är verkligen 50/50. Jag kan ha svårt att träffa helt nya människor i verkliga livet men när jag väl gjort det så är jag väldigt extrovert så man kanske kan säga att jag först är introvert, tills man lär känna mig? När det gäller sociala medier, sms och liknande så är jag absolut inte introvert (oftast) men det kanske bara gäller i det verkliga livet? När jag väl är med människor, umgås och så, då är jag väldigt social. Jag är inte den som skulle sätta mig i ett hörn ifall det inte fanns en ordentlig orsak till det liksom.. Att prata, vara glad och social har varit något jag fått höra många gånger av människor jag mött. Det är inget fel med att vara något av delarna och jag tror att de flesta av oss är lite blandat faktiskt, MEN om jag hade varit tvungen att välja något av det så hade jag valt att kalla mig introvert. Iallafall just nu.

Det började egentligen med att jag fick en klump i magen av att ringa samtal. Visserligen har jag aldrig varit en person som gillar att prata i telefon förutom med typ två-tre personer, då kan jag prata i timmar om det skulle vara så. Men att ringa andra samtal, även fast det är till sådana människor jag känner det har jag inte alls tyckt om. Jag vet att vi alla är olika, vissa älskar att prata i telefon och föredrar att göra det, men jag (precis som många andra) föredrar det inte alls. Jag resonerar oftast att vill man något så kan man väl smsa.. Är det sjukhuset, barnmorskan eller något annat sådant samtal som jag vet att jag bara måste ringa så håller jag andan när jag gör det och går med ångest i kroppen, ofta kan jag ligga/sitta och blunda under de samtalen eller sitta och hålla på med tårna eller så. Att man på de flesta sjukhus/mottagningar numera kan avboka tider eller skicka meddelande till sin läkare eller en sekreterare via 1177 på internet är bland det bästa som hänt mig kan jag säga, jag fullkomligt älskar det.
I mitt arbete behöver man kunna prata i telefon (jobbar inom vården och då behövs det kontakt med läkare och anhöriga bland annat) men då går jag in i en annan roll, min yrkesroll, så då går det faktiskt bra ändå. Då vet jag min roll och jag är säker i den.

För ett tag sedan så märkte jag hur jag fick en klump i magen även när min telefon ringde. Jag kunde lägga telefonen uppochned eller trycka av och istället smsa personen (som sagt, förutom om det var min barnmorska eller sjukhussamtal eller liknande som jag vet har varit ett måste, dock har jag inte svarat när min kontaktperson på psykiatrin har ringt mig under sommaren men där vet jag att det är okej för de har en form av förståelse). Här måste jag även tillägga att som jag berättade för några dagar sedan så tappade jag ju min telefon så skärmen är sprucken, så helt ärligt går det inte att prata i den för tillfället då jag får glassplitter i öronen, och har jag högtalartelefonen igång så hör man knappt. Därför tar jag endast livsviktiga samtal (okej, det låter överdrivet men ni fattar grejen) och då får jag höja volymen och hålla telefonen på avstånd istället.
Att umgås med nya människor eller människor jag inte brukar umgås med så ofta har verkligen gått i perioder, jag tror de flesta känner igen sig när man bokat in en grej med någon men sen när man väl ska träffas så ångrar man sig. Dock känns det alltid bra när man väl gjort det, det är bara själva tanken av att behöva träffa någon som blir jobbig och det har ju inte med personen ifråga att göra alls. Ibland har jag velat umgås med allt och alla, och ibland inte alls. Mina närmsta vet ju om detta och eftersom det inte är något konstigt egentligen då de flesta fungerar såhär så är det liksom inget märkvärdigt.

Men.. Nu senaste tiden, och mest märkbart den senaste månaden, så har det blivit riktigt illa. Och jag skäms över det så mycket, jag känner mig på riktigt som en dålig människa.
Jag har dragit mig undan, inte velat träffa folk, sista tiden på jobbet innan jag gick på mammaledighet var så ansträngande även mentalt då jag var positiv och social på jobbet men det var alla krafter som gick åt där. Det finns tre personer, varav en av dem är min sambo, som jag inte har något som helst problem att umgås med, jag hade kunnat umgås med dem dagligen om det skulle vara så. Detta tycks kanske inte vara något problem enligt vissa av er, ”men umgås bara med dem då?” tänker ni kanske? Grejen är bara den att det finns så många jag hade velat träffa egentligen och som jag vet tycker att jag är tråkig just nu. Människor jag hade velat ta dendär omtalade promenaden med, träffas på den fikan som ännu inte blivit av, ses för att se film eller bara gå på stan liksom, speciellt nu innan bebisen kommer.. Jag vill kunna umgås med mina svärföräldrar, ringa till min farmor för att kolla läget, bjuda hit vänner och bara vara. MEN DET GÅR INTE. Jag blir utmattad av tanken, på riktigt. Och jag får en sådan klump i magen av bara tanken av att vara social. Jag hade velat bjuda in folk och ses allihopa tillsammans innan bebisen kommer, typ samlas ihop och bara ha kul men då får jag en klump i magen av att jag måste ta tag i det och ordna det själv. Hade man kunnat trolla så hade jag trollat hit mina närmsta hit och bjudit på fika och bara umgåtts.

Det som jag är så tacksam över, det är att jag har så fina människor omkring mig som inte ”överger” eller skiter i mig fastän jag är väldigt introvert nu. Som min bästa vän Skalis sa häromdagen så är det viktigt att bli inbjuden fastän man vet att personen inte kommer att komma, men just för att känna sig välkommen och omtyckt. Som en gemenskap liksom..
Först tänkte jag skriva ett meddelande till alla jag känner och be om ursäkt för att jag inte är så på eller social för tillfället men sen kom jag på att det känns bara konstigt att behöva ursäkta mig själv. Dessutom är det kanske inte ens så många som har reflekterat över det då folk har fullt upp med sina egna liv, det är ju inte som att andras liv kretsar runt mig. Ibland förstorar man saker genom att tänka på hur andra ser på en eller ifall man är omtyckt eller inte och vem är det som mår ÄNNU sämre av det då? Jo en själv.
Många har nog inte ens lagt märkte till detta heller eftersom jag är väldigt social via min telefon, jag smsar och är inne på sociala medier och där är jag faktiskt social och det är inget jag känner mig tvingad till eller mår dåligt utav. Det är mitt sätt att kommunicera med människor för annars hade jag blivit galen! Däremot märker jag att jag är väldigt känslig mot att känna press i olika sammanhang, tex om jag får förfrågningar om olika samarbeten som jag hade tyckt var intressanta men som jag helt enkelt bara känner press inför och som framkallar dendär klumpen inom mig. Därför tar jag bara samarbeten med de företag jag verkligen tycker om och fastnar för även fast det inte blir så många. Men hellre det och att det känns bra för både mig och företagen, än att det ska bli halvdant och förjävligt.

Så, allt började med att jag kände ångest över att ens ringa samtal, tills där jag är idag, att inte ens vilja gå till mataffären. Tro mig, jag älskar att hänga i den vanliga mataffären jag bor vid för den är stor och där finns så mycket saker men jag har på riktigt varit där 3-4 gånger den senaste MÅNADEN och i ”vanliga” fall är jag där minst 4-5 gånger i veckan. Storhandlat har jag gjort med Johannes på en annan affär och det har endast varit 2 ggr på en hel månad det med. Jag får på riktigt ångest (jo jag vet vad ångest är och jag missbrukar inte det ordet/känslan, tro mig) bara av tanken att gå därinne, vilket betyder att Johannes får handla. Visserligen hade jag inte kunnat handla massa själv ändå då det blir för tungt för mig att bära vilket inte är bra nu när jag börjar bli höggravid och allt.
Därför är det perfekt för mig att passa Zelma, då kommer jag ut MINST 4-5 gånger per dag och när vi går promenader och man möter någon så räcker det med att le och säga hej. Ibland låtsas jag dock att prata i telefon för att slippa hälsa och jag kollar alltid i kikhålet i dörren ifall lampan i trappuppgången är tänd för då betyder det att någon är där och då väntar jag, hur normalt låter detta? Det känns som att jag är ensammast i världen om att ha det såhär. Eller är det för att jag inte är van bara? Jag skulle ju aldrig någonsin döma någon annan som är såhär?

För ett tag sedan så satt jag och funderade på hur det har kunnat bli såhär? För när jag väl umgås med folk eller möter folk så är jag ju glad och social? Visst blir jag sååå utmattad efteråt och det känns som att all kraft och energi är som bortblåst men varifrån kommer detta, och framförallt: varför? Kommer jag att vara såhär som mamma?
Av en ren slump när jag var inne på internet och läste om graviditeter och vad som sker vecka för vecka (jag tror att alla ni som är eller har varit gravida vet vad jag talar om, man vill ju läsa och veta allt vad som händer med sitt lilla knyte i magen samt vad som sker med ens egen kropp med symtom och liknande). Då hamnade jag iallafall på en intressant sida där en skrev och berättade att det är vanligt att gravida kvinnor blir mer och mer introverta ju mer de närmar sig slutet av graviditeten, att det tar på krafterna mentalt av att vara proppfull med hormoner. Vissa som inte är gravida drabbas av pms eller har dagar i sin menscykel som de mest vill hålla sig undan och när man är gravid kan det bli samma sak förutom att hormonflödet är ännu mer ostabilt och proppfullt och inte försvinner, vilket betyder att det kanske inte är så jäkla konstigt trots allt att jag känner såhär? Vissa reagerar dessutom mer på hormoner än andra. Det finns ju de kvinnor/tjejer som inte ens märker av hormonerna.
Runt vecka 31 brukar denna introverta sidan bryta ut mer vilket stämmer ganska bra på min tidsram sedan detta blev värre, en till förklaring är även att all fokus (vare sig det är undermedvetet eller att man märker av det) går åt det ofödda barnet och alla förberedelser. Det är ju inte allt det praktiska bara som ska förberedas, det är ju ALLT. Precis allt i hela ens liv kommer att ändras och det är klart att det visar sig på ett eller annat sätt även om det är på olika vis för alla nyblivna föräldrar.
Jag har sett detta introverta som något väldigt negativt och jag har skämts över det vilket har gjort att jag mått ännu sämre av det och känt den höga pressen av att vilja göra saker men inte kunnat. Just nu iallafall. Men när jag läste på de olika sidorna, artiklarna och människor som själva berättade att det är vanligt i en graviditet så var det så skönt. Jag kommer inte bli en dålig mamma, och jag kommer inte att vara såhär sen (i början är det ju klart att man inte är social mot omvärlden vilket inte är ett dugg konstigt), och jag måste tillägga att introverta personer absolut INTE blir dåliga föräldrar då det finns en rad med olika egenskaper som är en fördel om man är introvert och får barn. Jag menar bara att det är jobbigt med denna förändringen då jag inte känner igen mig själv alls och just nu är på ett sätt som jag inte vill vara. Jag försöker från och med nu att göra som jag blivit tillsagd, nämligen att lyssna på mig själv och mina egna behov. Vill jag låsa in mig så gör jag det, vill jag dansa Gangnam-style med en snögubbe så gör jag det, eller gå i mataffären så länge att folk tror att jag ska flytta in. 

Vissa dagar är bättre än andra, och ibland älskar jag att umgås och vara social men det har blivit alltmer sällan tyvärr, ärligt talat vet jag inte när jag hade ett sådant moment senast. Om någon av er som tycker att jag är väldigt knepig för tillfället läser detta så snälla ha tålamod med mig för jag hoppas, vill och VET att det kommer att bli bättre sen igen. Tacka gudarna för att man lever denna tid som är nu, hade detta varit förr när man inte kunde kommunicera utan att träffas face to face så hade jag nog fått acceptera att jag hade blivit rätt ensam och bortglömd..
Det sista jag vill är ju att folk ska börja strunta i mig, jag vill inte att folk strunta i att försöka ringa ibland, jag vill inte att folk ska sluta höra av sig för att de ändå tror att jag skiter i det. Ett sms gör mig så glad, ett meddelande på instagram/snapchat/facebook gör mig varm inombords och jag blir glad av det.
Man vet aldrig, imorgon kanske jag vaknar upp och styr upp en cirkus med dansande skalbaggar, flygande indianer och hoppande sniglar och bjuder hela Skåne?
På tisdag ska jag iallafall först träffa min mamma och vi ska åka till ett shoppingcenter vilket jag längtar efter sååå mycket, på kvällen ska jag till min pappa och fira min brorsa som fyller år och trots att vi inte blir så många så tror jag att jag kommer att vara helt utmattad dagen efter, men vet ni vad? Det gör ingenting. För detta är jag just nu, och jag är både duglig och bra ändå.79BABAE0-758F-4A8C-9C73-F561558387ED

Man måste bromsa för att kunna tanka

En sak som jag är duktig på är att hålla föredrag för andra om att man ska lyssna på sig själv och på sin kropp, för hälsan är nummer ett. En sak jag dock är mindre bra på är ju att leva som jag lär. Varför är det ofta så? Att vi är så himla kloka när det gäller att hjälpa andra men inte oss själva, varför sätter man så lätt andra i första hand liksom? Jag och en pratade lite om det idag, att man alltid ska sätta sig själv först av allt för mår man själv bra så kan man även påverka omgivningen till det positiva. Men orkar man inte hjälpa sig själv, hur ska man då kunna hjälpa någon annan? Det går ju till man brakar loss.

Jag har inte helt lyssnat på mig själv den senaste tiden, eller jo till viss del, men jag har däremot inte gjort något åt det utan jag har kört på med gasen i botten och inte bromsat eller stannat för att fylla på tanken. När det gäller att sakta ner tempot så är jag inte bra på det, och speciellt inte nu när jag är gravid även fast det verkligen är superviktigt att faktiskt stanna upp ibland och tillåta sig att känna efter och fråga sig själv: hur mår jag? Och ännu viktigare: att kunna lyssna och ta in sitt svar för att kunna ta det på allvar och därmed göra något åt det.

Jag har känt senaste tiden att jag är på gränsen till att falla neråt men istället för att sakta ner så har jag lagt i en extra växel, vilket har gjort till att jag nu nästan tappat hela växelspaken. Jag har inte fallit ner till botten men jag känner att jag är påväg åt det hållet.. det har varit otroligt mycket senaste veckorna och graviditetshormomerna på det samt att kroppen inte har samma ork det sätter sina spår. Jag kan på riktigt inte minnas sist jag hade en oplanerad dag att bara kunna koppla av på förutom när vi var på semester, och visst laddade jag upp batterierna då men jag har just nu extra batterier som måste laddas också. Såfort jag varit ledig eller haft en stund över så har jag gjort saker, konstant, sällan varit hemma. Det är en hel den privata saker i mitt liv just nu som är väldigt jobbiga och tar mycket av min energi och tid (jag är personlig på bloggen men vill inte vara för privat här för det ser jag ingen anledning till) men det är även alla processer med läkarna, tvisten med specialistmödravården, massa extra besök på sjukhus med blodprov pga fel dosering av min medicinering (ska liksom mer än dubbla dosen), tvisten med att få mig hörd angående kejsarsnittet, problem med försäkringskassan och alla papper, plus att saker runtomkring ska ordnas. Till råga på detta så planerar jag in saker såfort jag har en ledig stund över för att jag vill passa på att göra saker och ta vara på dagarna. Till vilken nytta? Jag har börjat få minnesluckor, värk i kroppen, huvudvärk, sömnrubbningar, trötthet som stigit och mitt humör och känslor svajar (mycket hormoner med) samtidigt som jag just nu bakar en bulle i ugnen. Jag önskar liksom att det kunde vara lite mer stabilt i livet generellt nu, och att när det väl dyker upp problem så löser man det då, för just nu känns det nästan som att såfort jag löst ett problem så kommer nästa, det liksom staplas på en hög och den högen minskar inte.

Jag gillar inte negativa människor, för de är riktiga energitjuvar och sådana människor ska man verkligen passa sig för. Märker jag att någon är väldigt negativ av sig så försöker jag vända det till något positivt istället för personen och ibland fungerar det, och ibland inte. Det är det som är skillnaden, att vissa människor är positiva men har dagar som är sämre och då blir negativa vilket är helt mänskligt och förståligt, men sedan finns det den farliga kategorin som jämt och ständigt är negativa. Och anledningen till att de är farliga är för att man oftast inte märker att man dras ner till deras negativa nivå eftersom man försöker hjälpa dem uppåt istället eller försöker intala sig att man inte ska bli påverkad. Just nu känner jag att jag till iallafall 60% är negativ sedan ett tag tillbaka och jag hatar det! Det är en sak att inte själv kunna se att man är det, men jag märker och ser det och även fast jag verkligen försöker omvända den energin så är det otroligt svårt faktiskt. För jag känner att när saker löser sig så dyker nästa problem upp.

Det komiska i detta är ju att jag verkligen försöker få andra att förstå att man ska lyssna på sig själv som sagt, att man ska ta en sak i taget och att vissa saker kan man inte påverka och då ska man inte heller lägga sin energi på det. Jag har faktiskt en massa sådana exempel och jag vet att det hjälpt många att kunna bli en mer positiv och bra människa, kanske borde jag skriva om det och läsa det själv? Jag ska försöka att inte känna press eller stress inför nånting just nu utan allt kan vänta till måndag (en egenskap som är både positiv och negativ hos mig är att ifall det är något som ska ordnas så vill jag göra direkt så att man har det fixat och kan släppa det.. för det är bland det värsta jag vet, att behöva vänta med att lösa saker för då drar det bara ut på det och jag kan inte släppa det).

Just nu är det grejer med försäkringskassan och jobbet som oroar mig och som jag måste lösa men det går ju ändå inte att göra förrän måndag då det är stängt nu, så i vanliga fall hade jag predikat för att ”släpp det, det drar onödig energi då du ändå inte kan göra något åt det nu på två dagar ändå” men det gååår inte för min hjärna och kropp är sönderstressade. Att tänka ”äsch det löser sig, det finns en dag imorgon med” det finns inte med på min karta på långa vägar, för jag vill ju bli av med problemen och inte dra på de. Jag vet att folk har det värre, det finns dem som har 8 barn och 5 jobb samtidigt men att jämföra sig med andra är det värsta jag vet för ingen ska få förminska ens känslor eller förlöjliga någon. Man har rätt till att känna för man äger sina egna känslor och det är utifrån sig själv man vet sina behov, ellerhur? Att någon inte får högsta betyg på ett prov kan vara världens grej för någon, fastän det är lika viktigt som en droppe i havet för andra.

Det var skönt att skriva av sig, det är ju därför jag har bloggen även fast jag inte kan dela med mig av precis allt. Jag är van vid att klara allting själv, för jag KAN själv. Min pojkvän försöker så gott han kan men även fast både han och jag jobbat en dag tex så får jag dåligt samvete om jag inte diskat eller handlat eftersom han jobbat en hel dag, sen att jag själv jobbat lika länge det räknar jag inte ens? Om han diskar så får jag dåligt samvete för att jag inte gör det, osv. Jag är sådan som person, att jag hatar att be andra om hjälp eller att ens ta emot hjälpen som erbjuds, så lite får jag skylla mig själv. Det ska bli en sak att jobba på iallafall, att sluta känna mig som en böld i röven på en cykelsemester hos folk som faktiskt tycker om mig, jag ska sluta be om ursäkt för mig själv hela tiden. Jag ska fan bli morsa, det är dax att sätta mig själv i första hand för annars kommer mitt barn att känna av att jag inte mår bra. Man måste sätta sig själv först, för att kunna få andra att må bra. Det gäller att ha ett mål att sträva efter och mitt mål är att sluta trycka plattan i mattan och gasa, mitt mål är att sakta ner och njuta av nuet – för ska man tänka på saker längre fram hela tiden så förlorar man nutiden och det man har just nu. För en sak vi inte kan förneka, det är att det enda vi har just nu vet ni vad det är? Jo, tiden. Vi människor är lite som bilar, när bensinen börjar ta slut så måste vi stanna för att tanka och fylla på bensin. Vi kan inte fortsätta att köra på för förr eller senare så tar det tvärstopp. Denna helgen är det fan ta mig körförbud på mig, och jag känner redan hur det kryper av tanken på att bara ta det lugnt, för det betyder ju att verkligheten kommer ikapp.

331A516C-D9B3-4145-BF06-EBFD8AEAF496

0B18F95A-D49C-4487-94E3-0F70125DDD16

Låt oss tala om seperationsångest

Godkväll!

Nu är vi äntligen hemma.. eller ja jag skulle ljuga om jag sa ”äntligen” för jag hade gärna stannat i Grekland ännu längre men så är det ju när man trivs på ett ställe. Jag lider tyvärr av extrem separationsångest och har gjort sedan jag var väldigt liten av olika orsaker så att lämna platser, säga hejdå till människor, tänka att ”detta gör jag för sista gången” (tex igår när vi badade en sista gång i havet, poolen, satt i poolbaren osv) men just det med att tänka att det är ”sista gången” eller ”aldrig mer” har jag blivit bättre på att inte tänka. Det är såklart inte alltid min separationsångest kommer men det kan vara om någon i min familj har hälsat på mig i några timmar eller om jag varit och hälsat på dem (även fast vi bara bor en halvtimme från varandra), ibland om jag varit med någon vän eller om jag som sagt varit på ett ställe. Jag känner mig då ensammast i världen och mitt hjärta bokstavligt talat värker och skaver för det känns som att jag blir övergiven, ångesten växer och det gör bara så ont. Rätt sjukt ändå va? Bara för att säga hejdå till någon man umgåtts med en dag eller när man varit på ett ställe. Låter det inte överdrivet? Jag menar.. Rhodos är ju kvar så man kan ju åka dig igen, människor jag säger hejdå till träffar jag igen (förhoppningsvis. Man ska inte ta det för givet såklart). Så snacka om att det har varit påfrestande varje gång jag tyckt om en person, som tex Johannes. Innan vi bodde med varandra så var det såååååå jobbigt, för om vi skulle vara med varandra en hel helg så började jag må dåligt redan på lördagen för att vi skulle säga hejdå på söndagen, istället för att njuta av nuet. Jag kan dock uppleva riktig seperationsångest när han ska åka till jobbet på morgonen, låter det inte bara helt stört? Jag har iallafall blivit bättre på den punkten när det gäller att leva i nuet för jag känner att jag kan njuta mer av nuet, och det är det som är det fantastiska med att lära känna sina egna svagheter för då kan man jobba på dem och sedan när man märker resultat så är känslan så härlig. Ibland är det endast små steg i taget men sålänge det är i rätt riktning och att man inte ger upp! För som det gamla ordspråket säger så ligger det nånting i det : Rom byggdes ju inte på en dag. Just seperationer i alla dess former har som sagt suttit i mig sedan barnsben och även fast det finns naturliga förklaringar till det så är det ändå ganska jobbigt att känna sig övergiven och lämnad även fast det bara är sådana småsaker det kan handla om. Men det är ju när vi är barn som vi byggs upp och den grunden är den vi står på idag så när man ska ändra något i det så tar det tid och kan vara komplicerat. Detsamma gäller ju för alla som har jobbiga saker sedan barndomen och som tar tag i det, för oftast hamnar man i jobbiga steg däremellan innan man nått grunden för att bygga upp den på nytt. Det gäller även att pusha sig själv och ge sig själv beröm och kunna se sina framsteg även fast kliven som sagt kanske kan vara små.

När det gäller seperationsångest så kan jag även bli tvärtom.. tex om jag träffat någon jag dejtat eller så, och varit med den personen några dagar, då stänger mitt psyke av helt och hållet och sedan vill jag endast vara ensam istället. Jag har väldigt svårt för det där med balansen däremellan och är en ”allt eller inget”-person men även det är en sak jag arbetat hårt med och fortsätter att göra, för fyfan vilka problem det kan bli på det privata planet när det inte finns något mellanting.

En sak som är betydligt mildare men som jag tror att vi alla upplevt angående seperationsångest är nog när man ska skiljas från sängen på morgonen, därför ligger jag här redan nu. Väldigt skönt att packa upp väskan med de sista krafterna för idag, och sedan byta om till sköna plagg och plocka fram lite gott :) Vi landade ju inatt/imorse och kom inte i säng förrän vid 04, och eftersom vi sov i Köpenhamn så blev det ju ytterligare en resa hem idag. Den ikke-gravida Malin hade klarat det galant att vara utan tillräcklig sömn men den nuvarande är lite mer känslig på den punkten haha. Vi hörs imorgon!

Undra hur separationsångesten kommer bli när bebis kommer ut från magen? Nu är h*n ju med mig hela tiden.

2C0198FB-8862-42E3-979E-C0AD30FD6A61

E346C1C5-FCAD-4C01-A799-1A16CE873D6A

5F159F33-BB9F-4931-B929-A8A3AEA4B2D6

Jag kan för fan inte ens le

32A07C3C-B8D9-4310-8334-9C1A77BC6C2B

DETTA ÄR FRUKTANSVÄRT!!!!! 

Nu kommer jag väl låta som någon konstig människa som inte kan njuta av tillvaron men jag måste få detta ur mig. Imorse när vi vaknade så kändes allt som vanligt, vi gick ner och åt frukost, tillbaka till rummet och bytte om till badkläder, smörjde in oss med 50 liter solkräm och traskade ner till poolen. Då jag som sagt bränt hela min framsida så bestämde jag mig för att ligga på magen istället. Det var frid och fröjd i en timme och sedan började bebis att vända på sig/slå volter eller nånting så då kändes det inte längre optimalt att ligga på magen (de är ingen fara såklart men kändes inte bra bara). Jag lade mig helt i skuggan istället bara och sedan blev det dax för att äta nåt litet lätt. Så som sagt, allt var frid och fröjd. Tills vi kom tillbaka och skulle lägga oss i solstolarna vid poolen igen……….. världens sämsta humör slängdes över mig, kände mig trotsig och som om världens vrede bara växte. Helt utan orsak. Jag var jättevarm och så ville jag bada så Johannes följde med och vi satte oss på poolkanten. Helt plötsligt kände jag att nej jag tänker då fan inte bada för det är för djupt i just den delen av poolen, och när J hoppade i så simmade han bort till delen som var lite grundare men nej då surade jag över det och totalvägrade att ens bada så jag gick och satte mig istället. Då var det som att allting började explodera i mig, verkligen världens vrede och ångest på samma gång. Så jag kände bara att jag ville lägga mig på hotellrummet och sova bort hela denna ”jävla helvetesdagen” istället… kul att känna så på sin semester? Som man dessutom har två dagar (efter idag) kvar av? Jag sa till J att jag skulle gå upp på rummet men att han gärna kunde vara kvar för jag vill inte förstöra hans dag och jag sprider långt ifrån den positiva energin just nu som jag vill kunna göra.

Så nu ligger jag alltså här, ensam på hotellrummet och lyssnar på fågelkvittret utanför. Klockan är snart 16 här (15 i Sverige) och känner att livet suger. Min pojkvän ligger nere vid poolen och var det gött, och häruppe ligger jag och känner mig så jävla olycklig, trotsig, arg och patetisk. Ångesten är inte nådig eftersom jag vet att jag går miste om en dag av de få dagarna vi har kvar..

Jag kan få dåliga stunder i vanliga fall utan att vara gravid, stunder då jag bara vill sova och inte vakna förrän allt känns bättre, men nu under de senaste veckorna har graviditeten gjort mig mer stabil och saker har känts bra. Livet har lekt typ. 

Det är verkligen jättejobbigt för samtidigt känner jag mig otacksam som inte kan ta vara på vår semester tillsammans. Semestern vi längtat efter i flera månader som vi skulle spendera tillsammans innan vi ska ta nästa steg och bli föräldrar. Just nu känns det som en mardröm att jag ligger härinne och mår såhär dåligt och det värsta är ju att det inte finns någon orsak (jo hormonerna såklart men ingen direkt händelse). Nu tänker kanske någon att ”men för helvete gå ner till poolen bara” men det går inte för det är som om någon demon eller något i mig säger åt mig att jag ska stanna här. Exakt som när man var trotsig och tonåring typ.

En annan känsla som egentligen är jobbigare än denna är att jag känner mig så otillräcklig och oduglig, den känslan kommer till och från men igår och idag har bara eskalerat. Jag känner mig fulare än stryk, tjock (magen gillar jag ju att den växer såklart) men mina kinder, armar, ben.. det känns som att jag är jättestor, äcklig och ful. Som att J egentligen borde vara med någon annan och inte med mig eftersom jag inte är tillräckligt bra.. jag har sedan igår inte ens velat kolla o min egen spegelbild. Det spelar ingen roll att han berättar för mig varje dag att jag är fin osv för jag tänker att han ändå ljuger. Att han hellre hade velat vara med någon annan och att han är med mig fastän han tänker på någon annan/några andra. Tänk hans maktlöshet, att vad han än gör för att visa det motsatta så tror jag honom inte, jag tror att han ljuger och att han döljer saker tex. Jag skäms så mycket över att ens skriva ett inlägg om detta då det troligtvis försvinner snart…. men detta är min dagbok, och dessa känslor tär på mig som fan även om jag vet att det bara håller i sig någon dag med just detta. Detta är mina känslor och man äger sina egna känslor och har rätt till att känna som man gör. 

.. och återigen, fyfan vad otacksam jag är som inte njuter denna dagen utan istället är så olycklig så det finns inte, utan att det hänt nånting specifikt. Jag har varit med om fruktansvärda saker i livet och detta är ju ingenting egentligen? Ändå är det som att hela min värld gått under av den ångest, vrede och det misslyckande jag känner som människa. För er som inte varit gravida eller haft problem med hormoner så låter väl detta otänkbart, men det är så det känns för mig idag och det känns åt helvete!!! Egentligen är jag ju tacksam över att jag ens är gravid för det ska man inte ta för givet! Jag ska iallafall försöka göra det bästa av resterande av dagen senare, måste bara försöka fokusera lite. Nu kom Johannes hit till rummet och jag känner mig som en plåga som inte ens kan försöka att le, vilken jävla bitter negativitet-bomb jag är. 

492CA753-D9B4-4F88-87E9-5ABB9F3F372E

Så fruktansvärt arg, besviken och ledsen på samma gång

sjuuksssj

Jag har nog aldrig suttit och stirrat på ett tomt blogginlägg såhär länge. Jag är så arg så att jag känner min egen puls när jag sitter här och jag måste skaka på benen imellanåt för att jag darrar till i händerna av ren frustration.

Som jag sagt tidigare är detta min blogg, en slags dagbok för mig och av mig. När jag känner att jag behöver få ur mig vissa grejer så kommer det att hamna här. Dock ser jag till att inte vara för impulsiv och skriva något jag sedan ångrar eller inte kan stå för när jag lugnat ner mig då jag vet vad det kan ge för konsekvenser. Denna ilska har däremot blivit större sedan kl 13.15 idag då jag satt inne och pratade med en läkare, och ju mer som ploppar upp ur mitt huvud av vad som faktiskt skedde så känner jag att för att min pojkvän inte ska få mer skit av mig här hemma nu än vad han redan fått (tänk er min adhd + graviditetshormoner + extrem besvikelse och ilska..) och för att jag även ska ha kvar detta i ord så att det inte blir att hälften förträngs, så är det lika bra att skriva av mig. Jag tackar dock gudarna att Johannes var med idag på besöket för annars hade det lätt kunnat tolkats som att jag överreagerade därinne, nu är han dock av exakt samma åsikt som mig tack och lov.. Jag jobbar själv inom vården och har både sett och hört mycket men skulle aldrig någonsin kunna behandla en annan människa såhär, och det tror jag inte ens att man behöver ha ett arbete inom vården för att kunna förstå…

Jag ska iallafall berätta nu, adrenalinet pumpar på och jag har fått radera en hel del rader efter hand som jag skrivit dem pga de varit lite väl diffusa, provokativa och jag har varit väldigt invektiv vilket jag ska försöka låta bli att vara.
Så.. Som jag skrivit om innan så har jag ju epilepsi samt lite psykisk problematik i mitt bagage så att när jag skrevs in hos MVC, mödravårdcentralen, så sa min barnmorska att hon skulle skicka en remiss till specialistmödravården i en annan stad vilket ändå kändes väldigt tryggt att de skulle ha mig på extra observation som hon kallade det. Vi väntade 5 veckor på att få komma dit, och det var förra veckan vi hade den tiden men jag låg ju sjuk då så jag hade ingen möjlighet att kunna komma dit, därför fick vi en ny tid idag och jag var tvungen att söka om en akut semesterdag från jobbet. Sjukhuset jag skulle till är ett ställe som jag tyvärr aldrig haft en enda bra erfarenhet ifrån och jag har verkligen varit i valet och kvalet ifall det verkligen är där jag kommer att välja att förlösa mitt barn (om jag redan var 95% säker på att inte göra det där, så är jag 19820973907409709209100000% säker nu), jag känner bara inget förtroende eller trygghet för det stället och jag har nästan varit en stammis på det stället om man tänker på alla besök och gånger jag varit inlagd där. Eller okej förlåt, sist jag låg därinne och jag inte fick något alls att äta efter min ”fastande tid” när jag hade legat inlagd i 10 timmar så köpte jag en fralla ur en automat innan jag skulle få åka hem och den var riktigt god (så fortsätt att ha kvar de automaterna men använd hårnät nästa gång så att man slipper ett hårstrå på köpet). Jag är en öppen människa och är inte otrevlig mot nya människor, utan försöker att komma överens och kunna kommunicera som vuxna människor.

Jag mötte upp J och vi satte oss i väntrummet, jag kände ändå en förhoppning eftersom jag aldrig hade varit just där och man ska inte måla fan på väggen eller ha en negativ inställning för då behöver man inte ens gå dit. När en kvinna kom och ropade upp mitt namn så blev jag både glad och lättad för hon var en sådan man fick en riktigt good-feeling för och jag kände verkligen att det kändes bra. Men säg den glädjen som varar förevigt va? Hon skulle tyvärr bara visa oss in i ”rätt rum” och där satt en läkare som sedan reste sig upp och tog oss i hand. Min magkänsla om människor stämmer alltid men jag tänkte, som alltid när man träffar en ny läkare, att de jobbar på sjukhus och har just titeln ”läkare” och därmed ska det ändå kännas bra, men jag anade ugglor i mossen redan vid handslaget. Han läste upp min remiss och jag svarade att det som stod där stämde. Det plingade ca 2 gånger i minuten på hans mobiltelefon, alltså att han fick sms. Tillslut tog han och stängde av ljudet, tack för det. Han började fråga rutinfrågor och sedan pratade han om min psykiska ohälsa, men han frågade bara ”vad är det du har?” och ingenting om vad det är för typ av problematik. Jag menar, jag kan komma till en läkare och säga att jag har ont i magen, men ska de inte fråga lite mer ingående om det då? Det kan ju vara myyyyycket olika saker då det ämnet är ganska brett och har olika betydelser av olika roller. Han ville liksom inte lyssna när jag skulle förklara, men jag var ju där pga det psykiska plus min epilepsi, så han började prata om epilepsin istället.
Inkompetenta idiotjävlen Läkaren: När man har en epilepsi-diagnos så brukar man göra ett extra ultraljud i vecka 24, jag lade en förfrågan om det men det blir nog ett nej på det. Men annars är det ett extra ultraljud. 
(Här sade han hela denna meningen som om det var en fråga riktad till mig, jag begrep inte alls vad jag skulle svara men jag frågade ifall det hade med tillväxten att göra eller vad de annars var för något de skulle kolla, jag har liksom aldrig varit i denna situationen innan?)
Han: Haha nej… tillväxt gör man inte förrän efter vecka 30. Det är missbildningar man kollar efter, eftersom epileptika läkemedel kan orsaka det. Men den medicinen du tar är inte så farlig.
(”inte så farlig” känns ju verkligen tryggt att höra, som om man inte redan är maktlös som gravid? här började jag känna mig väldigt okunnig och dum, men nu i efterhand så förstår jag ju att det inte är så konstigt eftersom jag inte har en aning om hur sådant går till?) Sedan visade han mig lite information på sin dator där det stod att det inte fanns mycket information om den medicinen jag tar vad gäller graviditet då det inte finns tillräckligt mycket forskning på det. Återigen, fan vad tryggt att höra! Om det inte finns tillräckligt med forskning kanske man ska göra extra kontroller, eller?

Vi fortsatte prata om detta i några minuter och sedan började han fråga om jag mått illa nånting varav jag svarade att jag gjorde det de första veckorna men nu händer det inte så ofta. Jag berättade även att jag börjat få ont i nedre delen av ryggen, svanken, ner mot skinkorna och framsida/baksida av lår.. Jag hann inte ens säga denna meningen färdigt:
Han avbröt: Det är inte foglossning.
Jag: Nej jag vet inte vad det är.. men det gör ont och jag undrar bara ifall du vet nåt som kan hjälpa eller så. Jag har köpt ett bälte som ska vara bra om man börjar få ont i ryggen.
Han: Nej inget bälte i detta tidiga stadie.
(Jag vet inte vad han anser som tidigt stadie men jag är i princip halvvägs in i graviditeten och jag har både läst och hört att sådana bälten kan man använda om man börjar få ont, närsom)
Jag: Okej men det enda jag undrar är om DU VET något som kan hjälpa?
Han: Njaee. Foglossning sitter längre ner.
(jag visade vart det gjorde ont, och nu började jag bli irriterad för jag hade ju fortfarande förfan inte sagt nånting om foglossning??? Jag var nära på att säga att ”nej jag har inte skoskav, nageltrång, fittskav, hängpattar eller ont i armhålan heller, nåt mer vi ska prata om som jag INTE har?)
Jag: Finns det någon kräm man kan använda? Man får ju inte använda Voltaren när man är gravid.
Han: Man får inte använda Voltaren när man är gravid.
(WTF, jag sa ju det nyss? Papegoja?)
Jag: Men finns det nånting annat?
Så namngav han en kräm, minns inte namnet nu men har det uppskrivet i telefonen.
Jag: Okej, vart kan man köpa det? På apoteket?
Han: Njaaa det tror jag inte
Jag: Ne..hee..?
(Så kom den trevliga kvinnan in i rummet så han frågade henne och hon sa att barnmorskan kan hjälpa mig med det).

Efter detta så frågade han ifall jag eller J hade några funderingar eller annat vi ville ta upp. Jag förklarade att jag känner stark oro inför förlossningen, att jag vill föda vaginalt men det som oroar mig är att jag får epilepsianfall när min kropp utsätts för press, stress, oro, sömnbrist mm. Då sa han att kejsarsnitt är inget alternativ, utan skulle det vara så att jag får för ont och det blir en utdragen förlossning där de skickar hem mig igen så kan de ge mig morfin så att kroppen inte känner den smärtan och att jag även kan få sova isåfall, en igångsättning är inte så optimalt pga det kan ta längre tid, men de skulle se till att ge mig tabletter och annat smärtstillande. MEN HALLÅ DET ÄR INTE DET SOM MIN HJÄRNA ÄR KÄNSLIG FÖR, den är känslig för själva pressen och jag vet mycket väl vad sviter kan vara av epilepsi vid en förlossning.. Han frågade hur mina anfall ser ut (som om det inte är en sak han skulle frågat redan från början och inte precis innan vi skulle gå?) och jag berättade att jag blir stel som en pinne, ställer mig som i en båge, krampar, biter mig i tungan, ögonen rullar bakåt och efteråt är jag inte kontaktbar på flera timmar och sover i ett dygn. Det tar 2-3 dygn innan jag känner mig hyfsat OK igen. Ska jag ens behöva genomgå det, och börja mitt liv som mamma med att inte kunna ta hand om eller få träffa mitt barn? Dessutom är det oklart om jag ens tål lustgas och vissa läkemedel pga min epilepsi uppkommer tex även vid vanliga åksjuketabletter eller vissa vanliga smärtstillande tabletter. Jag känner en större trygghet i just kejsarsnitt för jag är livrädd för min epilepsi. Även fast jag såklart hade velat föda vaginalt och få uppleva det! Dessutom berättade läkaren från ingenstans att han haft patienter som fått epilepsianfall när de varit gravida och det har slutat riktigt illa, så får man inte ens säga till en patient som nyss suttit och berättat om sin rädsla angående att hon är gravid och har epilepsi.
När han återigen frågade om vi hade några frågor så frågade Johannes:
Johannes: Jag tänker på detta med kejsarsnitt.. Är det helt uteslutet? För ger det en större trygghet och dessutom finns som en valmöjlighet så kanske man kan ta och fundera kring det?
Läkaren: Nej vi måste följa våra riktlinjer.
Johannes: Okej och vad är det då? Jag kan ju inget om era riktlinjer.
Och detta är det mest märkliga jag var med om under detta besöket.. Läkaren satt HEEELT TYST, i säkert 30-40 sekunder (som kändes som en halvtimme..) och bara tittade rakt fram på golvet.
Läkaren: Njae

WHAAAAAT THAAAA??? Här kände jag hur läkaren tappade även Johannes förtroende. Iallafall så skulle denna läkaren leka duktig och sända mig på ett blodprov så att vi kunde kolla koncentrationen av min medicin i blodet då det ligger lite väl lågt.. Vi sa hejdå och traskade bort dit. Kvinnan i luckan som skulle ta emot mina papper om vad det var för blodprov suckade irriterat och sa att det inte stod vad det var för prover som skulle tas, för det hade läkaren inte skrivit. Jag förklarade att det var för koncentrationen i blodet men hon var tvungen att dubbelkolla det vilket jag förstår såklart. Iallafall, till slut så var även blodproven färdiga och vid detta tillfälle hade jag redan hört av mig till ett helt annat sjukhus och specialistmödravård via ett meddelande från 1177 (älskar den appen och att man kan kontakta sjukhus därigenom) och förklarat att jag väldigt gärna vill byta sjukhus till dem istället.
Vet ni vad pricken över i:et är? Nu ikväll kom jag på att dessa blodprov var helt i onödan.. MAN FÅR INTE TA BLODPROV OM MAN TAGIT LÄKEMEDEL ELLER ENS TILLSKOTT INNAN!!! Jag råkade göra det en gång men då skickade de hem mig igen.. Nu kände jag mig dum som inte tänkte på det men det är väl då fan inte PATIENTENS ansvar? Han satt ju själv och pratade om både mina läkemedel, doserna och mina tillskott? Och så skickar det kukhuvudet läkaren mig till en provtagning? Klart som fan att de proverna kommer ge bra resultat när jag hade tagit min medicin innan som hunnit ut i blodet?! Har han snott sin läkarlegitimation eller vad är grejen? Men en sak ska jag ge honom cred för och det var att när han märkte att jag ville säga nånting så tystnade han oftast, men sen att han varken lyssnade eller knappt ens svarade på det jag sa var ju en annan femma. Men som sagt, liten halv guldstjärna till honom, man ska ju kunna säga till när de gör nånting bra med…

Som sagt är jag såååå tacksam över att J var med mig, för hur hade jag kunnat återberätta detta utan att det hade låtit som att jag överdrev? Jag pratade med en tjej som varit på samma ställe och när hon berättade att där finns en manlig läkare som är väldigt nonchalant så kände jag att jag inte är ensam om att känna så. Vilket satans stolpskott. Vad fick jag ut av detta besök?
Större oro och rädsla för att få ett krampanfall under graviditeten eftersom det tydligen kan vara riktigt illa
Jag har ont i svanken, skinkorna och benen men han rekommenderade en kräm han inte visste vart man kunde köpa
Onödiga blodprov, och jag som är livrädd för just blodprov eftersom jag är svårstucken. Det kunde dock inte han veta.
Totalt nekade mig kejsarsnitt
Lyssnade inte på min psykiska problematik vilket halva orsaken till att jag faktiskt var där..
Han berättade att det inte finns mycket forskning om användande av min medicin under en graviditet men att jag antagligen kommer att nekas till extra kontroller
Jag hör fortfarande hans jävla plingande sms-signal i skallen.
Istället för att förklara vad man kanske brukar kolla efter när man gör extra ultraljud så skrattade han till nonchalant och sa att det jag nämnde gör man inte förrän senare ändå.
Vad händer nu? Ska vi ses igen? Hur ofta ska jag komma hit?

Nej hörreni... Jag hade lika gärna kunnat svälja detta och tagit emot ”hjälpen” och varit glad ändå va? NEJ, för det var inte en enda hjälp detta, snarare tvärtom. Som jag skrev högre upp så kontaktade jag ett annat sjukhus och deras specialistmödravård i en annan stad och de svarade mig, blev nästan tårögd av att de skrev att jag kan ringa dem imorgon så ska de förklara mer hur det fungerar hos dem. Jag känner just nu att jag säkert inte kommer bli ”godkänd” eller att de inte tar emot mig där heller, men som jag sagt.. Man ska inte måla fan på väggen. Så imorgon ska jag ringa dit och hoppas på det bästa. Sedan ska jag även ringa medicinmottagningen och berätta för dem att de inte kan räkna med mitt blodprov, utan att de kan ta de provet och köra upp det där pepparn inte växer hos den lksnlsnlonöannalobslib läkaren istället. Och så ska jag få be om att komma tillbaka senare i veckan och ta ett nytt prov innan jag tar min medicin så att värdet blir rätt! Med andra ord ska jag göra min läkares jobb. Undra om jag kan söka bidrag för det? Att ha tagit på mig ett extrajobb? Så kan dendär läkaren ta upp sin telefon och svara på sms istället.

Ska man inte iallafall få känna sig trygg? Speciellt i situationer då man verkligen behöver det.. Jag vänder mig till vården för en enda anledning och det är att kunna föda på bästa sätt för både mig och mitt barn. Jag vill ha en trygghet och en vård där jag känner att jag kan lita på att personalen vet och kan sin sak, att de är måna om mig och lyssnar på mig. Snälla snälla snälla, hoppas att det andra sjukhuset låter mig förklara imorgon, försöker förstå mig, samt kommer att kunna ta emot mig med öppna armar. För ska jag gå runt och oroa mig såhär och vara i ovisshet så kan jag lova att mina epilepsianfall kommer att utlösas av bara det. Att inte ens få prata till punkt, eller att bli lyssnad på. Jag känner mig så ensam i allt detta för vem ska kunna hjälpa mig om inte sjukhuset kan det? Är det inte ens rätt i samhället till en trygg vård? Varför heter det annars vård?
sjusssj